Årskrönika 2008 från Lapport

2008 började med att syrran kissade inne vid tolvslaget... Hur skulle resten av året bli med en ganska ny lillsyrra? undrade jag då. Så här blev det:

I januari åkte jag till vet och knarkade, de passade visst på och tittade på mina höfter medan jag var hög som ett hus - de var tydligen bra, sk B-höfter hade jag. H&M blev jätteglada.

I februari åt syrran så mycket pinnar att det blev totalstopp i magen, när hon äntligen bajsade igen gjorde H&M glädjeskutt och segerdans.

I mars hälsade vi på vår isländska kusin Aldur, syrran lärde H&M att aldrig någonsin lämna mat framme och vi var ofta till salu på blocket.

April var den månad då matten satte sin sista fot på vår BHK och planerade socker i bensintanken-hämnden, efter att ha kört fast i snömodden, skottat loss sig själv ett par tre gånger medan de övriga fikade på bästa fönsterplats och när de väl kom fram till plan möttes av instruktören och ett: -Vi går hem nu, för det är ändå inga kvar längre...

I maj fyllde jag år, var på lappisträff som syrran inte fick bevista eftersom hon löpte. Annars var vi på utställning, jag bodde i en mysig stuga med TVÅ!!! löptikar, min älskade Smilla och så syrran. M jublade hela, nåja i alla fall en dag, helgen! Jag hade skött mig och inte backat för domaren och syrran blev 1a i juniorklassen med en finsk domare. Dagen efter har matetn förträngt, men jag har ett minne av att hon försökte riva domartältet då syrran åkte ut på en 2a av den mindre vetande svenska domaren. Jag tyckte nog att hon var rätt trevlig, hon sa att jag var mycket söt! (Att hon sedan sa att "hanar ska inte vara söta, utan manliga" kan jag leva med.)

I juni fyllde syrran år och vi gjorde något som kallas för MH, det betyder att man går med matten i skogen och det hoppar upp overaller, rasslar till i buskarna och kommer konstiga figurer överallt. Det var helt ok, jag hade mina blommor att lukta på, mina grässtrån att tugga på och så mina älskade kottar att leka med, vad de andra höll på med struntade jag rätt högaktingsfullt i. Syrran däremot blev rätt skitis, så hon ska göra om det till sommaren.

I juli gjorde vi mycket, vi gick på fjäll, i skogen, badade, var på utställning (där syrran åkte ut på ett KEP då hon inte travade, jag fick höra att jag hade bra päls!!!! fast lite urfälld, M idiotförklarade domaren), vi titade på ren, drack kaffe, åt messmör mm.

I augusti så ställde jag älg, M ställde syrran. Sedan skällde jag älen och M på en "j-la reservplats, vad är reserv, vad ska det vara bra för?". Sedan fick jag lämna blod till forskningen och det visade sig att jag ärvt en mindre bra gen: PRA, men bara en (måtte den komma från mamma, som bara har sex barn, och inte från min pappa, som har över 80!) så jag kommer aldrig bli sjuk. Vi var på kennelträff och jag fick träffa min mamma och rulla boll.

I september plockade vi lingon innan vi åkte till moster medan syrran var ute med grabbarna och fiskade i Härjedalen. I Gävle fixade mormor så jag fick äta köttsoppa varje dag, hon är en av mina favvisar!

I oktober fick både jag och syrran PRAO:a på M:s jobb, det var inte såååå kul. Mikko från Arjeplog var på besök och då passade jag och syrran på att berätta om vår lyckade fågeljakt i skogen - första riktigt nedlagda bytet!

I november blev jag adlad av min älskade konung Dino till Earl Kabby!

I december kom Smillan på besök, det överskuggar allt, även köttbullarna och skinkan! Syrran har ännu inte kissat inne fastän fyrverkerierna tjuter där ute och vi hoppas på att det håller sig så! Ända olyckan hittills var när M skulle "hjälpa" H i köket och skar sig i finget. Hon sitter just nu med samma blå VetFlex runt ena fingret som syrran brukade ha runt tassarna då M klippt i hennes klor under det första halvåret - symboliskt? Kanske, vad vet jag?

Det kan i alla fall förklara ev konstiga nedtryckningar på tangentbordet då hon inte kan böja på höger pekfinger...

Gott slut kära vänner!

Earl Kabby med lillasyster och familj
önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Förnedringens timme är slagen!

Snö

Snabb resumé

Det kom snö, snön töade bort, det regnade, det blev kallt igen, det blev is på gatorna och det kom snö igen - i stora lass. Det är jättekul, idag har det kommit ca 10 cm julsnö som ligger över isen, alla tvåbentingar stapplar fram som Bambi!

Vi har varit i skogen, på stan (H&M påstår att vi, trots att vi bor i en stad, är ena riktiga bonnhundar) och inte på så många andra ställen. Det roliga här hemma är att alla dryga grannhundar har flyttat så nu ska vi pinka in hela baksidan som vår!

Syrran har varit riktigt sjuk, dålig i magen så att folket nästan höll på att skicka in henne till sjukstugan - hon bara låg ner! Hon reste sig inte upp förutom för att gå ut och kissa lite, då kravlade hon sig upp. Som straff för att ha oroat hela familjen fick hon fängelsekost, överkokt ris, morotspure och fiskbullar i flera dagar, rätt åt henne! Till slut insåg hon att om hon inte började bli som vanligt så skulle hon få leva på microskopiskt små portioner av detta äckel för evigt och så klev hon upp igen. Aldrig har vi nog varit så glada över att se henne hänga i mina öron som då, även jag kunde uppskatta det (fast lite skönt var det med "semester" från eländet).

Numera är hennes favoritsysselsättningar att kissa, kissa igen, leka kanande utter på reflexvästen i snön och driva M till vansinne genom att lura M att hon lärt in "Backa" genom att hålla fram apportbocken. H&M håller just nu en vadslagning om hon ska börja löpa när ZuperZeke virvlar in och ska bo med oss eller om hon tänker knipa till julafton, då människosläkten stormar in. Med andra ord - hon är nu helt friskförklarad!

Jag har som vanligt varit som ett ljus hela tiden, aldrig gjort något dumt. Även snälla pojkar får till slut sin belöning - jag har blivit adlad till Earl Kabby av min älskade konung Dino! Fast jag tycker det är himla skönt att den där elake BC, från våningen under, äntligen har flyttat Han bet mig en gång, då jag och lillmatte var ute, så jag blödde från örat, dumma han! Nu tillhör gården mitt grevskap!

Imorgon åker M till Smillan, hon ska minsann t o m få sova med henne! Åååååh, om jag bara kunde få följa med, men inte jag inte, jag ska istället få vara barnpiga åt Zekezezzan. M ska inte bara åka upp till Smilla, hon ska vidare till det riktiga lappriket där det är 22 minusgrader och massvis med snö. Undrar om hon kommer att få se renar och riktiga lapphundar, alltså sådana som jobbar och inte bara turistar bland renarna?

Fast M kanske bara luras? Jag har nämligen hört att våra nya grannar ska komma från Smilla-landet Luleå, tänk om det egentligen är Smilla som ska flytta in och M bara åker upp och hämtar hem henne till mig? Det vore en julklapp värd att lägga under granen, imorgon ska jag nog skriva till tomten. Nu ska jag sova och drömma ljuvliga drömmar om Smillan...

Det är inte lätt att va ödmjuk...

Tack LappTanten! För allt du lärt mig om attityd och kaxighet (och jag vet att det är svårt att inse att man blivit omsprungen av sin adept) och för det är jag dig evigt tacksam, men inse faktum - det är jag som är äger nu!

Det var då tur att jag kom och styrde upp den här familjen för snart ett år sedan! Intelligensen och skönheten har säkert gått upp med över 800% sedan jag kom hit. Snart styr jag och lillmatten allt med järnhand och det roliga med det är att de andra inte ens fattar det.

Ni har säkert läst om hur jag dresserar M i att ge mig godis, det är rätt enkelt, bara lista ut vad hon vill att jag ska göra och sedan göra tvärtom! Ta apporteringen t ex, först visste jag inte vad hon riktigt ville så jag tog apportbocken i munnen direkt. Sedan insåg jag att om jag visar henne att jag redan kan det, så kommer hon att kräva att jag gör det utan massa godis, inte bra! Så jag började helt enkelt vända bort huvudet, då kom det fram både godare och mer godis och så har vi gjort i ett par dagar nu. Lätt som en plätt!

Ett tag tänkte hon att apportbocken kanske var lite för stor, så för att retas lite med henne så brukar jag bära omkring på ännu större stockar ute, gärna stora och långa som jag kan göra knävecksfällningar med...

Det enda jobbiga med mitt liv just nu är att H inte fattat att jag inte är en liten flicka längre, han envisas med att kalla mig "Snufflan", det är ju bara sååå pinsamt! Det går väl an så länge han bara gör det inomhus så inga andra hör, bara han inte säger det när jag träffar några av mina kompisar, de hårda killarna som bor i ghettot, jag skulle dö av skam! Även om också M och lillmatten brukar titta på honom som om han inte vore riktigt klok när han säger det, men Kabby han bara fnissar och tycker att det är rätt åt mig. Det är synd att han inte fattar att om det inte vore för mig så skulle han bara få tråkgodis och inte ost för sin apportering.

Nä, nu ska gå och fisa lite på Hs kudde, jag brukar göra det när han kallar mig Snufflan. Laddar upp för löpet som är på G, måste spara lite på krafterna så jag orkar kissa ner grannskapet när det blir dags.

Du LappTanten, ladda upp med Gevalia, jag funderar på att ge din adress till mina ghettokompisar, du kan få oväntat besök...

Ett päron till matte

Nu är vår M ännu lustigare än vanligt! Normala hundägare brukar lära sina hundar olika moment i olika lydnadsklasser, vår M lär oss av med momenten!

Hon har fått för sig att hon ska lära oss hur men inte apporterar med hjälp av klickern. I början satt syrran som ett ljus, tog apportbocken i munnen, höll den ett tag och sedan släppte hon den i Ms hand. Efter att M tränat henne en stund blev resultatet att syrran satt som ett ljus, M sträckte fram apportbocken, syrran vände elegant bort huvudet och vägrade befatta sig med med denna tingest. Jag säger då det, hur ska detta sluta? Själv intog jag redan från början en mycket avvaktande attityd åt denna träning och det tror jag var klokt! Inte stoppar jag in något i munnen som syrran redan kladdat ner med tjejbaciller.

I helgen hade vi storfrämmande, det var Mikko från Arjeplog, med medhavd matte, som hade varit på en utställning. Mikko hade skött sig så fint, inte tramsat som de andra herrarna i ringen och han var väluppfostrad även när han kom till oss. Syrran var ju tvungen att fjanta runt honom som alla tonårsbrudar brukar göra när det kommer en snygg och lite äldre kille på besök. Hon försökte kolla in honom i smyg, men så fort han tittade tillbaka så sprang hon och gömde sig bakom mig, suck. Blev tvungen att säga åt henne på skarpen och tukta henne lite under köksbordet

Det som är lite skönt för tillfället är att H&M lagt ner min utställningskarriär för tillfället samt att syrran fortfarande ser ut som en ökenräv, för då lämnar M kvar oss hemma, åker dit själv och kommer bara hem med lite extra gott godis. Den typen av utställningar gillar även jag!

Natural born killers

Efter en riktig tråkvecka, med H konstant i sjuksängen och M på jobbet, så var det äntligen dags för helgen! Vi tänkte att sist det var så här tråkigt så hade M ordnat med lite PRAO för oss och hur kul den var, det vet vi ju alla! Så nu hade vi bestämt oss för att det var bättre att ordna det själva.

Det hade ju regnat mängder i flera dagar och skogens stigar var nu som forsar, där det inte var sjöar... M tyckte det verkade som ett ypperligt tillfälle för en lång promenad i skogen. Hon verkade resonera att ingen annan skulle vara dum nog att befinna sig i denna skog och att hon inte skulle behöva bekymra sig om att vi skulle vara lätt förvildade. Eftersom vi inte varit på grönbete på evigheter och antagligen skulle ha en väldigt selektiv hörsel, på ex inkallningar den första kvarten eller två, när vi släpptes lösa så ville hon inte ta några risker att behöva skämmas mer än vanligt.

