Min Matte - en sann hjältinna! och Husse lite också

Måste skriva om våra äventyr igår, vi har haft lite datahaveri här hemma, så det finns så mycket att berätta om den här helgen. Det kan också vara en anledning till att så mycket har hänt, det där med haveriet, så nu ska jag få syrran att, istället för att bita av dammsugarsladden, gå lös på datakablarna...

Min M är lite känd för att få sk "ryck" ibland och även igår kom ett. Vi skulle ut och springa. Syrran är lite frustrerad eftersom hon inte är riktigt betrodd just nu och bara får koppelprommenader. Hon behöver tydligen få utlopp för lite energi och även M är less på att hon anfaller skor och ben när de är ute och går, så hon tänkte att lite vårrus vore nog inte så dumt. Sagt och gjort, hon snörde på sig skorna och de gick iväg i elljusspåret, de gick mest och sprang bara lite ibland, syrran är ju inte så stor än.

När de kom tillbaka så var det min tur, M var nu uppvärmd (krävs visst inte mycket till det) och vi gav oss iväg. Vi gick först, elljusspåret bakom oss är en jättelik uppförsbacke och sedan en lite runda runt Grodtjärn och sedan en lika lång utförslöpa hela vägen hem. Efter ett tag började M småspringa lite, jag orkade inte riktigt engagera mig eftersom jag vet, av erfarenhet, att lagom till att hon fått upp farten och det börjat bli lite roligt så brukar hon få andnöd, stanna och leka trädkramare och tänka sig, jag hade rätt i mina antagande, den här gången också!

Fast hon fortsatte efter ett tag och jag måste säga att hon verkligen försökte få mig lite inspirerad och med tanke på hennes tappra försök och för att göra henne glad så gick jag med på att lunka lite, iofs demonstrativt 2 m bakom, sakta. Jag lovar, det räcker med saaakta, för att hålla samma takt som hon... Vi kom fram till Grodtjärn och nu hade M börjat få upp farten lite, det är ju lite nedförslut där ;) och där ser vi plötsligt några barn i en något prekär situation. Jag hade precis stannat och fyllt på lite vätska, läs gett M en chans att andas, när vi ser tre pojkar som kört fast med sin nya radiostyrda båt en bit ute i vattnet.

M stannade och skulle kolla om hon kunde hjälpa till och då började projektet "Rädda båten" i stor skala. Båten satt fast ca 5 m ut i tjärnen, intrasslad i grenar och gräs, men min M som är van att lösa fastkörda situatoner (läs tidigare inlägg om kvällen på BHK) började resolut att gå till handling. Jag sattes fast i en lampstolpe och M och ungarna började dra fram slanor, som turligt nog, låg i diket på andra sidan spåret. Jag måste säga att det var lite frustrerande när de började dra så fina pinnar rakt framför näsan på mig och jag inte fick vara med, men jag bidrog i alla fall med goda råd, som bara en lapphund kan göra, jag har nog aldrig ylat och pratat så mycket förut.

De lade ut ett antal fina slanor i vattnet och började leka Moses, tja vad ska man säga, inte var vattnet varmt och inte var alla skor torra längre... Skam den som ger sig och nu hade även barnens mormor blivit hämtad och hjälpte till att dra ner mer slanor i vattnet. Min M visade återigen ett visst mått av intelligens och skickade iväg en av ungarna att hämta en håv, som andra ungar på andra sidan av tjärnen hade för att fånga grodyngel (det är inte för intet som tjärnen heter Grodtjärn). Hon tog av sig skor och strumpor, även här smart igen, och började balansera ut på slanorna, min M väger inte fullt så lite som hon tror och stod nu med vatten upp till knäna, med en hand som försökte hålla balansen genom att hålla i en mycket svag tallgren och en leksakshåv i den andra. Nu var jag mycket orolig och att ingen larmade brandkåren efter att ha hört mina desperata ylande, måste onekligen visa på det moderna samhällets förfall och på att ingen bryr sig längre!

Ungarna och mormodern försökte trösta mig medan M svor där ute på tjärnen och hennes fötter och ben sakta började domna bort, men hon fixade det! Båten kom inte bara loss, utan även in till land och till slut även min hjältemodiga M. Hon fick lite hjälp att vända om och en hjälpande hand den sista biten och hoppade iland som den sanna hjältinnan hon var. Hon strålade lika mycket som om det hade varit hennes båt och som tack fick hon en kram av en liten blyg 5-åring. Lite ödmjukt sa hon, att hon också hade varit liten och att man inte kan lämna en så fin båt ute i sjön.

Hon snörde på sig skorna igen och , "lätt fuktiga" om byxor och fötter, så sprang vi iväg, lika snabbt som vi dykt upp och precis som hemlighetsfulla superhjältar bör göra. Jag skriver vi, för även om det var M som var ute och balanserade på i vattnet, så hade hon inte klarat sig från att ramla i vattnet om jag inte stått vid sidan om och mästerligt och höglutt dirigerat henne, hon är inte hur intelligent som helst.

Nu hade hon fått en så stor ego-kick att hon formligen flög hela nedförslöpan hem till värmen. Väl hemma låg H fortfarande under skrivbordet och ockuperade min plats. Den här gången förlät jag honom eftersom ändåmålen helgar medlen och det var mina valpbilder han försökte rädda (och så ca 500 bilder på Bill, sångaren i Tokyo Hotel åt lillmatten). Och här kommer dagens andra hjälte, han fixade det och nu är minnet av min barndom både räddad och intakt!