Vilken höjdarkväll på brukshundsklubben!

Ikväll fick M för sig att nu skulle det minsann tas tag i min, Nemis, träning ordentligt. Resolut packade hon in mig i bilen och i snöyran for vi iväg mot apellplan!

Nästan framme anade matte lite oråd, eftersom vägen till parkeringen brukar vara rätt dålig och det har snöat ca 15 cm det senaste dygnet, men eftersom det var bilspår så borde det gå vägen. Vägen gick det allt, lite moddigt och slirigt och jag började undra lite över Ms rattnykterhet bitvis, men fram kom vi! Väl framme på parkeringen insåg M att det här nog inte var en av hennes mest lysande idéer. Hon försökte köra runt lite försiktigt för att komma ut igen, tji fick hon, bilen kom ingen vart. Bra kvinna råder sig själv, tänkte M, och la in backen, kom en halv meter och sen var det stopp igen. Hon prövade alla växlar, framåt och bakåt (tack och lov inte samtidigt), men hjulen bara spann och M insåg att det enda som hände var nog att vi sakta grävde oss djupare ner i modden...

Min M är en mycket driftig kvinna och hon tänkte att "spaden ligger ju i bagaget" och sedan "gräv där du står". Hon tog spaden och grävde där hon stod, provade att backa någon meter och det gick, la i en växel och körde - fast igen. Vid det här laget insåg M att hon ingen mobil hade med sig och att apellplanen såg oroväckande tom ut, vart var alla stora, starka och duktiga schäfermänniskor? M grävde igen, provade igen och körde fast igen! Den tredje gången hade M insett att om hon någonsin skulle komma ifrån denna gudsförgätna plats så måste hon nog skotta upp hela parkeringen - och hon började. Efter att ha skottat undan den tunga blötsnön ca 2 m bakåt och 3 m framåt, lagt en bön åt högre makterna och samtidigt sålt sin själ åt de lägre, så slirade sig bilen sakta och mycket osäkert fram genom det ljuvliga snötäcket.

På väg att lämna stället så såg M att de andra bilarna, som stått på andra sidan klubbhuset, började befolkas och köras iväg. Hon tvärnitade, tog en handbromssladd och tänkte - "Nu jävlar ska här tränas!". Hoppade ur bilen, plockade ut mig och började gå mot apellplan - då kom hon på var alla andra hade varit, de hade suttit inne och druckit varmt kaffe, fikat och haft det allmänt trevligt, med fönstrena vända mot parkeringen, medan hon stått och skottat sig omväxlande blå och röd! Hon hann se en glimt av instruktören som sa: "Alla andra har tränat klart och åkt och det är ju ingen kvar så jag tänker också åka hem" Vadå ingen kvar, jag stod ju där, fullt synlig, med en svettig och lätt hyperventilerande matte i andra ändan av kopplet, instruktören borde väl åtminstone ha sett henne?

Nere på planen såg vi faktiskt ett ekipage till, fast det var ju heller ingen schäääääfer, så de räknades tydligen inte. Vi gick ner i alla fall. Väl nere på plan insåg jag att något måste göras för Ms psykiska välbefinnade, så jag tänkte till lite och eureka, jag hade det! Jag glodde bara ner i snön och spelade helt okontaktbar, tills M insåg att hon måste sluta sura och börja börja leka igång mig med lite race och bus - och tänk, det var precis vad hon behövde. Vi sprang runt i snön, Ms endorfiner började sakta släppas lös och till slut hade vi faktiskt riktigt roligt. Var lite nyfiken på den andra hunden, men eftersom jag haft ett sånt hundgöra med att få igång M så vågade jag inte chansa, jag fortsatte att jaga M istället, hon tyckte det var skitkul. Vi övade lite fot, sitt och stanna och ett par inkallningar. Jag tyckte att M behövde lite stöd, så för en gångs skull så sprang jag inte bara förbi M utan stannade vid hennes sida.

Mycket nöjda avslutade vi med att jag kissade lite på gångvägen, rätt åt dem (och M tyckte nog också att det var smart för jag fick godis), innan vi packade in oss i bilen igen. På vägen hem började Ms hjärna att fundera på vad vi ska göra nästa gång. Det ni får höra nu får ni absolut inte berätta för någon - det är hemlisar, lova det - annars blir M arg på mig, för jag har redan lovat att inte berätta. Nästa gång ska vi börja med att, under platsläggningen, ha lite kontaktövningar (dvs tokrace och kasta bollar som konstant studsar fel), runt om och bakom alla andra som ligger ner och är uttråkade. Sen, som avslutning, tänker vi bjuda på lite socker i de andra bilarnas bensintankar - då får vi allt se vilka som skrattar sist!