Så rätt hon hade! Äntligen fick vi springa lösa och fritt tillsammans, det riktigt spritte i kroppen när vi fick vårt efterlängtade frikommando. Vi rusade och rusade, runt och runt och jagade och jagade varandra medan M lugnt stod på ett kalhygge (med fri sikt åt alla håll) och bara njöt. Efter ett tag tyckte M att nu hade vi nog sprungit av oss det värsta sprittet och var klara för att gå. Jag lovar att vi gick inte en meter, vi sprang om varandra resterande tid i skogen! Enligt M så var det också sant, vi hade inte varit still under hela helgens skogsvistelse förutom när vi testade lite nya yrken:

M tyckte att vi inte bara behövde motion för våra snygga kroppars skull, utan att vi också skulle behöva lite hjärnstimuli, så hon slängde ut halva min frukost, som jag så påpassligt vägrat äta i morse, i blåbärsriset och sa "leta!". Syrran som inte brukar vara så alert på sådana här grejer, eftersom hon sällan tar sig tid att lukta efter var godiset finns utan mest brukar irra runt i 190 knyck och undra vad som händer tills jag ätit upp allt, kom plötsligt på att här fanns det mat! Och den skulle hon ha och ingen annan! Enligt M så stod vi alla fall stilla på samma fläck när vi rök ihop i ett rejält slagsmål. Även M ville vara med och gav sig in i fighten, enligt henne så skulle hon bara styra upp oss lite, men vi vet att hon inte heller fått röra så mycket på sig under veckan, instängd i bilen och nog behövde få en egen adrenalinkick. Så snälla är vi att vi bjuder in även henne.

PRAO nr1: Kamphund, testat och helt ok.

Till slut gav M upp och kopplade oss tills vi blev lite mindre hetlevrade och kunde kopplade loss oss igen och vi fortsatte att tokspringa tills, mitt ute i ingenstans, med M ett par meter bakom oss nästa PRAO-plats uppenbarade sig:

Plötsligt låg den bara där, stor, fet och sååå inbjudande! Vi riktigt hörde hur den nästan viskade "Här är jag, ta mig om ni kan!" Syrran var inte sen att hänga på (hon hade väl förra helgens överlevnadskurs färskt i minnet) och hon och jag konfererade snabbt att nu skulle vi visa M hur duktiga vi kunde vara, att vi kunde samarbeta och att vi kunde bidra till familjens matkassa! Sagt och gjort, snabbt skred vi till verket och slaktade orrhönan, eller inte riktigt slaktade, det hann vi inte innan M var ifatt och skrek i högan sky. Hon verkade först inte riktigt lika imponerad som vi hade tänkt, men sedan kom vi på att det var nog för att hon själv ville visa sig störst, bäst och vackrast. Hon var t o m så elak att hon slängde på oss kopplena, som om de varit värsta lassona, och knöt fast oss i närmsta träd.

Sedan började hon smyga fram mot orren, då förstod vi att det hon egentligen var ute efter var att själv få avsluta jakten. Jaja, vi fick göra grovjobbet som att fånga den, men hon skulle få det roligaste, avslutandet, själv. Hon ignorerade oss totalt fast vi försökte säga ifrån, att det var vår fågel, inte hennes! Hon hittade orren i ett buskage, ca 0,5m ifrån "slaktplatsen" som var full i fjädrar och dun, och försökte ta ut den för att se om den var "ohjälpligt skadad", men vi vet som sagt att hon bara ville döda! Till på köpet hade hon trätt påsen med min frukost på sina händer så massvis av min frukost hamnade i gräset. Snacka om slöseri - orrar äter väl inte hundmat, det vet väl minsta barnunge? Orren var dessutom inte helt samarbetsvillig och vägrade låta vare sig hanteras eller slaktas av M.

Till slut svor hon en rätt barnförbjuden ramsa över oss "mördarhundar" och gav upp, "räven får väl ta den, då!". Vadå, varför skulle räven få den, den var ju vår? Om hon nu själv bangade och inte fixade avslut, så kunde väl vi fått det roliga! Men som vanligt när vi har alltför kul så bidde det koppel ett tag igen. Suck!

PRAO nr2: Jakt/fågelhund, mycket roligt, kan vara ett alternativ när vi blir stora.

På vägen hem var syrran lite inspirerad och försökte sig på att fånga en helikopter, men då skakade både jag och M på huvudena och gick vidare. Vi plaskade på i skogen och kom hem. Sedan sov vi sött resten av dagen, har M berättat för oss efteråt. Det är jobbigt att arbeta när man inte är van!

Dagen efter var det dags igen. Vi sprang lika mycket, men kanske inte lika fort, men vad gör det, vi är ändå snabbare än M. Plötsligt hör M hur jag varnar:

3. Mitt i skogen, på stigen/forsen kommer det plötsligt en annan människa gåendes i regnet och i lågskor! M ropar "stanna", vi skiter i henne, M ropar "STANNA!", vi skiter fortfarande i henne, M skriker "SITT!", vi ropar tillbaks med glada skall "Kom igen M, här kommer en annan idiot som är ute i regnet, det måste vara en skummis/bov, kom och fånga du också", M vrålar "STANNA! - SITT! - NEEEEEJ!!!!!! - KOM HIT!" , vi skiter totalt i henne medan vi checkar av "skurken" och ställer oss upp och pussmarkerar på honom (med våra mindre torra tassar). Även jag, som brukar vara lite reserverad, vill nu visa M att det där har jag minsann växt ifrån, det lite blyga och barnsliga beteendet, och numera är en riktig modig hane som inte backar för något/någon!

Nu ser vi i ögonvrån hur M är på gränsen till ett redigt sammanbrott och vi kalkylerar att vi är lite för långt hemifrån för att orka bära hem en lallande matte i upplösningstillstånd och numera kvider hon bara "neej, sitt, snälla, nej". Glada ihågen sätter vi oss ner och när hon ber oss komma så säger vi att "Ber du så där snällt så är det väl klart vi kommer, vi är ju väluppfostrade och lydiga hundar i tjänst!". Vi sätter oss vid hennes sida, blir kopplade igen och M stammar fram "Ursäkta!, F'låt!, Gick det bra?" M ser ut att skämmas som en hund - det gjorde inte vi!

PRAO nr3: Polishund, riktigt roligt det med, men i verkliga livet tror vi att man måste bitas, inte bara pussas, men inte ett helt avskrivet yrkesval.
(Det höll som sagt på att bli en helt oplanerad PRAO inom mentalvården, men det avskrev vi direkt, alldeles för dåligt betalt!)

Så om nu någon skulle behöva våra tjänster, vare sig det gäller inom jakten eller polisväsendet (mentalvården behöver inte göra sig besvär och inom kamphundsbranchen ser vi vare sig trygghet eller långsiktighet, så det hoppar vi nog också) så tveka inte att höra av er! Lönen kan alltid diskuteras!

Hotell Gävle

Då hade vi äntligen lastat ur syrran och H och kunde börja vår helg inne i stan. Till skillnad från syrran så skulle vi bo i stan och det enda vi skulle göra var ta lite stadprommisar, öva platsliggning i en paviljon mitt inne i stan, äta mat och dricka vin och glögg. Vi bodde hos mostern, men bäst var det när jag var hos mormodern, då fick jag en tallrik med köttsoppa varje gång jag klev innanför dörren! Den var god och när den började ta slut så spädde denna underbara kvinna ut den med lite korv så jag inte skulle vara hungrig, jag var nog aldrig hungrig under hela helgen!

Övade lite på mina smygkunskaper, jag lyckades att helt tyst och nästan obemärkt smyga mig upp i mosterns säng. Hon upptäckte inte mig förrän täcket sjönk ner lite och det blev extra varmt vid fötterna, fast då åkte jag ut fortare än kvickt.

En av dagarna for vi till Sandviken. Där tog vi först några extra varv runt centrum, eftersom M inte kan läsa kartor, innan vi träffade Zeke, Tindra och lilla Akeelah. Tindra var snygg, men Zeke var lite jobbig som inte ville lämna oss ifred, utan han skulle hänga på som förkläde hela tiden. Zekes husse var världsbäst på att kasta pinnar och jag var oftast snabbast att ta dem och var jag inte det (om det hände bara på att de andra tjuvstartat eller att jag var upptagen med att kissa in även Sandviken som mitt så jag inte kunde vara med från start) så tog jag de bara ifrån de andra. De lärde sig ganska snart att jag var världsbäst och de skulle vara glad att de ens fick vara i samma park som jag. M blev lite sur på mitt beteende och tyckte att jag kunde försöka vara något mer ödmjuk och dela med mig annars skulle ingen vilja leka med mig. Som om jag bryr sig, pinnen var min!

Lillmatten ägnade mesta tiden och lilla Akeelah, hon var söt som socker och skittuff, men jag tyckte hon var lite liten ännu. Skulle jag träffa henne igen om ett år eller två så kommer hon säkert att vara döläcker, men nu var hon mest som alla andra snorungar.

Sedan for vi tillbaka till Gävle och åt lite mer. Klart som tusan att det var jag som skulle visas upp inne i stan och syrran som skulle gömmas ute i skogen. Hon har tappat all päls och ser ut som en skabbräv, medan jag har börjat växa på mig och gått från "bröst och bringa som en cornflakesflinga" till muskulös och med mycket hår på bröstet!

Den sista färden

Jag visste det! *Grrr* Inte fick jag någon korv!

H&M fick visst lite dåligt samvete och lovade mig en weekendresa istället. De stopade in oss i bilen (igen!) tillsammans med packning och Lillmatte och så for vi iväg. Förväntansfullt såg jag fram emot ett SPA med massage, god mat och sköna mjuka sängar. Var bara lite fundersam eftersom jag trodde att det bara skulle vara jag och H som skulle fara tillsammans och vi var hela familjen i bilen.

Första mellanlandningen var hos Gävlemostern, men där var jag tydligen inte önskvärd för jag och H fick inte stanna kvar utan vi blev raskt instoppade i en annan bil och for vidare till kusinen Aldur. Som vanligt får man gå in och styra upp släkten lite. Det visade sig att Aldur inte visste hur man äter upp sin mat, så jag visade honom hur man gör. Problemet var bara att när han skulle försöka själv så fanns visst inget kvar...

Efter en natt i Hälsingeskogen så drog vi vidare mot SPA:t. Vi det var H, mosterns X, lillmattes morfar och så lilla jag, enda tjejen i gänget. Jag funderade lite över vilka lyxbehandlingar som var inbokade för oss medan jag tittade mig omkring i bilen och insåg snabbt att resten av sällskapet hade nog hade större behov av skönhetsbehandlingar än jag.

Så stannade vi på någon eländig säsongsstängd camping i Härjedalen och de började packa ur bilen. "Men vänta nu", försökte jag protestera, "så här ser väl inte ett SPA ut?!" Då skrockar H bara och säger "Vem har sagt något om ett SPA? Vi ska på fiskeresa/överlevnadscamp och gnäll inte! Du skulle bara veta vad företag kan betala för att göra sådant här för sina anställda! Det kallas för personlig utveckling och teambuilding." Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka komma ihåg allt jag hört om deras tidigare fiskeresor för att komma hem i ett stycke. Ok, det enda jag kunde komma ihåg om dessa var Ms lätt skadeglada och menade frågor om hur mycket fisk det fått de andra åren. Det här kändes inte riktigt bra i magen.

Jag insåg snabbt att om vi skulle komma hem igen så måste jag ta mitt ansvar och börja arbeta. Visste, sedan tidigare studier och historieböcker, om hur män brukar fungera i vildmarken, att de satsar allt på att nedlägga det största bytet och att det ibland kan ta ett par tre veckor innan de lyckas - om de ens lyckas. Så skulle jag få mat i magen fick jag nog fixa det själv. Förstod att traditionellt samlar arbete skulle krävas och jag började söka igenom näromgivningen efter mat. Det enda jag hittade var lite sura gäddhuvuden och halvruttna älgskånkar, men svälta ihjäl skulle vi inte!

Efter att jag säkrat brödfödan kunde jag ta det lite lugnt. Ägnade mesta tiden åt att springa mellan fiskarna och hålla koll på att de inte drattade i vattnet, hjälpte H att ta upp öringen som han fått (fast på honom verkade det mest som om jag var i vägen), otack är världens lön! På kvällarna satt vi mest att och hade teambuilding och åt lite korv och drack öl. Jag gnagde lite på min egen upphittade matsäck och trots att jag bjöd laget runt så vågade ingen tacka ja, jag tror att de var lite generade över att de inte kunde bidra med lika fina saker.

Min tredje uppgift under helgen var att hålla björnarna borta, det kom någon nyfiken, men då sa jag till på skarpen att "hit är det ingen idé att du kommer, här vaktar jag!" Tur nog var den klok nog att lomma iväg så jag slapp ge den stryk och skada den, jag vet ju att man egentligen ska ju vara snäll mot alla djur. Orkade inte bry mig om att den skitit på vägen och inte plockat upp efter sig, ska jag vara ärlig så slarvar nog även jag med det då jag är i skogen.

