Civil olydnad

M har ju kört någon variant av kadaverdisciplin på våra promenader den sista tiden. Från början skyllde hon på löpet, men sedan så verkade hon njuta av att vi gick fint vid sidan och såg ut som om vi älskade henne över allt annat i världen så hon fortsatte. Och det var rätt ok, vi gick fint på promenaderna och åt Frolic medan M strålade av stolthet så fort vi mötte någon, speciellt när vi mötte joggare som först saktade in och sedan ökade takten igen då de såg att vi gick så fint, så fint vid sidan av M.

Så ikväll när vi gick på vår kvällspudring av nosarna så tog vi genvägen på den lilla, lilla, smala stigen hem. Stigen är så smal att M och möjligtvis en hund, ibland, kan gå i bredd och knappt ens det. Vad tror ni dyker upp på den? Självklart, en kattf*n, 2 meter framför oss hoppar den rakt in på stigen, tar ytterligare ett skutt på halvmeter framåt (bara för att helt säkert sätta alla våra jaktinstinkter på red alert!) och lägger sig sedan ner på stigkanten! Trots Ms blixtsnabba reaktion (läs Honken, Ms amn) som innebar full broms och ett hejvilt kölhalande av koppel bland stock och sten så kom vi nästan fram till den elaka, fräsande pälsmössan.

M virade kopplena tre varv runt handen och funderade på hur i h*vete vi skulle kunna passera, stigen var inte bred, med två stegrande hundar och en väsande, fräsande katt**** som vägrade flytta på sig. Hon försökte uppbåda sin mest kraftfulla stämma *fniss* till ett tappert försök att kommendera oss "här" medan vi hörde hur hon började kvida då kopplena började strypa all syre tillförsel till handen och hon prejade ut oss i buskaget. Katten gjorde utfall och vi likaså medan M stod i mitten som en levande vapensköld...

Så nu sitter hon här, försöker ta vår diktamen och tittar ibland ner på sin rödrandiga hand med två ömma och något svullna fingrar och upprepar "Jag ska aldrig mer skryta över mina hundar, jag ska aldrig mer berätta hur duktiga de blivit, jag ska aldrig mer..."

Trist och tråkigt och dödtrist

Jahaja, här har man fått gå här hemma medan M och syrran ränner på friarresor stup i kvarten. Tydligen har Kungen och syrran dejtat nu igen och denna gång gick det visst vägen, han hade fixat till flaggan innan de kom och syrran hade lämnat matskålen hemma för säkerhets skull. Hon sa efteråt att det var rätt schysst att stå där och äta obegränsat med Frolic under tiden. Resultatet ser vi förhoppningsvis till sommaren.

Fast hon luktade fortfarande gott när hon kom hem igen så vi bor kvar i Fort Knox. Det är dörrar, galler och dörrar på det igen. Inga kul "ut och röja i skogen-promenader" så långt ögat ser, utan bara koppel och ett (eller 147) "NEJ!" så fort jag kollar av lite om syrran fortfarande luktar gott i rumpan. Möjligtvis kan man få sig en joggingtur med M eller så åker man på öronrensning eller borstning eller så blir man inkastad i bilen så fort de ska någonstans, det är inte kul att vara jag just nu.

Dagens joggingtur var väl en typiskt M-jogging, "Titta, vi kollar hur den här stigen är, den ser fin och torr ut" Hade hon frågat mig hade jag kunnat svara redan innan att "Den är väl som alla andra du prövar, full med vatten och lera bara vi kommit in så långt att du inte vänder av ren princip..." Jag behöver väl inte kommentera hur dagens stig var?

LURAD!!!!!

