Natural born killers

Efter en riktig tråkvecka, med H konstant i sjuksängen och M på jobbet, så var det äntligen dags för helgen! Vi tänkte att sist det var så här tråkigt så hade M ordnat med lite PRAO för oss och hur kul den var, det vet vi ju alla! Så nu hade vi bestämt oss för att det var bättre att ordna det själva.

Det hade ju regnat mängder i flera dagar och skogens stigar var nu som forsar, där det inte var sjöar... M tyckte det verkade som ett ypperligt tillfälle för en lång promenad i skogen. Hon verkade resonera att ingen annan skulle vara dum nog att befinna sig i denna skog och att hon inte skulle behöva bekymra sig om att vi skulle vara lätt förvildade. Eftersom vi inte varit på grönbete på evigheter och antagligen skulle ha en väldigt selektiv hörsel, på ex inkallningar den första kvarten eller två, när vi släpptes lösa så ville hon inte ta några risker att behöva skämmas mer än vanligt.

Så rätt hon hade! Äntligen fick vi springa lösa och fritt tillsammans, det riktigt spritte i kroppen när vi fick vårt efterlängtade frikommando. Vi rusade och rusade, runt och runt och jagade och jagade varandra medan M lugnt stod på ett kalhygge (med fri sikt åt alla håll) och bara njöt. Efter ett tag tyckte M att nu hade vi nog sprungit av oss det värsta sprittet och var klara för att gå. Jag lovar att vi gick inte en meter, vi sprang om varandra resterande tid i skogen! Enligt M så var det också sant, vi hade inte varit still under hela helgens skogsvistelse förutom när vi testade lite nya yrken:

M tyckte att vi inte bara behövde motion för våra snygga kroppars skull, utan att vi också skulle behöva lite hjärnstimuli, så hon slängde ut halva min frukost, som jag så påpassligt vägrat äta i morse, i blåbärsriset och sa "leta!". Syrran som inte brukar vara så alert på sådana här grejer, eftersom hon sällan tar sig tid att lukta efter var godiset finns utan mest brukar irra runt i 190 knyck och undra vad som händer tills jag ätit upp allt, kom plötsligt på att här fanns det mat! Och den skulle hon ha och ingen annan! Enligt M så stod vi alla fall stilla på samma fläck när vi rök ihop i ett rejält slagsmål. Även M ville vara med och gav sig in i fighten, enligt henne så skulle hon bara styra upp oss lite, men vi vet att hon inte heller fått röra så mycket på sig under veckan, instängd i bilen och nog behövde få en egen adrenalinkick. Så snälla är vi att vi bjuder in även henne.

PRAO nr1: Kamphund, testat och helt ok.

Till slut gav M upp och kopplade oss tills vi blev lite mindre hetlevrade och kunde kopplade loss oss igen och vi fortsatte att tokspringa tills, mitt ute i ingenstans, med M ett par meter bakom oss nästa PRAO-plats uppenbarade sig:

Plötsligt låg den bara där, stor, fet och sååå inbjudande! Vi riktigt hörde hur den nästan viskade "Här är jag, ta mig om ni kan!" Syrran var inte sen att hänga på (hon hade väl förra helgens överlevnadskurs färskt i minnet) och hon och jag konfererade snabbt att nu skulle vi visa M hur duktiga vi kunde vara, att vi kunde samarbeta och att vi kunde bidra till familjens matkassa! Sagt och gjort, snabbt skred vi till verket och slaktade orrhönan, eller inte riktigt slaktade, det hann vi inte innan M var ifatt och skrek i högan sky. Hon verkade först inte riktigt lika imponerad som vi hade tänkt, men sedan kom vi på att det var nog för att hon själv ville visa sig störst, bäst och vackrast. Hon var t o m så elak att hon slängde på oss kopplena, som om de varit värsta lassona, och knöt fast oss i närmsta träd.