Jag hann även med att laga bilen som de körde sönder på någon gammal banvall, vad de nu hade där att göra? Jag och morfadern utsågs snabbt till de mest teknisk säkra och händiga och vi gjorde vad som förväntades av oss. Bilen fungerade igen.

När H inte orkade släpa med sig fiskeväskan hjälpte jag till även då genom att bära lite extra krokar i pälsen, tyvärr glömde vi bort det när han inte längre behövde dem. Så när M skulle kamma ur det sista av min päls så hittade hon en trekrok i rumpan på mig.

Mätta, nöjda, belåtna och personligt utvecklade så återvände vi mot civilisationen, mötte upp resten av familjen, visade upp fiskarna som vi fått och stuvades in i den vanliga bilen och åkte hem. Jag var fortfarande lite sur över det uteblivna SPA:t, speciellt som det visade sig att brorsan tillbringat helgen på ett helt annat och mer bekvämt sätt. Så som en liten extra present till M så la jag upp lite sur gädda i M säng, alldeles nedanför kudden...
Sov gott svikare!

Working 9 to 5

Fortsättning från föregående nummer, kan även läsas som ett fristående avsnitt

Nu började en lite tråkig period i mitt liv, folket insjuknade i lite olika takt, endast M höll ställningarna. Däremot hade vi inte någon stor nytta av henne då hon bara "jobbade". Hon försvann tidigt och kom hem sent.

Så plötsligt kom hon på den "geniala" idéen att vi skulle få praktisera lite på hennes jobb, som omväxling, "för vår skull". Jag förstår nog att hon egentligen blev lite lat och ville att vi skulle göra jobbet åt henne och styra upp det lite.

Det blev jag som fick äran PRAO:a först. Hon lurade ut mig astidigt på morgonen, glatt följde jag med - äntligen skulle det bli lite action! Ack, vad jag bedrog mig! Jag blev omedelbart instoppad i den förhatliga bilen, knappt jag hann ta min morgonkiss innan, nyvaken som jag var, sen drog vi iväg.

Vi skulle fara till Norrlands inland påstod hon och vi skulle hinna med att både jobba med hennes "jobb" och samtidigt ha lite kul, ev stanna vid någon plan eller i skogen träna lite, utan lillsyrran. Godtrogen som man är trodde jag nog att det skulle bli en fartfylld dag, men inte riktigt kunde jag ana på vilket sätt. Jag vet inte om någon av er som läser detta har åkt med min M någon gång och trots det fortfarande lever... Rallylydnad går sakta i jämförelse.

Om någon undrar vad min M gör hela dagarna så kan jag berätta så vitt jag vet så kör hon runt som en idiot, på usla vägar med gropar och jättehål, kurvor och annat elände. Sen springer hon in i en butik, är där ett bra tag, kommer ut igen, far på (om möjligt!) ännu sämre vägar, ännu fortare, springer in på en butik till, upptäcker att hon glömt något i den första, vänder och åker några mil tillbaka och hämtar det hon glömt och sedan kör hon ännu fortare på ännu sämre vägar medan hon konstant pratar med osynliga människor i bilen (ibland verkar inte ens de osynliga människorna vilja åka med mer (förståligt!) för då börjar hon ropa "Va? Jag hör inte, vänta, har ingen täckning, Vad sa du? Försöker igen snart, VAAA??" osv). Ibland stannar hon på en mack för att köpa kaffe, litervis, och skräpmat. Så håller hon på hela dagarna och det är för mig helt obegripligt hur hur någon kan betala henne för detta!

Vad fick då jag göra på min PRAO då? Jag vet ju att det egentligen ska finnas en handlingsplan för elever, men den såg jag då inte röken av och det verkar inte som M gjort det heller. Jag fick åka bil mer än önskat, fortare än önskat, skumpigare än önskat, ligga och vänta i bilen mer än önskat. Sedan fick jag i alla fall kissa in hela Norrlands inland som mitt, skälla på lite älghundar (nu vet jag var de bor), gosa och pussa på en bankdirektör (fick ett erbjudande om att flytta in hos honom, men jag kunde ju inte svika lillmatten) och sedan fick jag ett märgben och en Statiol-korv som lön. Korven var god, men jag är ju inte lika härdad som M så min mage tog lite stryk av all junkfood. Vilket H blev varse om dagen efter, då han fick snällt traska ut i regnet - ett par gånger i timmen.

Nu kommer syrran att bli jättesur när hon läser det här. Jag vet att syrran vare sig fick korv eller märgben när hon fick följa med dagen efter. Hon fick bara fara runt och kissa lite. Så nu tillhör hela mellan norrland oss! Annars fick hon mest fara på E4an som är rak och fin. Lite skumpigt fick även hon när M tog en sightsingtur i Höga kusten, där blev det t o m grusväg ett tag, men det var för att hon skulle få springa lite i skogen och titta på utsikten, syrran sa efteråt att hon sket väl i utsikten, men det var kul att spåra djur i eländes terräng med M på släp à la bergsget och syrran får väl symbolisera bergsgeten och M eländet.

Vi är, efter dessa dagar, i alla fall övertygade vad vi INTE ska bli när vi blir stora, vi ska inte bli det som M nu är, vad det nu än är för något! Trots korven!

Sommaren med Kabby

Här har allt och ingenting hänt, under vår frånvaro från datorns underbara värld.

Vi har varit i Mora och i Blyberg. Vi skulle på riksstämman och hade stämt träff med några andra lappisar. Lyckades möta upp bl a Zeke och Azlan och syrran fann en lika vild lekkompis i Mikkas nya lillbrorsa Aitik (lika barn, leka bäst), jag och Mikka hann snacka lite om hur besvärligt det är med dryga småsyskon. Mest tycker jag att vi gick runt eller stod och väntade på M som var inne på något möte.

I Blyberg, där vi bodde i Hs farmor och farfars gamla hus, var det mest varmt, men jag hann ställa ett par älgar (som spatserade i dalgången nedan huset), äta blåbär och bekanta mig lite med hästarna som bodde granne med oss. Annars for vi mest till och från Mora den helgen. Syrran skulle ställas och det gick bra tyckte alla andra utom M (som den dåliga förlorare hon är) som mest fnyste över att syrran blev reserv i sin juniorklass, "Vadå reserv, vad är det för placering egentligen, antingen blir man placerad eller inte!". Fin kritik fick hon, syrran alltså, och hon stod så snällt hela tiden hon var framför domaren, men trava - det ville hon då rakt inte!

Sedan var det min tur att förnedras, jag visste att det var tal om något "test" för min del, men vad det skulle innebära hade ingen riktigt velat tala om för mig och nu efteråt kan jag förstå det. Vi fick snällt ligga med en massa hundar och snällt vänta på att få gå fram till en tant som såg snäll ut, men som började med att raka av mig pälsen, i och för sig bara lite på frambenet, och sedan tog hon fram en spruta som var grov som ett dikesrör och började raskt tappa mig på allt blod jag hade. Matt stapplade jag tappert omkring på campingen, med blodet rinnandes längs efter benet, innan jag heroiskt lyckades samla ihop hela flocken och få in dem i bilen för att snabbt fly därifrån. Tack och lov att vi lyckades ta oss därifrån med livet i behåll! M fick ett brev från något labb i USA några veckor senare som talade om att jag var "PRA-carrier", vad nu det betyder och vem bryr sig? Jag lever!

Sedan var vi på kennelträff, där träffade vi lite släktingar och lärde vi oss rulla en jättestor boll och åt gott godis. Det var mest syrrans dryga syskon, den ena vildare än den andra och sedan var det Zacke och Rulle, lite äldre och lite klokare. Ingen av mina brorsor kom den här gången, men min mamma var där! Jag blev både fotad och filmad medan jag rullade bollen och kommer ev att publiceras i något om bollvallning och inlärning. Tja, jag kan ju förstå att instruktören Åsa ville ha den snyggaste av oss på bilderna, somliga har ju både beauty and brain!

Hemma så tillbringade vi lite tid med att vara ute i skogen och plocka blåbär och lingon. M påstår att jag är en tvättäkta blåbärshund, att jag liggmarkerar alla fina blåbärsställen åt henne. Hon kan ju få tro det, om det gör henne lyckligare, som ni alla säkert förstår så lägger jag mig helt enkelt ner där det finns tillräckligt många, goda och stora blåbär inom räckhåll så jag kan ligga ner och äta. Tyvärr så brukar M komma som ett skott och knuffa undan mig då för att genast ta alla åt sig själv, egotant!

Sedan började den tråkiga vardagen utan semester. Efter att ha farit land och rike runt under sommaren så skulle vi plötsligt återgå till det vanliga livet. Syrran och jag blev snabbt uttråkade och kom på en ny rolig lek, "Driv folket till vansinne" kallade vi den. Vi gjorde en snabb rollfördelning, jag skulle skälla på allt och alla medan syrran skulle låtsas som om hon aldrig gått i ett koppel förut, hon bara skuttade som en kanin på knark och rullade runt i gräset när hon inte gjorde saltomortaler. Gissa om vi hade kul? Gissa om grannarna hade kul? Gissa om H&M hade kul? Svaret är ett rungande "Ja!" på allt, utom möjligtvis den sistnämnda... H&M, tråkmånsarna, bestämde att det var slut på våra gemensamma prommisar och istället fick vi löpträning med M i elljusspåret som straffkommendering. Tja, säg det roliga som varar.

Missa inte den rafflande fortsättningen i nästa nummer...

Baddjävlar 2

En kort rapport.
Idag skötte vi oss alla så gott som exemplariskt, dvs alla utom M. Hon använde alla de där orden som lillmatten inte får använda, men M sa att den reglen gäller bara när man inte sitter i ett rödmyrebo enbart iförd bikini...

Baddjävlar!

Då har jag varit vid havet för första gången! Det var stort, blött, vågit och förädiskt. Först ville jag inte riktigt gå i mer än till knäna, men så lurade H&M och brorsan mig att springa lite längre ut och det gick ju bra eftersom det inte blev speciellt djupare. Jag hade fullt sjå att hoppa över alla vågor som kom och plötsligt upptäckte jag att jag inte längre bottnade, utan att riskera blöta huvudet och eftersom jag inte hade någon badmössa på mig så simmade jag mot land. Simmade säkert 10m och nu säger H&M att jag har tagit mitt första simmärke, Grodan! Snacka om att jag är bäst! Brorsan, fegisen och förrädaren, stannade längre in och håller fortfarande på att kämpar med Baddaren, *fniss*.

Annars hade vi rätt kul på stranden, H&M hade inte riktigt lika kul...
Efter att Kabby lyckats komma lös från linan, passat på att då välkomna en annan hund, skällt ut alla som rörde sig, och sen lite till för säkerhets skull, även jag passat på att hälsa på samma hund som Kabby (när M skulle byta halsband till ett badvänligt) satt H&M och tittade på de stora riesenschnauzrarna, som körde lite lydnad på stranden, och på vår granne BCn, som gjorde precis som dennes matte sa, medan de suckade djupt och innerligt avundsjukt.

Som Grande Finale så drog brorsan och jag, direkt efter min märkestagning, sida vid sida, iväg längs med hela vattenbrynet, bort från H&M, helt döva (klart man får vatten i öronen när man lär sig simma, knappast vårt fel!) och fram till ett par som låg vid strandkanten och där, vid deras filt, stannade vi och ruskade av oss allt vatten... Det var då H&M gav upp, drog varsin papperpåse över huvudet, packade ihop och åkte hem.

Idag ska vi också åka och bada, fast visst till någon annan strand, där vi inte är igenkända...

Vi hade i alla fall tur med vädret - not!

Tja vad ska man säga? Det går visst rykten, på vissa bloggar, om att jag skulle ha tagit semester. Vill härmed starkt dementera att jag skulle haft någon som helst viloperiod!

Under min frånvaro från bloggen har jag gjort MH (haha, M blev gråhårig på kuppen! Vadå komma tillbaka, jag sitter hellre här och tuggar på ett grässtrå! Vem bryr sig om några spöken när man kan ligga kvar i mossan och leka med kottar? Fast kaninen var kul, den dog, garanterat!), cyklat, åkt bil, varit på utställning (fick en 2a, men pälskommentaren var bäst "Ngt utfälld i pälsen----päls ok", här fick jag stödja upp matten som höll på att svimma av förvåning "ngt utfällt", enligt henne har jag ingen alls), varit barnvakt åt islänningen Aldur och lillsyrran (det var ingen barnlek!), gått flera timmar i skogen i ösregn och hagel (haha, folket har INTE samma pälskvalitet som vi), gått till höga vattenfall, gått upp på fjäll, nästan blåst bort, gått ner från fjäll, glott på lite ren, beundrat Ms knottbett (det såg ut som hon hade vattkoppar på vänstra halvan av ansiktet), varit på marknad, träffat en svenne, skällt på hästar, skällt på turister, nosat och hälsat på turister, tiggt ostsmörgås av turister, varit lappisamdassadör för turister, smakat kaffe (gör jag aldrig om, numera brukar H&M, fnissande, bjuda mig på detta djävulens påfund!), smakat messmör, slickat asfalten på hela marknadsplatsen på jakt efter mer messmör, lärt lillsyrran att bada, varit ute och joggat med lillsyrran & M i ösregn och åska (varför ska M, som bara är ute och springer ca 5 ggr/år alltid välja åska och ösregn till sina joggingrundor, det var ju knappast första gången?), åkt mer bil och kissat in halva Sverige som mitt!