Kunglig leverans... Jo jag tackar jag! *fnys*

- Limousin? Nej, skitig Ford.
- Blåljus och eskort? Nja, nästan egen fil i alla fall, M låg i vänster fil hela vägen.
- Underhållning med pukor och trumpeter, eller åtminstonde ljuvt harpspel? Nej, det enda man hörde var hur chauffören ibland skrålade till Clash där framme.
- Rysk caviar och champagne? Nix, men jag kände minsann på lukten hur personalen smaskade på köttbullsmacka medan jag svalt i bak.
- Kungliga huvudstaden? Inte det heller, ut på f*cking landet bland kossor och maskrosor.
- Slott med tinnar och torn och vallgrav? Nej, en 1-plans villa med en urblekt och uppsnurrad flagga var synen som mötte oss.
- Röd matta eller framburen på sidenkuddar? Nej, fick minsann själv hoppa ner på en grusväg.
- Kunglig förlovning? HA! Ett snabbt sniff i baken och sedan "Tjena bruden, juffsa...?"
- Kung? *moahahhahahaha* En simpel bondlurk som kissade i min matskål och vars bordsskick gick ut på att trycka in ett gäng kulor i munnen och sedan spotta ut dem på gräsmattan för att sedan eventuellt äta upp någon...

Vem tusan blir sugen på att juffsa under de förutsättningarna? Inte jag i alla fall, "Kungen" verkade däremot redo, men jag lärde honom hur man inte uppvaktar prinsessor utan att få stryk!

Kunglig hovresa

Nu bär det strax av mot sydligare breddgrader, där det förhoppningsvis är vår och Kungen står och väntar med röda mattan utrullad.

Är bara lite orolig efter att Kabby berättat om Ms bilkörning, men jag är rätt tålig så det ska nog gå bra. Hoppas inte Kungen är alltför känslig om det skulle vara så att jag inte är i bästa skick vid framkomsten, men jag är å andra sidan lättbotad, kasta bara fram en Frolic och jag blir åter fräsch som en nyponros!

På turné!

Jag och mattisen har varit ute på turné. Jag skulle få följa med M på hennes jobb eftersom lillsyrran löper som värsta slynan.

Nu är det så här att jag blev bara mer och mer fundersam över vad M egentligen jobbar med. Först körde vi rally på vägarna i Norrlands inland, sedan kissade vi på ett kalhygge (bägge två), sedan kördes det mer rally. Så stannade M bilen och jag fick kissa igen, i Hoting denna gång. Sedan försvann M ett kort tag och kom ut igen och så körde vi lite lydnad på kundparkeringen, sedan försvann M igen och var borta länge, hon var visst inne i en butik och pratade med en tant. Sedan kom hon tillbaka och det var kisspaus igen. Sedan var det rally till nästa stopp i Hammerdal. Där skulle det kissas igen och så försvann M in i en butik och var där länge. Hon kom tillbaka och så kissning igen innan nästa rallypass till Östersund.

Till kvällen checkade vi in på hotell, det ni, där finns (fanns, Ms amn) det fina, vita, släta, grusfria lakan. M och hennes kollega skulle motionera så det var genast på med selen och expander och så ut på okänd mark. Kollegan lämnades bakom när M skulle springa. Detta var inte ett så smart drag! Kollegan var nämnligen den enda som hittade i området. M sprang och sprang och jag med. Till slut började M nynna på någon gammal sång "vi är på väg nånstans, men gud vet vart..." och vi började gena över stock och sten och dyngsura gräsmattor och genomvåta ängar. Till slut gav M upp och frågade en gammal tant om vägen. Äntligen kom vi tillbaks till hotellet, blöta upp till magarna, där jag genast klev upp med mina leriga fötter i Ms säng.

Dagen efter var det rally igen, vi åkte förbi där min min mamma bor och jag föddes, men vi stannade inte eftersom min kennelmamma inte var hemma. Vi stannade inte förrän vi var nästan framme vid fjällen, då var vi visst i Kall. I Kall finns det Porschar, hästar och dumma fåglar som sitter mitt på vägen. Medan M var inne och "hade möte" (läs åt god mat, pratade, badade bastu, bubbelpool, åt mer mat, pratade ännu mer osv) fick jag fick minsann sitta ute i lina på baksidan av hotellet hela dagen och min egen middag fick jag leta utspridd över hela gräsmattan. När vi skulle lägga oss den kvällen fick vi inte sova på hotellet med de andra, vi blev förvisade till ett häbre ett par hundra meter bort.