Sedan började hon smyga fram mot orren, då förstod vi att det hon egentligen var ute efter var att själv få avsluta jakten. Jaja, vi fick göra grovjobbet som att fånga den, men hon skulle få det roligaste, avslutandet, själv. Hon ignorerade oss totalt fast vi försökte säga ifrån, att det var vår fågel, inte hennes! Hon hittade orren i ett buskage, ca 0,5m ifrån "slaktplatsen" som var full i fjädrar och dun, och försökte ta ut den för att se om den var "ohjälpligt skadad", men vi vet som sagt att hon bara ville döda! Till på köpet hade hon trätt påsen med min frukost på sina händer så massvis av min frukost hamnade i gräset. Snacka om slöseri - orrar äter väl inte hundmat, det vet väl minsta barnunge? Orren var dessutom inte helt samarbetsvillig och vägrade låta vare sig hanteras eller slaktas av M.

Till slut svor hon en rätt barnförbjuden ramsa över oss "mördarhundar" och gav upp, "räven får väl ta den, då!". Vadå, varför skulle räven få den, den var ju vår? Om hon nu själv bangade och inte fixade avslut, så kunde väl vi fått det roliga! Men som vanligt när vi har alltför kul så bidde det koppel ett tag igen. Suck!

PRAO nr2: Jakt/fågelhund, mycket roligt, kan vara ett alternativ när vi blir stora.

På vägen hem var syrran lite inspirerad och försökte sig på att fånga en helikopter, men då skakade både jag och M på huvudena och gick vidare. Vi plaskade på i skogen och kom hem. Sedan sov vi sött resten av dagen, har M berättat för oss efteråt. Det är jobbigt att arbeta när man inte är van!

Dagen efter var det dags igen. Vi sprang lika mycket, men kanske inte lika fort, men vad gör det, vi är ändå snabbare än M. Plötsligt hör M hur jag varnar:

3. Mitt i skogen, på stigen/forsen kommer det plötsligt en annan människa gåendes i regnet och i lågskor! M ropar "stanna", vi skiter i henne, M ropar "STANNA!", vi skiter fortfarande i henne, M skriker "SITT!", vi ropar tillbaks med glada skall "Kom igen M, här kommer en annan idiot som är ute i regnet, det måste vara en skummis/bov, kom och fånga du också", M vrålar "STANNA! - SITT! - NEEEEEJ!!!!!! - KOM HIT!" , vi skiter totalt i henne medan vi checkar av "skurken" och ställer oss upp och pussmarkerar på honom (med våra mindre torra tassar). Även jag, som brukar vara lite reserverad, vill nu visa M att det där har jag minsann växt ifrån, det lite blyga och barnsliga beteendet, och numera är en riktig modig hane som inte backar för något/någon!

Nu ser vi i ögonvrån hur M är på gränsen till ett redigt sammanbrott och vi kalkylerar att vi är lite för långt hemifrån för att orka bära hem en lallande matte i upplösningstillstånd och numera kvider hon bara "neej, sitt, snälla, nej". Glada ihågen sätter vi oss ner och när hon ber oss komma så säger vi att "Ber du så där snällt så är det väl klart vi kommer, vi är ju väluppfostrade och lydiga hundar i tjänst!". Vi sätter oss vid hennes sida, blir kopplade igen och M stammar fram "Ursäkta!, F'låt!, Gick det bra?" M ser ut att skämmas som en hund - det gjorde inte vi!

PRAO nr3: Polishund, riktigt roligt det med, men i verkliga livet tror vi att man måste bitas, inte bara pussas, men inte ett helt avskrivet yrkesval.
(Det höll som sagt på att bli en helt oplanerad PRAO inom mentalvården, men det avskrev vi direkt, alldeles för dåligt betalt!)

Så om nu någon skulle behöva våra tjänster, vare sig det gäller inom jakten eller polisväsendet (mentalvården behöver inte göra sig besvär och inom kamphundsbranchen ser vi vare sig trygghet eller långsiktighet, så det hoppar vi nog också) så tveka inte att höra av er! Lönen kan alltid diskuteras!