Det enda som jag missade var att vara med på min favvotjejs bröllop, någon var tvungen att vakta syrran (läs jag), men jag har hört att M grät som en barnunge och att bruden var vackrare än någonsin. Grattis Herr och Fru Johansson!

Lejonkungen och Pumba på mer äventyr

Nu var det länge sedan vi skrev något här, så det är väl dags att uppdatera omvärlden vad vi har haft för oss.
Det mesta har varit som vanligt, vi har varit iväg på lite skogspromenader till Kliss. En gång gick vi med ett helt gäng, det var, förutom vi, Raija, Trassel och Tuss. Då försökte jag styra upp det hela lite, sätta lite ramar och organisera. Tanken var att vi skulle spela filmen "Lejonkungen". Jag skulle vara Simba, jag hoppade upp på alla stenar och stubbar och poserade ståtligt. Raija vara Naala, min lejondrottning, bröderna T kunde gott vara hyenorna och syrran, med tanke på hennes intelligens och fisar, skulle vara vårtsvinet Pumba. Hur gick det då? Tjaa, hyenorna försökte jag jag få bort och en av dem fick lämna platsen med ett blåöga, min Naala gick mest i sin egen värld och syrran fattade inte ens vad hon skulle göra hon bara la sig ner och sa filmrepliker ur fel film, Raskens "jag tyar inte längre, Husse!". Dumsnäll som husse är så bar han henne en liten bit och hann ringa M och fråga vad man ska göra vid värmeslag. M som ibland är "en mycket klok kvinna, för att vara människa", sa bara åt honom att sluta tramsa och gå hem. Mycket riktigt med lite godis i handen visade det sig att syrran inte alls hade något värmeslag, hon blev bara lite lat.

Annars har vi firat midsommar. Vi fick besök från Stockholm, av en riktig fotograf så nu har det poserats och poserats och jag var den stora stjärnan, syrran fick vara med på något hörn ibland. Det finns några riktigt ståtliga Lejonkungsbilder på mig som jag funderar på att trycka upp som idolbilder, syrran ser mest ut som om hon sitter och ska klämma ut en fis, så att sätta henne som Pumba i rollfördelningen visade bara ytterligare på min intelligens. Vi ska visst få bilderna någon gång, bara fotografen gått igenom skärpa, ljus mm. Hon ska visst PhotoShoppa lite också, vi ska precis som alla andra supermodeller bli retuscherade, innan vi publiceras.

Resten av midsommarafton var vi på Norra berget, i Sundsvall, och tittade på majstång, små grodor (fast jag såg inga grodor, hur mycket jag än letade) med Raijas familj. Jag fick vara klapphund åt små barn och skötte mig med bravur, enligt M. Vi mötte en annan finne, en surkärring på 7år, vars mamma (Kastanjetorpets Bonnie) kom från vår kennel. Vi poserade lite mer, bl a på en stenmur med hela Sundsvall i bakrunden och sedan åkte vi hem. Gick till Raija och åt sill och grillade. Tror ni vi fick nåt? Näää, inte en smula tappade dem på golvet och inte lämnade de matbordet så att vi kunnat göra som Ziri, hoppa upp och självservera oss heller. Där var vi hela kvällen och halva natten och lekte med alla katterna, de är rätt sjyssta, även om jag inte riktigt vet vad man ska ha dem till.

På midsommardagen for vi iväg till Döda fallet, fotografen vill ha bilder och M tyckte att det finns få områden som är lika maffiga som detta, att få promenera i botten av en torrlagd älvfåra och glo på sten. Givetvis regnade det och när solen sprack upp så var fotografens batteri slut så vi gick tillbaka och laddade batterierna igen och gick slingan baklänges den andra gången. Även där fick jag rycka in och posera för att visa "djupet" i bilderna så att det inte skulle bli "platta" bilder. Klart en bild skulle vara "platt" om inte jag var med i den så jag ställde så gärna upp. Har ni tur kanske ni får syn på mig i något reserepotage i en av de större kvällstidningarna lite längre fram.

Syrran var inte riktigt lika förtjust i denna strapats, att gå på smala träbroar en bit ovan backen var ingen höjdare... M tyckte, lika iskallt som vanligt, att det var bra träning för henne att gå på spångarna, ibland undrar jag om hon har det där som kallas empati överhuvudtaget. Syrran tacklade problemet genom att försöka springa igenom allt så fort hon kunde. Hon la sig inte ner och blåvägrade som hon annars kan göra om man går fram till en strandkant t ex, då brukar jag få vara terapihund och visa hur det ska gå till. Syrran är för övrigt inte riktigt klok, hon kan dricka vatten ur dy/lerpölar, men vägrade länge att dricka ur "farliga" bäckar med rent vatten... När vi kom hem var hon så slut att hon inte ens orkade tigga efter mat fastän klockan var efter matdags, hon stöp i hallen och sov där på tröskeln in till köket.

Syrran lyckades förresten fostra denna fotograf rätt bra, hon slängde sig framför henne med magen upp och krävde "Klia mig!" och fotografen kliade snällt. Fotografen fick också lära sig hur reveljen går till i vår familj, sovandes sin skönhetssömn blev hon raskt vaken när syrran landade på hennes sprängfyllda urinblåsa och ropade "Gå upp och klia mig!" medan hon raskt tvättade fotografens ansikte inför dagens äventyr.

Den här veckan ska vi visst gå något som heter MH också, hur de ska få syrran att kampa med en trasa blir kul att se, möjligtvis om de först smörjer in den med leverpastej... På torsdag ska vi upp i ottan och fara iväg för att gå ut först av alla hundar. M har redan nu börjat få ångest över allt som hon ska göra, gå här, gå där, släpp hunden nu osv, va f*n, det är väl inte hon som ska bskrivas utan vi! Fast M hade önskat att hon fått titta på någon annan hund/förare först innan det blir vår tur så hon inte behöver göra bort sig helt. Efter det ska vi låna ut bilen till brorsan som ska höftledsröntgas. M tyckte att vår bilbur redan var nedspydd, så en till sövd hund som vaknar till liv skulle vara vare sig till eller från. Vi får hålla tummarna att inte bebisen tittar ut på samma dag! Det finns en viss risk att Kishus husse kommer att skjutsa brorsan till BB och matten till djurkliniken om nu allt händer på samma dag...

För övrigt ska vi visst på utställning igen, i Alfta i juli. Det enda roliga med det är att vi ska bo i skogen hos Aldur den veckan och att Zekepojken också kommer att vara där. Zeke har lovat att han och syrran ska ha raveparty bland ringarna och riva tälten, vi får hoppas att han är karl nog att stå vid sitt ord och se till att det blir lite kul!

Kliss

Trehörningsjötriologin, del 3 - Sagan om Kabbys återkomst

Jaha, det var då tur att syrran lyssnade lite på vad jag sa i alla fall!
Efter lördagens bravader så var ju M inte helt frisk i huvudet - the understatment of the year!Lulehussen skrattade rått och beskrev hur vår blogg skulle se ut i fortsättningen, "Jag ska på utställning!", "Hussen ska flytta, men det gör inget för jag ska på utställning!", "Lillmatten är galen och vill flytta till Tyskland, men det gör inget för jag ska på utställning!" Det säger sig självt att så kan vi ju inte ha det, vem skulle vilja läsa den bloggen? Jag tog ett ordentligt snack med syrran om hur man egentligen ska göra på utställning och vilka följder det kan få om man inte gör det och det verkar som sagt som om hon lyssnade på mig.

Hela spektaklet skulle alltså göras om på söndagen också. Upp i ottan, M och jag gick iväg först och lämnade de andra att packa och städa ur stugan. Vi fick minsann sitta och vänta i evigheter den här dagen också. Nu var det ännu kallare än dagen innan och inte lika mycket picnickkänsla över det hela som igår. Alla bara väntade på att få gå in och sedan åka hem. Enda trösten var att även domaren ville hem så det gick inte fullt lika långsamt som igår.

När var det nästan min tur så kom äntligen hejjarklacken med Smilla i spetsen. Jag blev så till mig, ylade och gnällde och fick nästan svansbrott på köpet av ren iver. När jag gick in i ringen så stod svansen rakt upp och jag sprang som en gud, tacka för det när jag visste ju att Smillan stog där uppe och hejjade på mig! Dagens domare verkade ännu petigare än gårdagens, om blåbanden haglde i går, så öste de ner från himlen idag!

Den här tanten klämde och kände, precis som igår, innan hon satte sig ner och dikterade omdömet:
Liten hane som kunde vara bättre könspräglad, ser ännu lite valpig ut typiska prop & hals & bröstkorg, tillr benstomme, lite mjuka mellanhänder och lösa tassar, väl ansatt svans, tillr vinklad, rör sig med lite korta steg, kunde vara rikligare pälsad, lite försiktig i temp.
Kvalitetspris 2

Domaren sa till M att hon hade en riktigt söt hund, men... en hane ska inte vara söt, utan mer karl. Vi fick springa ut igen och upp till de andra där stog Smilla och väntade och sa att "Söt är visst bra!". Alla frös, men jag var bara lycklig över att det var över för min del.

Vi fick lite skvaller om syrrans bravader i stugan. Hon hade tydligen rymt, igen, och sprungit över till grannen och fått med sig dennes hundar, som forcerade kompostgallret för att vara med och lukta på hennes väldoftande rumpa. H hade tydligen fått tag i hennes nacksskinn och ledde henne hemåt, med en skock dreglande hanhundar efter sig, när syrran körde ett av sina berömda "lappkast", kom loss igen och sprang tillbaka. Till slut lyckades H få upp henne i famnen och fortfarande som oskuld kunde hon återbördas till hemmets hanfria vrå.

Nu frös nog även domaren så det gick fort! De ropade upp juniortikarna och jag hann precis ropa efter syrran att hon inte skulle glömma bort vår överenskommelse. In i ringen och så började hennes bedömning, domaren klämde och kände på hundar och nu verkade det visst bara blåa band kvar. När det blev syrrans tur så fick de springa och springa och springa... M började anta en lätt högröd färg som snart skulle gå över mot det lite mer blåaktiga, mycket symboliskt.

När de äntligen fick vila så sa domaren så här:
En lite mindre tik av utm typ, ganska bra prop, typisk hals, tillr benstomme, bra bredd i fronten, korr tassar, knappt vinklad i knä, rör sig bundet & passar så gott som hela tiden, alltför lockig päls, behöver mera ringträning.
Kvalitetspris 2

Domaren sa till M att hon va ren fin tik, men att hon passat (sprungit i passgång) hela tiden och nästan aldrig travat, så att hon inte kunde bedöma det hon inte såg och att hon som sagt behövde ringträning så att hon skulle förstå vad som förväntades av henne (hon skulle bara veta att det var precis det här som jag tagit ett allvarligt snack med syrran om i morse och att syrran gjort precis som jag sagt åt henne...) och sen höll hon upp ett fint blått band. M försökte le, utan att se alltför besviken ut, sprang raskt ut från ringen och försökte ta tältet med sig som hämnd. M hävdar fortfarande att var det en ren olyckhändelse, men syrran har skvallrat att så var det inte alls. M hade tydligen sagt "Kärringen ser ju ändå inget, om du tar den sidan av snöret så tar jag den andra och så drar vi skiten över henne! Du får extra korv om du gör det!"

Tyvärr misslyckades de och tältet och kärringen blev kvar. Nu skulle min Smilla in, hur skulle det gå? Vi hoppade alla upp och ner, av köld, snålblåst och spänning, jag hade sett Lulemattens försök till peptalk strax innan och sett hur Smilla bara blängde på henne, sa "Gör det själv då!" och sjönk ihop. Nåja, in gick de och ett rött band blev det och sen fick de springa lite till. Det hela slutade med att kärringen sa åt Smilla att hon var lite liten??!! Va f*n, hon är ju så perfekt som man kan bli! Att inte M lyckades bättre med att riva tältet över kärringen förut! Hon var ju helt klart blind!