Dagen efter var det åter rally, ett stopp då vi gick en bit längs med Gimåleden och tittade på var bävrarna hade gnagt. Och så var det dags för rally igen, ända hem denna gång. Jag har nog aldrig varit så glad över att vara hemma igen. Nog för att det var kul att sova på hotell, charma folk lite överallt och få vara ensam med M, så var jag lite less på att skumpa runt på tjälskadade vägar i 190 knyck. Nästa gång överlåter jag med varm hand till syrran att studsa runt i bilen medan jag ligger tryggt hemma i soffan och äter praliner.

Jobbar min M som rallyförare eller är det bara i hennes fantasi? Och om hon nu verkligen gör det, varför har vi då en Ford-kombi och inte en Porsche? Frågorna om vad M gör hela dagarna blev då rakt inte färre av veckans tripp.

Vi är bara bäst!

Matten hälsar att vi är de bästa PTs som någonsin funnits! Hon har idag, på egen hand/fot, tagit sig runt 1 mil i någon boring tävling - tack vare oss!

Nu vankas pizza, hoppas den är till oss!

Nu är det nog kört!

Vad gör vi nu? Kan du, käre Kung, ta emot och gömma undan syrran direkt?


Saxat ur STs nätupplaga:
"Polisen söker efter hundägare på LV5

Sundsvall - 22 apr SUNDSVALL (ST)

Nu bränns det...

Ni kommer väl ihåg min oro för syrrans eventuella inblandning i mordet som skett i vårt territorium?

Häromdagen satt det två poliser utanför för porten och "väntade på någon" när vi kom hem. Anfall är bästa försvar, tänkte vi och skällde. Då kliver en av dem ut och säger "Oh, så fina hundar, jag måste få hälsa på dem!" Vi drog en lättnadens suck, spänningarna släppte något och syrran överöste honom med pussar (och även jag gav honom en liten vänskaplig, men ytterst manlig, slick). Tack och lov att det bara var de lokala Kling och Klang som var utsända den här gången! Men vi har hört att de nu kallat in förstärkning i form av Riksmordkommisionen, hur ska detta sluta?

Mattens hämnd

Förstod väl att den skulle komma, dagen då hon skulle ge igen för allt vi gjort.

I torsdags, då syrran och hon var och kollade ögonen, så köpte M något mycket hemligt och kallade det en överraskning till oss. Syrran viftade lite extra på svansen för hon hade sett och nosat på alla godsaker som låg hos vetten, men ack vad hon bedrog sig.

Vi vet att M kan vara djävulusiskt slug och uträknande ibland, men det här överträffade allt! Innan vi visste ordet av låg vi på rygg på golvet, stabilt förankrade mellan Ms styrketränade ben och fram kom den, "överraskningen". En tandskrapa från helvetet var vad den elaka häxan hade i bakfickan!

Fast jag måste säga att nu är vi skitsnygga och luktar viol (nästan, M:s anm) i käftarna och enligt M kommer våra tänder att sitta kvar mycket längre, vilket även borde innebära det positiva att vi kan bita M i hälsenorna ända tills vi trillar av pinn.

Träning, ålderskrämpor och snygg-ögon

Tja, jag har väl svalt det bittra förlusten av Smillas gunst, en gentleman inser när loppet är kört och lämnar spelplanen med en viss, om än något stukad, värdighet kvar.

Nu har livet återgått till det mer normala förutom att M har fått för sig att vi ska börja springa... Återigen måste vi agera PT åt denna slöa, slappa människa och den här gången har vi kommit på ett mycket raffinerat och betydligt mer krävande träningsprogram.

Sist vi var ute så trodde det lilla livet i sin enfald att jag och syrran skulle hjälpa till lite genom att dra henne framåt i leran, men så lätt skulle hon inte komma undan, vi hade ett lite annorlunda upplägg i tankarna...

Glada i hågen satte vi av, jag och syrran i selar och M i midjekoppel (det är bra mycket enklare att hålla henne på rätt väg så). Första biten värmde vi upp henne med lite ordinär snabb power-walk och lättjogg. När hon började flåsa ordentligt så startade vi med själva träningen. Istället för drag så gällde nu weight pulling!

M skulle springa medan vi tungt parkerade våra rumpor i backen eller plötsligt tog en snabb rush ut i det nyligen framtinade gräset eller så sackade vi bara så mycket vi kunde medan M tröstlöst tjoade där framme något liknande "Kom igen nu då slöhögar!" eller efter ett tag ett lite mer ynkligt "Snälla, rara, snälla, M orkar inte mer nu, sluta bromsa, snääääällaaa."