Efter det ledsnade vi ihop totalt och väntade bara på lotteriet, lillmatten hade lotter och eftersom hon alltid vinner, efter gårdagens lotteri skulle det visst göras några hoppnade russin och andra experiment. mycket riktigt, en rosa maskot i form av en flodhäst har vi också med oss hem.

Sen packade vi in oss i varsin bil och skildes åt. jag grät mig till sömns efter min tjej, syrran sov som ett barn, H likaså (tur att M som körde var vaken). Stannde inte förrän vid Höga Kusten-bron och där gjorde jag ett lite trött och tröstlöst försök att kliva på syrran, men de sömndrukna folket var med och jag gav upp, försvann in i mina drömmar om norrländska tjejer istället och vi for hem!

Tack och lov är Ms hybris redan något mindre efter syrrans bravder på söndagen, även om jag tror att hon fortfarande befinner sig i chock och förnekelsestadiet och kommer att kvar där ett tag till ("Det var ju bara en svensk och blind domare, finska domare är bättre/viktigare/väger tyngre!" osv) och vardagen kommer snart att åter vandra in i sin sakta ban.

Trehörningsjötriologin, del 2 - Sagan om utställningsringen

Morgonen började lite lätt kaotiskt, M hade lovat att hjälpa till vid registeringen och skulle upp i ottan. Jag tror att hon egentligen hade en plan att eliminera all konkurrens med sin andedräkt, men tyvärr visade sig lapphundarna med bihang vara av ett tåligt släkte. Under tiden gjorde vi huvudpersoner oss i ordning och finslipade de sista detaljerna. M kom tillbaks och hämtade oss och tro på f*n att de hade missat att ge mig frukost! Hungrig gav jag mig ut mot estraden, dagen kunde ju ha börjat bättre. Vi satte oss och väntade och väntade. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, en snygging som hette Zacke och några brudar och så en liten parvel som skulle få flytta hemifrån denna dag.

Till slut blev det dags för Kabby och M att gå in på scenen. Ett tag var jag rädd att de skulle skämma ut oss övriga, men jag måste säga att de skötte sig riktigt bra! De stog vid ringside ett bra tag och M försökte hysteriskt att peppa upp både sig själv och brorsan.Han är ju känd för att vara lite blyg annars, men när domaren (en trevlig och mycket klok tant från Finland visade det sig senare) gick förbi så sträckte han på halsen och nosade på henne. De fick springa något varv och sedan stå och vänta på att, i tur och ordning, visa upp sig och bli igenomkända av hennes mjuka händer. När hon granskat Kabby ett tag så drog hon upp ett blått band och M jublade nästan av lycka när hon kom ut igen, fastän han tävlat färdigt för idag.

Så här så tanten om Kabby:
Önskas bättre könsprägel på huvudet. tunnt nosparti. Välansatta öron. Ngt kort hals, knappt vinklad fram. Välvinkl. bak Mkt bra benstomme. Önskas bättre utfyllnad i kroppen. Rör sig väl från sidan. Ngt trångt bak. Något lågt ansatt svans.
Hans slutbetyg blev Kvalitetspris 2, dvs "Gott avelsresultat".

M for omkring så att jag nästan började undra vad hon fått i sig, eller om hon möjligtvis lekte tjuren Ferdinand när matadoren kom på besök, hon hoppade, studsade och var till allmänt åtlöje. Det värsta var att hon sa att nu brydde hon sig inte det minsta om hur det skulle gå för mig, att hon redan hade fått allt hon önskade, skitsnack! Sen tog alla lunchpaus i ca femtioelva timmar, minst!

Plötsligt var det min tur, M var helt oförberedd och hade inte ens hunnit piffa till mig, vilka underbara förutsättningar hon gav mig! Vi var 12 st juniorbrudar som skulle tävla om tilteln bästa juniortik och där stog jag, helt okammad, bland alla andra uppiffade, eller i alla fall borstade, babes. Hade ingen riktig aning om vad jag skulle göra. M drog runt mig i en jäkla fart och jag försökte tappert att galoppera ikapp, det gick väl så där. Domaren delade ut blåa band til höger och vänster och så blev det äntligen min tur. Jag hade ingen lust alls att stå så där fint som de andra gjort, satte mig ner och kliade mig lite, snodde runt och bökade medan M tappert log, lite mer krystat för varje krumbukt jag gjorde och vilken utdelning det gav - så mycket korv har jag aldrig ätit förut!

Fick springa lite till, hängde fortfarande som en vante efter M, kom tillbaks och ställde upp igen och tanten klämde på mitt huvud och tog det i händerna ett par gånger till och sa att jag hade ett mycket vackert huvud, då hände det som ingen trodde - tanten reste sig upp och hämtade ett rött band som hon gav till M. M trodde inte sina ögon, visste inte ens vart hon skulle ta vägen och sprang givetvis lite fel. Tja , det får man väl bjuda på.

Vi ställde oss som längst bak i kön igen och tittade på hur de blå banden for upp i luften igen och igen. Efter ett tag kom en annan matte med sin hund fram och ställde sig vid oss, hon och min M stog och småhoppade av stolthet, efter ett tag kom en till hund fram som också fått rött band och så började det om igen, vi fick springa mer, blev mer klämda på osv. Jag och M stog i mitten när domaren plötsligt kom fram och flyttade på oss till längst fram och tog i M i hand samtidigt som hon höjde den andra med ett till rött och sen ett lila band. Inte för att jag fattade mycket, men M strålade hela hon och såg ut som om hon skulle spricka av stolthet - för ett par färgglada plastband som inte kan ha kostat mer än någon ett-öring?

Så här tyckte tanten om snygga mig:
Bra hv & uttryck. Tillr halslängd. Lagom vinklad. Mkt bra kropp för åldern. Tillr benstomme. Aningen brant kors samt ngt lågt ansatt svans. Bra päls. Normala rörelser.
Mitt slutbetyg blev Kvalitetspris 1 (mkt gott avelsresultat), konkurrensplacering 1 (dvs jag slog alla andra 11 brudar) och ett HP (Hederspris för lovande hund).

Domaren pratade lite mer med M om att hon hade en fin liten hund (som om det skulle vara någon nyhet?), men att hon behövde öva på handling så att hon kunde visa upp mina förtjänster lite bättre (det kunde hon iofs ha rätt i, behöva hänga längst ut i kopplet inför en stor publik var väl kanske inte det jag uppskattade mest). Efter det fick vi äntligen springa, eller snarare studsa, tillbaka till de andra, som också såg så där löjligt saliga ut på ögonen. Själv kände jag bara att mina scennerver hade börjat ta ut sin rätt och sprang fort iväg och bajsade i ett hörn. Nu fick M allt äta upp sina ord tidigare efter att hon och brorsan varit inne, att "inget kan bli bättre än det här, nu spelar det ingen roll hur det går för Nemi" fnys!

Smilla körde sedan sin vända och hon slog till med ett CK (dvs certifikatkvalitét), hennes M fick välja på en rosett eller en tennren, hon tog tennrenen till hussens stora sorg, ryktet säger att han fortfarande surar...

Sedan orkade inte vi stjärnor vara med längre utan vi gick tillbaks till stugan och vilade. Hörde hur M satt och räknade högt hur många hundar jag slagit, hur hon planerade in alla utställningar jag skulle få gå på och att jag hade fått ett lila plastband av en finsk domare osv. Till slut orkade jag inte med henne längre utan jag la mig ner och sov. Det var något tjafs om någon engångsgrill från Coop också, men det orkade jag inte ens försöka tjuvlyssna på, vet bara att de stekte köttet i stekpannan till slut. Enda missen som blev under dagen var när jag snällt och väluppfostrat satt och väntade på ett "Varsågod kära lilla HPt!" med tungan nere i Smillas mat och så kom Kabby, från ingenstans, och drog i sig det hela, mitt framför nosen på mig - aldrig mer att jag ska vara väluppfostrad!

Hälsningar, lilla HPt (former known as Nemi)

Trehörningsjötriologin, del 1 - Sagan om Trehörningsjö

Då blev det dags att åka på mitt livs första utställning, Kabby skulle iofs också med, men det var min debut som allt handlade om. Vi åkte redan på fredagen för att jag säkert skulle hinna få min skönhetssömn. Det enda som oroade mig var att vi skulle bo med en av mina konkurrenter och Kabbys distanskärlek, men det kunde också vara lite smart att få en chans att mjölka av Smillan lite tips inför den stora dagen.

M var ett nervvrak redan vi satt oss i bilen. Eftersom jag löpte hade H&M problem redan vid ilastningen inför vår bilresa. Själv brydde jag mig inte nämnvärt, utan jag sträckte bara ut mig i buren och njöt av att jag för en gångs skull hade fått egen kupé! Kabby fick trängas med H i baksätet medan M körde och lillmatten satt brevid och skötte stereon, det är tydligen ett viktigt uppdrag. Som vanligt, när vi ska iväg någonstans, så sprangs det fram och tillbaka och upp och ner för trapporna, jag lät dem vimsa och låg kvar där jag låg.

Bara en halvtimme försenade gav vi oss iväg. Resan tyckte jag var lite långtråkig så jag sov mesta tiden. För att inte H&M skulle tro att jag tänker klara av så lång tid utan sällskap, alltför ofta, så la jag en liten spya som påminnelse till dem. Den kunde de gott få torka upp när vi kom fram. Kabby satt mest i baksätet och såg olycklig ut, la sig ner, satt sig upp, flåsade och gnällde som den värsta barnungen, till slut var jag tvungen att säga åt honom att skärpa sig och då lugnade han sig lite i alla fall.

När vi kom till Övik tyckte H&M att de skulle ringa lappfolket från Luleå och kolla om vi skulle handla, på den stora affären, så strejkade hela mobilnätet. Det blev ingen handling, däremot fyllde H&M samt lillmatten på det akuta matförrådet och torkade upp min present. Säga vad man vill, men kräsmagade verkar de inte vara. Vi fortsatte till byn vi skulle bo i, checkade in i stugan och äntligen fick H&M kontakt med Lulefolket - då var Konsum redan stängd och vi satte fart till en annan by där M visste att det fanns en öppen butik. Det inhandlades lite korv och frukost, H&M såg en älg, annars hände det inte mycket på den trippen, förutom att M prompt skulle stå inne på butiken och prata med någon gubbe i en evighet medan jag och H satt i bilen och dog av tristess.

Tillbaka till campingen och när vi kom fram hade Lulefolket redan kommit fram och tagit plats. Den där Smilla löpte visst också och jag måste säga att hon var inte så dum i alla fall. Hon behövde minsann inte städa efter sig, hon hade gjort klart från början för sitt folk att sånt tänkte då hon inte syssla med, blev det gnäll kunde de städa själva. Istället hade hon fått något så läckert som tikskydd, dvs ett par grymt häftiga, rosa trosor med dödskallar på! Vill också ha!Smart brud, jag insåg snart att jag hade mycket kvar att lära.

I stugan gjorde H&M ett tappert försök att stoppa in mig i en bur, HA! Det kunde de glömma, efter ytterligare smarta tips från coachen så satt jag där inne med nedböjt, nästan skamset, huvud och såg så miserabel ut att ingen hade hjärta att låta mig sitta kvar, istället blev det Kabby som fick gå in i "sovrummet" (dvs ett rum på ca en skokartongs yta). Jag och Smilla småsnackade lite tips och trix inför morgondagen medan våra H&Ms åt mat, drack vin och snackade skit, eller i alla fall tarmsköljningar. Visade upp lite tricks för sällskapet, bl a om hur vesslelik jag kan vara och drog en liten repa på campingen innan jag behagade att komma tillbaka, fattar inte vad de gnällde om, jag har fått gå i koppel sen sista april, börjar bli liiite uttråkad nu och lämnar de en öppning på 2 mm så tar jag den, om inte annat kan det lära M att sluta påstå att jag är tjock!

Till slut insåg de att jag måste få sova om jag skulle orka vara snygg imorgon och vid halv tre-tretiden gav de upp. Strax innan dess hade Kabby-stackarn fått privatlektioner av LuleHussen om hur han skulle bete sig i ringen dagen efter, jag behöver väl inte ens påpeka att han INTE uppskattade det speciellt mycket! Jag och Smilla hade ett sleep-overparty, medan Kabby fick sova med de andra i skokartongen.

Lappisparty!

Tänk att det kom så många på partyt som jag hade ordnat!
Först var jag tvungen att se till att M skjutsade upp H till grillplatsen så att elden skulle vara klar när vi andra kom dit, sedan åkte jag och M tillbaka till parkeringen på bilprovningen.

Där stog redan en liten kille från Sandviken, Zeke, och stampade otåligt och väntade på att vi stora killar skulle komma. Han behövde inte bli besviken, min brorsa Kishu, en skogskille Baccus och så, inte minst, jag kom och visade upp hur man ska bli som stor. Han var mycket imponerad av oss och vi delade på ett och annat grässtrå och tipsade honom lite om hur man driver sina H&M till vansinne på ett snyggt sätt. Sen kom det äntligen en tjej också, en Svensk lapphund som var så snygg.

Efter ett tag ringde Ms telefon och hon berättade att min tjej Raija var på väg, hennes M hade bara försovit sig lite och att de nu snart skulle vara ikapp. Vi började gå mot grillplatsen, Baccus och jag hade lite olika åsikter om vem som var snyggast och bäst. Våra H&M tyckte att det behövde vi inte bekymra våra snygga huvuden om, men vad fattar de egentligen? Sånt är ju skitviktigt!

Framme vid grillplatsen satt H och Kishus matte, de skötte markservicen åt oss hela dagen, schysst av dem att ställa upp och arbeta på min träff! Vi sprang runt lite och delade på pinnar och undersökte området. Sen kom min Raija dit, jag hörde tvåbeningarna viska om att hon varit på dejt och flirtat med någon annan kille, men att hon tydligen inte varit speciellt inresserad - det förstår väl alla att det är bara mig hon vill ha!. Fast jag är inte riktigt säker på det trots allt, undrar om hon inte varit lite otrogen ändå? Hon var sig inte riktigt lik, lite avmätt och inte lika kul som annars, kändes lite som om hon tyckte att jag var lite barnslig i sällskapet, att jag inte riktigt dög längre... Suck, jag vet inte vad jag ska tro, för när alla andra gått hem sedan så var hon som vanligt och då dög jag minsann - hon kanske skäms lite för mig? Nog kunde jag se att Baccus var en riktig snygging, men ändå....

Baccus ja, hans husse tyckte att han behövde socialiseras lite så han bad om min hjälp. Att vi skulle ta en liten prommis ihop och det är klart att man ställer upp när någon ber så snällt. Vi gick iväg en bit och det gick jättebra, han lyssnade på allt jag sa och han blev riktigt duktig, tyvärr så är han nog som de flesta av oss hanar, dvs så fort som Raija kom och viftade på svansen och rumpan lite så glömde han allt jag lärt honom. Alla pratade om hans päls, så mycket, så snygg, så osv. Det var väl inget fel på den, men jag fattar inte varför ingen pratade om min lika mycket... Nog för att jag har liiite mindre, men ändå!

Sen kom det en till svenne, en gamling på 9-år och min M blev helt salig. Hon tyckte att det var den snyggaste svenne hon någonsin sett! Med sig hade han också en liten kille på 10 veckor, han var rätt söt, men jag tycker inte riktigt om uttrycket som min M fick i ögonen när hon satt och höll i honom, fattar inte varför alla blir så löjliga bara för att det finns valpar i närheten. Hur kul är de egentligen, de äter, sover och skiter och snor ens leksaker - det är i alla fall vad jag tycker.

Då var det roligare med lite större killar som Zeke, runt halvåret, som man kan lära lite hyss. Det var en riktigt skön kille förresten, brydde sig inte ett dugg om att vi gick över järnvägsbron eller att vi lite större killar gruffade om både det ena och det andra. Han lufsade runt och var söt hela dagen. Haha, fast det allra bästa med honom var hans matte, hon trodde att min matte skulle vara en stor, mörkhårig medelålders tant! *fnissar hysteriskt* Snacka om att jag har mobbat matten hela veckan efter det!

Som ni säkert förstått så var syrran för liten för att få vara med (H&M försökte lura i henne att det bara berodde på löpet, men sanningen var att jag inte ville ha med någon snorig lillsyrra) och hon fick stanna hemma med lillmatten som barnvakt.

Annars har vardagarna den här veckan varit lite speciella, syrran har visst höglöpt. Inte för att jag vet vad det betyder riktigt, men jag vaknade en morgon och kände ett behov att sjunga serenader för henne. M blev inte riktigt lika glad eftersom hon låg brevid mig och försökte sova. Sedan satt jag och syrran och sjöng resten av dagen i olika rum, H&M höll på att bli vansinniga och tyckte att vi åtminstone kunde sjunga samma sånger och inte fullt så falskt! Jag tyckte att vi sjöng rätt fint, i alla fall högt och länge.

Jag har faktiskt också blivit stor!

Det är inte bara brorsan som blivit stor, jag har faktiskt vuxit jag med! Jag har blivit ännu större än han, jag har nu officiellt gått från valp till tik.

Dum-Kabby tror ju fortfarande att det var öronrenset som gjorde att jag började blöda där bak, han fattar ju ingenting, jag har ju börjat löpa! Jag har aldrig varit på någon utställning ännu, men brorsan har skrämt mig, med att det är något så hemskt, att jag gör mitt bästa för att jag ska få slippa, eller i alla fall att få H&M att inse att det inte är något vi ska roa oss med varje helg. Det enda sättet jag vet om att sabba på (för Kabbys sätt verkar ju inte fungera speciellt bra), är att se till att jag höglöper i ringen. Just nu vankar de oroligt omkring och väser "Höglöp nu, hynda! Så det går över till Övik", men det struntar jag i och kniper allt vad jag kan... Jag struntar väl i det, men H&M påstår att det finns en risk att alla hanar blir helt stolliga efter mig - men är det inte det som är meningen, att alla hanar ska springa efter mig? Kabby är förhoppningsvis van då och bryr sig inte så mycket och tar hem segern framför de andra pilska hanhundarna och efter det kommer H&M dra runt honom, i en lätt hybrisaktig dimma, på alla sommarens kommande utställningar, medan jag kan ligga lugnt i skuggan och vila, hihi.

Nu till något helt annat, M hade kommit på att jag nog behövde se annat än tallar och granar och hon tyckte att vi, babes, skulle ta en tjejdag på stan. Vi gick ner förra lördagen och skulle fönstershoppa lite. Jag vet inte vad min M har för uppfattning av shopping egentligen, men så mycket shoppande kunde inte jag märka i alla fall, det var mer ett evinnerligt kryssande mellan folks fötter medan jag hade fullt sjå att hålla koll på matten. Sedan satt vi på en parkbänk brevid alla nyputsade MCs, som var ute på vårens premiärtur, och övade passivitet och lyssnade på högtalarösten som vrålade över hela stan, lite mer fotgående och lite ligg på gågatan hann vi med också. Jag ska nog inte klaga ändå, jag har nog aldrig ätit så mycket godis, trots att jag inte fick någon glass. M påstod att jag hade varit en ängel när vi kom hem, hade inte ens brytt mig om hunden, med div kampraser inblandande, som gjorde utfall när vi gick förbi, utan jag hade bara tittat lite förnärmat och sedan fnyst och höjt på blicken och nosen och gått vidare som den lady jag är.

Tog en liten tripp upp på Ms kontor och hämtade lite papper innan vi styrde kosan hemåt. Då först insåg jag att hon hade sparat det jäv...aste till sist - en järnvägsövergång med gnisslande grindar, gud vad jag sprang, där går jag aldrig mer! Det var läskigare än fyrverkerierna på nyårsafton! Det var just en fin avslutning på vår "Tjejdag" på stan, ett djävulens påfund. Undra vad bitchen ska hitta på till nästa gång, jag har hört H&M viska om någon "Clas Ohlsson-bro" över E4n, som alla hundar i Sundsvall tydligen måste ta sig över som något sorts mandomsprov. Jag har försökt pumpa brorsan på information (han har gjort det, vet jag), men han vägrar svara ordentligt, det enda han säger är: "Det får du se..." eller "Stackars sate, är det din tur nu?" eller "Överlever du och kommer tillbaka ska jag bjuda på märgben!". Nog för att jag har blivit stora damen, men betyder det verkligen att jag måste vara kamikaze-pilot hädanefter?

Min Matte - en sann hjältinna! och Husse lite också

Måste skriva om våra äventyr igår, vi har haft lite datahaveri här hemma, så det finns så mycket att berätta om den här helgen. Det kan också vara en anledning till att så mycket har hänt, det där med haveriet, så nu ska jag få syrran att, istället för att bita av dammsugarsladden, gå lös på datakablarna...

Min M är lite känd för att få sk "ryck" ibland och även igår kom ett. Vi skulle ut och springa. Syrran är lite frustrerad eftersom hon inte är riktigt betrodd just nu och bara får koppelprommenader. Hon behöver tydligen få utlopp för lite energi och även M är less på att hon anfaller skor och ben när de är ute och går, så hon tänkte att lite vårrus vore nog inte så dumt. Sagt och gjort, hon snörde på sig skorna och de gick iväg i elljusspåret, de gick mest och sprang bara lite ibland, syrran är ju inte så stor än.

När de kom tillbaka så var det min tur, M var nu uppvärmd (krävs visst inte mycket till det) och vi gav oss iväg. Vi gick först, elljusspåret bakom oss är en jättelik uppförsbacke och sedan en lite runda runt Grodtjärn och sedan en lika lång utförslöpa hela vägen hem. Efter ett tag började M småspringa lite, jag orkade inte riktigt engagera mig eftersom jag vet, av erfarenhet, att lagom till att hon fått upp farten och det börjat bli lite roligt så brukar hon få andnöd, stanna och leka trädkramare och tänka sig, jag hade rätt i mina antagande, den här gången också!

Fast hon fortsatte efter ett tag och jag måste säga att hon verkligen försökte få mig lite inspirerad och med tanke på hennes tappra försök och för att göra henne glad så gick jag med på att lunka lite, iofs demonstrativt 2 m bakom, sakta. Jag lovar, det räcker med saaakta, för att hålla samma takt som hon... Vi kom fram till Grodtjärn och nu hade M börjat få upp farten lite, det är ju lite nedförslut där ;) och där ser vi plötsligt några barn i en något prekär situation. Jag hade precis stannat och fyllt på lite vätska, läs gett M en chans att andas, när vi ser tre pojkar som kört fast med sin nya radiostyrda båt en bit ute i vattnet.

M stannade och skulle kolla om hon kunde hjälpa till och då började projektet "Rädda båten" i stor skala. Båten satt fast ca 5 m ut i tjärnen, intrasslad i grenar och gräs, men min M som är van att lösa fastkörda situatoner (läs tidigare inlägg om kvällen på BHK) började resolut att gå till handling. Jag sattes fast i en lampstolpe och M och ungarna började dra fram slanor, som turligt nog, låg i diket på andra sidan spåret. Jag måste säga att det var lite frustrerande när de började dra så fina pinnar rakt framför näsan på mig och jag inte fick vara med, men jag bidrog i alla fall med goda råd, som bara en lapphund kan göra, jag har nog aldrig ylat och pratat så mycket förut.

De lade ut ett antal fina slanor i vattnet och började leka Moses, tja vad ska man säga, inte var vattnet varmt och inte var alla skor torra längre... Skam den som ger sig och nu hade även barnens mormor blivit hämtad och hjälpte till att dra ner mer slanor i vattnet. Min M visade återigen ett visst mått av intelligens och skickade iväg en av ungarna att hämta en håv, som andra ungar på andra sidan av tjärnen hade för att fånga grodyngel (det är inte för intet som tjärnen heter Grodtjärn). Hon tog av sig skor och strumpor, även här smart igen, och började balansera ut på slanorna, min M väger inte fullt så lite som hon tror och stod nu med vatten upp till knäna, med en hand som försökte hålla balansen genom att hålla i en mycket svag tallgren och en leksakshåv i den andra. Nu var jag mycket orolig och att ingen larmade brandkåren efter att ha hört mina desperata ylande, måste onekligen visa på det moderna samhällets förfall och på att ingen bryr sig längre!

Ungarna och mormodern försökte trösta mig medan M svor där ute på tjärnen och hennes fötter och ben sakta började domna bort, men hon fixade det! Båten kom inte bara loss, utan även in till land och till slut även min hjältemodiga M. Hon fick lite hjälp att vända om och en hjälpande hand den sista biten och hoppade iland som den sanna hjältinnan hon var. Hon strålade lika mycket som om det hade varit hennes båt och som tack fick hon en kram av en liten blyg 5-åring. Lite ödmjukt sa hon, att hon också hade varit liten och att man inte kan lämna en så fin båt ute i sjön.

Hon snörde på sig skorna igen och , "lätt fuktiga" om byxor och fötter, så sprang vi iväg, lika snabbt som vi dykt upp och precis som hemlighetsfulla superhjältar bör göra. Jag skriver vi, för även om det var M som var ute och balanserade på i vattnet, så hade hon inte klarat sig från att ramla i vattnet om jag inte stått vid sidan om och mästerligt och höglutt dirigerat henne, hon är inte hur intelligent som helst.