När vi kom hem så hämnades M genom att slänga in oss i badkaret och klippa klorna när hon egentligen borde tacka oss för ett extremt bra träningspass, tänk både kondition och styrka på en och samma gång.

M har dock legat lite på latsidan de sista dagarna, hon påstår att hon fått "nackspärr" och ligger och jämrar sig *fnys*. Hon börjar bara bli en gammal kärring som letar krämpor och ursäkter för att ligga i soffan och knapra värktabletter.

Syrran var däremot iväg och kollade sina ögon häromdagen. Jag var rätt säker att hon skulle komma hem med brillor, eftersom hon ibland springer in i saker och rätt stora sådana också. Veterinären sa dock att ögonen var både snygga och fullt funktionsdugliga, så jag antar att det är precis som jag rätt länge misstänkt - hon är bara dum i huvudet och det är inte lika lätt att bota.

Die Mauer

(text Ebba Grön & Kabby)

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över kompostgallret såg jag min livskamrat,
Smilla stod och gestikulera.
Jag har gått här i ett dygn snart,
men med en Nemi är det svårt att diskutera.

Jag gick långsamt hemåt,
hemåt den kvällen.
Skulle jag få se henne igen?
Hjärnan värkte,
hjärtat värkte,
Skulle jag bli hel igen?

En dag så stod,
så stod den bara där,
ett galler mellan mej och den jag hade kär.
Vi bor 50 mil ifrån varann.
men en dödskalletrosa är det enda jag ser av Smillan.

Vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få le, leva här

Alla vackra tikskydd är våta,
av blodet från ditt heliga korståg.
och jag skall aldrig förlåta
det som hände vid gallret.

Jag har tänkt jävligt mycket, mycket på att fly,
Jag vill se hennes kropp,
jag vill smeka hennes päls,
höra hennes stämma,
vara henne nära,
Jag ska viska i hennes öra;

Vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få le, leva här

Ja, jag vet, jag vet precis hur,
jag flyger över erat galler.
Å jag vet, å jag vet,
jag vet precis hur,


"I´ll be the acid spy"
Jag gör vad du vill.
Jag vet precis hur,
jag vet precis hur
Eh oh ah, jag vet precis hur.

Vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få leva här
vi skulle få le, leva här

Påsken blir speciell i år!

Plötsligt händer det! Min Smilla, the one and only, är på väg ner från Luleå med sin husse. Lite synd är det att hussen följer med, för jag har förstått att han tänker vakta hennes dygd med sitt liv. Fast jag har en klockren plan, jag har gått och viskat "vin, viiiin, vviiiiiiinnnn" i mattens öra i ett par dagar och idag fattade hon och for glatt iväg och handlade en Kicki-festis.

Planen är nu som följer: stäng ute syrran på balkongen, sup ner matten, hussen och Smilla-hussen och sedan kan jag och min älskade ha det lite mysigt...

Glad påsk på er alla! 

(det tänker i alla fall jag och min Smilla ha;)

Känner man sin flock - egentligen?

Hos vilka bor jag egentligen - familjen Sopranons eller familjen Corleone eller bara Familjen med stort F?

Jag vet inte hur mycket ni håller koll på lokala nyheterna i vår stad, men de har hittat en död man i skogen och det kan väl vara sånt som händer, men... och nu kommer de ruskiga detaljerna, vet ni var någonstans som polisen letar efter spår?

Jo, den döde mannen hittades där vi brukar traska runt i skogen och hans bil hittades vid vår veterinär och det är nu jag börjar bli lite orolig. Kommer ni ihåg inlägget hur syrran gick gata upp och gata ner och vägrade kissa i höstas? Jo, det var precis där som bilen hittades! För ett par veckor sedan så fejkade hon ju en UVI igen (se förra inlägget) och var tillbaka, var det bara för att få rekognosera på plats och friska upp minnet?

Någon dag efter det så släpade M och syrran iväg mig på snöskor, rakt ut i skogen och vi skulle gå mot Kliss, men konstigt nog utanför stigarna... Där satt jag i godan ro och spanade efter rådjur och solade mig i vårsolens glans och trodde vi hade lite familjemys, men nu börjar jag ju undra... Speciellt som de två, förra söndagen, släpade iväg både H och mig till samma plats igen och denna gång hade den makabra delen av familjen packat smörgåsar och skulle ha picknick. Jag trodde, just då, att jag bodde i familjen Mys-pys och nästan att vi skulle hamna i ett reportage som mönsterfamilj i Härliga Hund, men jag börjar som sagt tvivla alltmer, det reportaget vi platsar i är nog snarare om en monsterfamilj i Efterlyst..

Snart började skotrarna åka förbi. Först tänkte jag att jag skulle jaga efter dem lite, men då blev både M och syrran likbleka. Syrran försökte jaga bort skotern (har jag förstått så här i efterhand) och M vrålade på mig att jag skulle stanna och komma tillbaka till det lilla busksnåret vi satt i. Bara det att välja ett busksnår för att sitta och fika i, de påstod visserligen att det blåste på toppen och att vi behövde lä, det borde ha fått mig och H att fundera, men vi tror ju gott om alla - utom möjligtvis veterinärer.

M blev lite orolig, stod upp och spanade efter fler skotrar och höll oss kvar bland buskarna. Sedan tyckte hon att det blev lite "kallt" och att vi skulle packa ihop. Vi kom hem och då hörde en bekant av sig och berättade att det låg en brutalt mördad man bara någon kilometer ifrån där vi suttit och delat på smörgåsar...

Så nu undrar jag - vad har syrran och M egentligen gjort? Kommer jag behöva vara orolig så fort jag ser en polisbil? Om syrran är inblandad så är hon ju inte känd för att vara den smartaste bruden i stan, m a o hur mycket DNA har hon lämnat på alla polisen spaningsplatser, har M varit tillräckligt noga med att verkligen plocka upp allt bajs? Och även jag har ju vistats på dessa platser och ev lämnat DNA-spår efter mig? Funderar allt vad jag kan, men jag har inget minne av att M någonsin plockat upp min skit i skogen. Tänk polisen tror att det är lilla jag som gjort detta förfärliga?

Jag hoppas att ni förstår att jag är mycket orolig, både för min egen säkerhet och för vad som ska hända med vår familj. Har jag underskattat syrran och är hon mycket farligare än jag trott? Se bara på bilden som Kiwis matte Madelen tog förut:

Törs man riskera att få henne här ovan till ovän?

Och varför har syrran i så fall gjort det? Nog för att vi alla vet att hon har haft lite problem med köttbullar, men dessa är fortfarande legala och jag vet att M brukar köpa dem i charken på vår lokala ICA och den här killen höll visst till bland torrvarorna, mer som i pulverbranschen så att säga. Jag fattar ingenting, men jag hoppas att allt bara är en otäck mardröm och att jag snart vaknar! 

Och M, är hon också inblandad? Eller är hon bara en "nyttig idiot" som syrran utnyttjat till fullo? Och inte blir det bättre av att Kungen verkar sitta inne med information och hotar med att inte hålla tyst och på så sätt försöker pressa fram ett erkännande. Vill han att de små kommande prinsessorna och prinsarna ska växa upp i fosterhem, eller är han ute efter ensam vårdnad? Vad vill Kungen egentligen? Eller vänta nu... var jobbar Kungens matte??!! Jo bland torrvarorna... är han bara ute efter att lägga ett villospår, är det kanske snarare så att det var han själv som gjorde det för att stärka sin egen familjs territorium och eliminera konkurrensen? Så är det nog! Den kungliga familjen har ju polisen haft span på sedan länge... (se själva och läs)

Till sist vill jag bara säga - vad du än gjort syrran så älskar jag dig ändå och att du alltid kommer att vara min syster! Och skulle någon i uniform börja fråga något så skyll bara allt på Kungen, han lurade, utnyttjade och förledde dig! Ingen kan misstro dig när du visar upp din söta och oskyldig blick:

Du vet att jag kommer att göra allt för dig - utom att möjligtvis dela mina märgben!

Tillbaks igen!