Nu hade hon fått en så stor ego-kick att hon formligen flög hela nedförslöpan hem till värmen. Väl hemma låg H fortfarande under skrivbordet och ockuperade min plats. Den här gången förlät jag honom eftersom ändåmålen helgar medlen och det var mina valpbilder han försökte rädda (och så ca 500 bilder på Bill, sångaren i Tokyo Hotel åt lillmatten). Och här kommer dagens andra hjälte, han fixade det och nu är minnet av min barndom både räddad och intakt!

Nu är jag 2 år!

Då har man firat sin andra födelsedag. Trodde nog att jag skulle få frukost på sängen och lite skönsång, men icket då! Det första som hände var att syrran väckte mig med en tackling, som i ishockey borde lett till matchstraff, medan M låg snällt och försökte sussa i sin varma säng. Jag skriver försökte, eftersom syrran kom ut från sovrummet (vi har skilda sovrum just nu och M och jag hade sovit på golvet i vardagsrummet) och tacklade mig så att vi bägge flög rakt i in i M, som fick agera som sarg.

Sur över den uteblivna sången så vägrade jag äta min frukost, den serverades inte på sängen heller utan i matskål på golvet. Sen förlöpte förmiddagen på så sätt att vi var ut minst trettiotvå gånger och kissade lillsyrran. Hon kissar nästan mer än mig nu, fast jag är lite mer effektiv än hon, jag kissar flera gånger på samma promenad, men hon kissar bara en max två gånger och ca 10 min efter att vi kommit in så börjar hon sin serenad (och det är INTE skönsång!) bestående av höga C, lätt falsklingande, som nästan spräcker glas.

Efter H&Ms lunch så gick jag och H på en promenad i skogen och hade ett litet "man till man"-snack, vad vi pratade om då tänker jag inte berätta om här för syrran smygläser säkert. Det är tydligen är det inte bara kul att bli stor, det var en massa tråkigt om ansvar också som H försökte predika om, fast då stoppade jag in en extra kotte i örat och gick och kissade bakom en buske, så var det bra med det. Sen mös vi mest, traskade runt i skogen och lekte med kotten som jag hade haft i örat.

När vi kom hem så var vi ensamma, ingen lillsyrra, hon och M hade visst gått ner på stan och shoppat. Inte hade de med sig något hem, jag trodde att jag skulle få någon födelsedagspresent, men de hade säkert bara varit nere på stan och ätit glass och inte ens skänt mig en tanke, bara roat sig. Lillsyrran förresten, jag blir inte riktigt klok på hur hon fungerar, en morgon gjorde H&M henne ordentligt ren i öronen (och det behövdes verkligen) och då började hon läcka blod där bak istället, hur funkar hon egentligen. lite orolig blev jag när jag hörde om att även jag borde få en öronrensning, kommer jag också att börja läcka, fast det har aldrig hänt förut, det är nog bara tikar som fungerar så - hoppas jag?! Fast hon var nog så skitigt i öronen att H&M var tvugna att ta till något starkt frätande för att få bort skiten och sen så överdoserade de kanske lite så att skiten rann ut där nere istället, så måste det ha varit!

Lite lyx fick jag i alla fall, till middag fick jag älgstek och sen var jag och H&M ute på plan och skulle leka lite. Vi skulle leka "hur fort kan man springa mellan H&M och sätta sig och få belöning"-leken. Den var lite trixigare än vad den brukar vara, första gångerna var enkla, men så började jag tänka lite, det skulle jag inte gjort, då blev jag bara förvirrad. Först sa M stanna och sen så ropade H hit, vem skulle jag bry mig om? Jag beslöt mig för att Ms order nog var viktigare att följa, hon brukar bli så sur annars, så det gjorde jag och satt snällt kvar, inte blev hon gladare för det, konstig lek, nästa gång får de styra upp och förklara reglerna lite bättre. Fast vi slutade med att köra race runt planen och leka jaga, den leken kan jag och den är alltid lika kul. M brukar försöka finta mig med att springa zick-zack och köra tvärvändningar, men jag är snabbare än blixten och hon kommer inte undan. H verkar bli lite blyg när vi har hela bostadsområdet som publik och leker hellre i skogen, men M verkar inte ha någon skam i kroppen och far runt som en studsboll.

Till nästa år så önskar jag mig smörgåstårta på min födelsedag, för det vet jag minsann att brorsan fick!

Vem vann egentligen?

Vem av oss var det som vann? Jag är alldeles konfunderad, trodde länge att det var jag, men nu blir jag alltmer tveksam. Tvisten det gällde var huruvida jag skulle äta mat, eller inte.

Under en längre tid har jag försökt lura i H&M att jag har haft en smärre tonårsrevolt/identitetskris och trott att jag varit en Svensk lapphund. Alltså hemmahörande i de nordligare lappmarkerna av Sverige och därav varit djupt inspirerad av Laestadianismen. Har helst legat direkt på golvet, vägrat att ägna mig åt världsliga och fåfängliga saker som t ex att bli borstad eller omvårdnad i övrigt. Vägrat äta torrfoder ur min blanka och skinande matskål, nä på golvet skulle det serveras, i all enkelhet, eller allra helst utslängt i snön/på backen så att jag fått jobba för det i mitt anletes svett. Allt för att ge sken av att min matvägran inte har berott på bortskämdhet, utan på ett andligt ställnigstagande.

Men så började de klipska små liven (H&M) att lägga i en hel del godsaker, ris, kokta grönsaker eller vad som fanns kvar av deras middag och då kunde jag inte motstå det hela längre. Hela min fasad rämnade pga av en liten korvskiva, för det var inga större mängder de la i och jag förfördes av den förädiska "lyxmaten". Jag borde ha stått emot - syrran fick ju faktiskt samma sak som jag, fast inte i matskålen, utan hon fick sitta och ligga lite för den. Hade jag bara varit lite smartare hade jag rott hem det hela, men inte då, jag åt och åt och nu så vill jag inte längre vara utan maten och nu så har de nästan plockat bort alla godsaker, men jag kan inte hjälpa mig själv - jag äter ändå för att jag är hungrig! Min, tidigare minimala, magsäck har numera tänjts ut till normal storlek och kräver numera att fyllas med jämna mellanrum, j-la skit!

Inte var jag smart när det gällde det nya kopplet heller, de köpte sk retriverkoppel åt mig och syrran och jag protesterade inte, (som jag gjorde med det fina läderkoppel coh halsband som de köpte till utställning förut) och nu har de konstaterat att det nya blir "jättebra" att ha på utställning.

Till på köpet har de anmält mig till en dubbelutställning (vad säger den nya djurskyddslagen egentligen om att eländet får pågå i fler dagar än en, har någon kollat upp det?) om ett par veckor, hur ska jag nu ta mig ur det här? Tänk om min päls börjar växa ut, nu när jag får i mig näring, och att jag inte längre kommer att se ut som ett spjälstaket, kommer då de här eländet att fortsätta? Jag vill verkligen inte, men jag är så hunrig numera att jag äter allt. Tack och lov så har de beslutat att inte anmäla mig till den utställning som är i Sundsvall helgen efter, men istället ska de lägga pengarna för anmälningsavgifterna för mig och syrran på en instruktion i massage! Är det så mycket bättre, att bli klämd och känd på av massörer istället för domare, pest eller kolera om ni frågar mig!

Hur ska jag nu ta ur det här? Den enda trösten jag kan tänka på just nu är att Smilla, dennna ljuvliga, bedårande varelse kommer att vara i Trehörningsjö och stötta mig. Jag ska tydligen bo med henne hela helgen och jag har redan nu börjat packa ner lite pinnar i väskan för uppvaktning.

Hälsnigar,
Er alldeles bedrövade och mätta Kabby

PS. Matten hälsar förresten och tackar för alla bra tips om hur mycket socker, alternativt superlim, hon ska ha med sig till BHK.

Kantarell

Champinjon

Vilken höjdarkväll på brukshundsklubben!

Ikväll fick M för sig att nu skulle det minsann tas tag i min, Nemis, träning ordentligt. Resolut packade hon in mig i bilen och i snöyran for vi iväg mot apellplan!

Nästan framme anade matte lite oråd, eftersom vägen till parkeringen brukar vara rätt dålig och det har snöat ca 15 cm det senaste dygnet, men eftersom det var bilspår så borde det gå vägen. Vägen gick det allt, lite moddigt och slirigt och jag började undra lite över Ms rattnykterhet bitvis, men fram kom vi! Väl framme på parkeringen insåg M att det här nog inte var en av hennes mest lysande idéer. Hon försökte köra runt lite försiktigt för att komma ut igen, tji fick hon, bilen kom ingen vart. Bra kvinna råder sig själv, tänkte M, och la in backen, kom en halv meter och sen var det stopp igen. Hon prövade alla växlar, framåt och bakåt (tack och lov inte samtidigt), men hjulen bara spann och M insåg att det enda som hände var nog att vi sakta grävde oss djupare ner i modden...

Min M är en mycket driftig kvinna och hon tänkte att "spaden ligger ju i bagaget" och sedan "gräv där du står". Hon tog spaden och grävde där hon stod, provade att backa någon meter och det gick, la i en växel och körde - fast igen. Vid det här laget insåg M att hon ingen mobil hade med sig och att apellplanen såg oroväckande tom ut, vart var alla stora, starka och duktiga schäfermänniskor? M grävde igen, provade igen och körde fast igen! Den tredje gången hade M insett att om hon någonsin skulle komma ifrån denna gudsförgätna plats så måste hon nog skotta upp hela parkeringen - och hon började. Efter att ha skottat undan den tunga blötsnön ca 2 m bakåt och 3 m framåt, lagt en bön åt högre makterna och samtidigt sålt sin själ åt de lägre, så slirade sig bilen sakta och mycket osäkert fram genom det ljuvliga snötäcket.

På väg att lämna stället så såg M att de andra bilarna, som stått på andra sidan klubbhuset, började befolkas och köras iväg. Hon tvärnitade, tog en handbromssladd och tänkte - "Nu jävlar ska här tränas!". Hoppade ur bilen, plockade ut mig och började gå mot apellplan - då kom hon på var alla andra hade varit, de hade suttit inne och druckit varmt kaffe, fikat och haft det allmänt trevligt, med fönstrena vända mot parkeringen, medan hon stått och skottat sig omväxlande blå och röd! Hon hann se en glimt av instruktören som sa: "Alla andra har tränat klart och åkt och det är ju ingen kvar så jag tänker också åka hem" Vadå ingen kvar, jag stod ju där, fullt synlig, med en svettig och lätt hyperventilerande matte i andra ändan av kopplet, instruktören borde väl åtminstone ha sett henne?

Nere på planen såg vi faktiskt ett ekipage till, fast det var ju heller ingen schäääääfer, så de räknades tydligen inte. Vi gick ner i alla fall. Väl nere på plan insåg jag att något måste göras för Ms psykiska välbefinnade, så jag tänkte till lite och eureka, jag hade det! Jag glodde bara ner i snön och spelade helt okontaktbar, tills M insåg att hon måste sluta sura och börja börja leka igång mig med lite race och bus - och tänk, det var precis vad hon behövde. Vi sprang runt i snön, Ms endorfiner började sakta släppas lös och till slut hade vi faktiskt riktigt roligt. Var lite nyfiken på den andra hunden, men eftersom jag haft ett sånt hundgöra med att få igång M så vågade jag inte chansa, jag fortsatte att jaga M istället, hon tyckte det var skitkul. Vi övade lite fot, sitt och stanna och ett par inkallningar. Jag tyckte att M behövde lite stöd, så för en gångs skull så sprang jag inte bara förbi M utan stannade vid hennes sida.

Mycket nöjda avslutade vi med att jag kissade lite på gångvägen, rätt åt dem (och M tyckte nog också att det var smart för jag fick godis), innan vi packade in oss i bilen igen. På vägen hem började Ms hjärna att fundera på vad vi ska göra nästa gång. Det ni får höra nu får ni absolut inte berätta för någon - det är hemlisar, lova det - annars blir M arg på mig, för jag har redan lovat att inte berätta. Nästa gång ska vi börja med att, under platsläggningen, ha lite kontaktövningar (dvs tokrace och kasta bollar som konstant studsar fel), runt om och bakom alla andra som ligger ner och är uttråkade. Sen, som avslutning, tänker vi bjuda på lite socker i de andra bilarnas bensintankar - då får vi allt se vilka som skrattar sist!

Sundsvalls blodbad, igen!

Jaha, då har det varit dags igen! Det fullkomligt sprutade blod ur mina tassar. Ni ska inte tro att det bara är EN pulpa som de har klippt av och att de sedan lärde sig något av det (näää, inte mina H&M inte), de bara fortsatte att klippa hejvilt - utan minsta sans och förnuft - i allt som de kom åt, nästa gång ryker väl hela tassarna. Först klippte de av ena klon på baktassen och sedan, som de själva sa "i rent pedagogiskt syfte", så klippte de till rejält i en av de klor de redan hade hunnit klippt och det hela slutade med att jag hade en fortfarande oklippt klo och TVÅ blodsprutande tassar!

Min omedelbara hämnd, igår kväll, var att stämpla hela lägenheten, och speciellt deras säng, med mina fina tassavtryck. Det enda tråkiga var att Präkt-Kabby sprang efter mig och försökte städa upp allt blod på golvet, den lille fjäskapan, men i sängen gick han i alla fall bet. Är det någon som har uppslag till fortsättning, tveka inte att höra av er, kreativa tips mottages tacksamt!

Idag jag fått gå omkring med ett fult blått bandage på framtassen, på tråkiga koppelpromenader, och blivit tvingad att åka bil för att prova, lyssna nu, skor! Har ni ens hört något så dumt förut? Jag får betala priset och ska förnedras, för att H&M inte lärt sig när de ska sluta att klippa i mina klor, det vore väl ändå en bättre investering att skicka dem på klippkurs. Tack och lov så fanns det inga skor i min storlek! Istället köpte M mer vetflex, hon valde rött den här gången med motiveringen "då syns inte blodet lika mycket", det känns ju verkligen tryggt inför framtiden...

Till nästa gång de ska klippa klor, vet vi i alla fall att nässpray fungerar ypperligt som blodstopp, så något verkar de lära sig i alla fall. Hur oklädsamt det blåa bandaget än varit, måste jag erkänna att de faktiskt börjar få snits på tassbandage. Skillnad från tidigare gånger, så har en dag i vetflex gjort att, trots allt regnande, faktiskt gjort att det inte har börjat blöda igen efter varje gång jag varit ute. Jag tycker bara, om någon nu skulle bry sig om vad jag tycker, att deras fokus borde ligga på "hur vi för att inte klippa av stackars Nemis pulpor igen", istället för på "hur gör vi efter att vi, återigen, har klippt av stackars Nemis pulpor".

En liten tröst är det i alla fall att alla grannar undrar vad de gjort med mig och om jag lever. Dekorerade som sagt även hela trappen och porten med mina blodspår, det känns ju skönt att i alla fall några verkar bryr sig om mitt välbefinnande, nu när min egen familj inte verkar göra det.

Lite matt känner jag mig nog, av all blodförlust, när jag tänker efter och jag tycker att jag minst borde få - i ett rent medicinskt syfte - 2 kg lever, älgkött eller i alla fall lite oxfilé.

Kusinen från landet

Igår fick vi oväntat (egentligen bortglömt) besök av "kusinen" Aldur och hans husse. De var på genomresa och kom in och skulle dricka vatten respektive kaffe.

Aldur är verkligen bonnläpp till skillnad från brorsan och jag. Att han skäller på alla bilar kan man väl stå ut med, för det är inte så många sådana i vår lägenhet. Fast någon skulle behöva ta ett ordentligt snack med honom om hur man uppför sig bland stadsfolk och tjejer i synnerhet!

Inte nog med att han, nästan konstant, var i rumpan på mig så han lämnade mig bara ifred för att tugga upp mitt tuggben och för att kissa på dammsugaren! Samma dammsugare som jag precis har förfinat med en ny kontakt, hussen fyllde ju nyss 40år och jag vill också ge honom en fin present. Så snäll är inte ju Kabby, han ska bara ha och ha, han fick t ex ett nytt koppel för någon dag sedan och vad fick jag då? Jo, Kabbys gamla, men jag är inte bitter - inte då! Jag nöjer mig sååå gärna med begagnade och avlagda saker jag, ödmjuk och ickematerialist, tacksam för det lilla, men jag drog upp extra mycket skit i deras sängar den natten, bara så de vet.

För övrigt så undrar hussen numera, läs stycket ovanför (i slutet) igen, hur mycket sand en lapphund, eller två, kan ha i pälsen. Han har nu duschat av oss varannan dag och ändå ligger det ett konstant lager av sand på golven och i sängen.

Finns det, precis som för nya bilar, någon sorts teflonunderredsbehandling för lapphundar? Skicka skyndsamt svar till: helkroppspeelad.husse@sandblästrad.nu

Hårt och otacksamt arbetet att vara foderhund!

Jag vill börja med att påpeka att jag tar mitt jobb på största allvar. Att vara foderhund är ett mycket viktigt uppdrag - egentligen ett finare ord för munskänk. Hela mitt liv kretsar kring ätbara saker, att provsmaka på allt så att inte H&M, lillmatte eller storebrorsan ska få i sig något som de skulle riskera att bli sjuka av. Tyvärr förstår inte alla detta, en del verkar tro att det är ett glidarjobb och att jag bara är en ouppfostrad hund som tigger och stjäl allt som jag kommer åt, men hur gott tror ni egentligen att en vägg, insmord i ättika, smakar. Det är ett hårt jobb, men någon ansvarsfull, läs jag Nemi, måste ändå göra det som nöden kräver, dvs äta upp den så att inte t ex lillmatte får för sig att göra det. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det senare skulle visa sig att betongväggar och tapetklister vore giftigt och hon skulle bli sjuk. Ta ett annat exempel: dammsugarkontakten, tänk om Kabby hade smakat på den medan den satt i väggen (då hade han iofs troligen blivit riktigt fluffig och kanske vunnit någon utställning, men jag tycker om honom som han är), vilken tur att jag var förutseende och bet av den medan den var utdragen!

Så fort kylskåpsdörren öppnas börjar mitt jobb eller, rättare sagt, så fort jag hör någon gå in i köket. Lillmatte har skvallrat att hon en gång fick fil som var alldeles för gammal, så nu försöker jag se till att hon bara får fräsch mat och eftersom jag inte lärt mig läsa datummärkning ännu, så måste jag försöka provsmaka först så att jag vet att det är ok. Jag äter allt i tjänsten, banan, paprika, knäckebröd mm, för att inte tala om ost som någon har glömt på köksbordet, där är det extra viktigt att kolla att den inte har legat ute för länge och blivit förstörd (jag hann äta upp den innan, tur va!).

Ibland verkar H&M inte riktigt komma ihåg att jag är en foderhund och då blir de arga på mig, men jag har utvecklat ett hemligt yrkesknep för att kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag tar två saker i munnen samtidigt och när de sedan vrålar "släpp" så släpper jag EN sak försiktigt ur mungipan (då brukar de oftast bli glada och ibland kan tom jag få en godis) fast jag fortfarande har en sak kvar i munnen, smart va! Fast en gång blev jag avslöjad, jag hade hela munnen full med kottar, spottade ut en, men jag kunde bara inte få in mattens godis i munnen. Det var forfarande knökfullt, det var en liten missberäkning - jag är den första att erkänna det - och matten insåg att något var fel när jag inte tog godiset. Efter det är det alltid full kroppsvisitation av alla håligheter när vi ska in igen. Det är lite tråkigt, förut har jag och brorsan alltid haft så kul åt H&M när de gått runt och funderat på hur alla kottar tar sig in på andra våningen.

En annan viktig uppgift som jag har fått tilldelat mig är att vara barnvakt åt en annan systerson (min storebror är ju egentligen min systerson), Kishu. Det är jobbigt att vara lektant, se till att han trivs, tackla lite på honom för att han ska börja leka. Jag har fullt sjå att hålla reda på honom när vi varit ute i skogen, men jag brukar lösa det genom att hänga i svansen eller i manen. Han har växt upp och blivit en riktigt stilig ung man. Annars brukar vi mest vara ute med Kabbys kompis Raija och hennes polare. Fast det är inte lika kul, Raija är större och starkare än jag, men det ska vi nog ändra på bara jag får bli lite äldre! Fast hennes matte har så gott godis, som jag förstås också måste provsmaka.

Jag måste bara få berätta om en kul grej som jag och brorsan kom på ikväll. vi var ute på kvällskissningen och så mötte vi en man med två hundar på andra sidan gatan. Först började Kabby skälla på honom, matten hade fullt sjå att ta hand om brorsan och då stämde även jag, helt oväntat, in i serenaden. Insnörd, med två koppel runt benen, står matten i en snöhög och då avslutar vi med att gemensamt göra ett rejält ryck och dra henne, flygandes baklänges, ut i gatan. Det tyckte vi var ett jättebra aprilskämt, men jag tror inte att hon uppskattade det lika mycket (hon sitter fortfarande och skakar, surar och vägrar prata med oss), den humorbefriade surkärringen!

Nu ska jag gå och torka av min leriga tassar på mitt vanliga ställe, H&Ms säng med vita lakan, hoppas bara att de har vett att sopa av dem innan jag ska sova så att jag inte behöver sova i grus inatt som jag fick göra förra natten, det är inte bra för min skönhetssömn.

Kabby & Nemi hälsar på hos Aldur

Vad är "Blocket"?

Är det någon av er som vet vad "blocket" är? De sista dagarna har både H&M i vredesmod utbrustit saker som "Jag sätter ut dem på Blocket!" eller "Ni hör hemma på Blocket, bägge två!" eller "Sluta nu, annars hamnar ni på Blocket!" Jag förstår inget alls och inte syrran heller, jag har frågat henne. Är "Blocket" något farligt eller ett schysst ställe och hur hamnar man där, måste man åka bil?

De enda "block" jag vet om är det som H&M brukar skriva upp bra saker på, t ex att de ska köpa hundgodis, eller det som matten brukar springa omkring och leta hysteriskt på morgonen innan hon ska till jobbet. Dem kan man väl inte "hamna på" eller är det kanske det som är meningen, att vi ska sitta på något av dem? Det ska jag prova imorgon bitti och se om matten blir glad!

Annars har de två sista veckorna varit ganska bra. Ett par dagar hade matten ingen röst, det var lugnt och skönt. Vi har blivit riktigt duktiga, syrran och jag, på att vara ute och gå tillsammans i koppel, det var matten som lärde oss (innan hon tappade rösten). Sen lärde vi H&M att de inte ska ta något för givet, bara för att vi egentligen kan, betyder det inte att vi vill. Så nu går vi huller om buller och jag, som alltid gått fint på vänster sida, vet inte längre skillnaden på höger och vänster och vinglar gärna ut i vägen, precis som syrran alltid gjort (det är då det där om "Blocket" brukar komma). Strunt samma, nu vet de i alla fall att om vi ska fortsätta att gå fint, så måste de fortsätta att sticka åt oss lite godis emellanåt. Däremot gick så vi fint förbi hunddagiset häromdagen och ingen av oss svarade, fast vi blev utskällda, men det var tydligen också det enda rätta vi gjorde på den prommisen enligt M...

Vi har varit ute i skogen också. Mött en del andra lösa hundar, en som tyckte att det var mycket roligare att gå med oss än med sin matte. Han sprang i kapp oss efter att vi skilts åt och ville inte gå till sin matte. Det slutade med att min M satte syrrans koppel på honom och började trava iväg åt det håll han kom från, det tyckte vi inte om och vi lät hela skogen få reda på det, H påstår att han ska stämma oss för sin nyuppkomna tinnitus. Efter en hel evighet, kändes det som i alla fall, kom hon tillbaks med ett tomt koppel, skönt. Han var kul att leka med, men att sno vår M så där, det går vi inte med på.

Hussen minns speciellt den gången då vi mötte en tant, som inte vill att några hundar i närheten av sin, då hade vi all skogen mossa i öronen. Jag tyckte att hon luktade skitgott i rumpan (tiken alltså, inte tanten) och Nemi ville hellre följa med surtanten än med oss. H var mest bara arg över att vi glömt bort allt vad inkallning hette.

Idag var jag ute med Raija och när vi kom ut från skogen så kände jag en oemotståndlig lukt, ignorerade H totalt och bara sprang mot det underbara som kom emot mig - en bedårande golden tik, löpandes (i dubbel bemärkelse) i elljusspåret. Hon tyckte inte att jag var lika bedårande, men ge det bara lite tid så kommer hon nog inte att vara lika knusslig längre och då...

Det får mig osökt att tänka på vad vetten sa, "Att en ung hane inte äter är inget att oroa sig för, de har så mycket annat i huvudet". Är hon synsk, visste hon om vilken brud jag skulle möta, eller kan hon bara läsa tankar? Jag måste genast förbereda mig för eventuella återbesök, ska för säkerhets skull börja tillverka en sån där foliehatt som jag sett på TV.