Här har allt och inget hänt, M har åkt skidor, blivit kärring, börjat i simskola igen som värsta snorungen - kan det vara det en ålderskris på gång? Som ni  kan se på bilderna från Härnösand så finns det bildbevis på att det nog dags för en ny höftkula rätt snart.

Hussen har börjat jobba och vi får vara själva ett par timmar varje dag, då sover vi mest.

Syrran har också varit till veterinären för H&M trodde att hon hade urinvägsinfektion igen, men det visade sig att hon bara varit lite mer utsvulten än vanligt och ätit ett ton kvistar. Så efter att alla tester var tagna och betalda så gick syrran ut och bajsade ut ett halvt sågverk och så var den diagnosen ställd. Veterinären tyckte att M kunde ge henne sparris om hon såg syrran äta kvistar igen eller något annat konstigt. M höll på att av stolen då hon skrattandes undrade om "en burk sparris om da'n, skulle hålla veterinären i sta'n?" eller om han bara ägde en massa aktier hos Green Giant... 

Sedan har vi varit på lantsemester hos kusinen Aldur. Där sprang vi på sjön och jag mulade syrran i snön. Aldur tog en sista chans att sniffa syrran i baken, redan dagen vi for därifrån fick han åka direkt till veterinären och bli chippad och det var visst inget vanligt chip, den stackarn kommer numera kunna ansöka om en plats som korgosse.

Helgen efter tog vi en tripp till Härnösand (på Kiwi och Miras blogg finns det lie om träffen och via SLK Nedre norras distriktsida finns det bilder) där vi mötte upp ett gäng schyssta brudar och en slyngel för en trevlig promenad i solen. Vi fyrbenta gick på skaren medan de tvåbenta knappt kom någon vart alls. Syrran fick minsann leka med de andra brudarna medan jag och slyngeln fick gå kopplade, varför ska jag straffas bara för att det var någon snorunge med? Är det rättvist det?

Till slut var vi tillbaka hos Kiwi och Miras matte och där lärde Kiwi ut hur man bäst tigger och Nemi, som tidigare sagt att hon ska lära allt Kiwi kan, var inte sen att lära sig lite nya tricks. Numera är ingen macka säker i vårt hem. Till helgen som kommer så kommer Kiwi och Mira hit och Nemi är alldeles till sig i svansen över vilka nya tricks hon ska lära sig.

Se och njut!

Varsågoda mina vänner! Här kommer blomsterbrorsan, som utlovat.

Det tog en liten stund att lära sig hantera kameran utan riktiga tummar.
(Glöm inte vem av oss som så gentilt publicerade detta.)
 
//Nemi

Vad var det som hände???

Nu har jag fått vara hos doktorn och det var inte någon ung, söt tjej jag fick träffa. Nejdå, det var en veterinär från helvetet! Åter igen skulle det in fingrar i min stackars rumpa och klämmas. Här kom i o f s den unga, söta tjejen fram, men hon var då inte på min sida. Hon och matten höll fast mig, medan det klämdes där bak och jag skrek ut min ångest! Det togs prover och trycktes in sprutor med antibiotika i mina stackars analsäckar och så avslutades det med att smörja in mig med hemorojdsalva. Kan det bli mer förnedrande?

Jo, det kunde det! Jag har ju sett bilder på parabol-hundar, men så lätt skulle minsann inte jag komma undan, inte fick jag någon vit neutral plasttratt inte. Jag sitter här med en stolsdyna, klämkäckt mönstrad i olika blå kulörer, runt halsen som en 7-åring på sin 1a skolavslutning, utklädd till blomma. Kan inte ens gå undan och gömma mig för omvärldens elaka hån och skratt - för jag kommer inte in någonstans!!!

Snälla - skjut mig!

Räcker det inte nu?

Inte f*n är de kloka, de som vi bor med!

Idag klädde de på sig, stoppade något märkligt i ryggsäcken, klädde på oss selarna, tog med sig stavarna och så gav vi oss ut. Vi trodde att nu blir det snöbus i massor, men inte då. En bit upp i elljusspåret så stannade de, tog fram det som var i ryggsäcken och började sätta det på fötterna. Det var snöskor fick vi reda på, för nu skulle det travas rakt ut i skogen. De små liven måste trots allt få en eloge över sitt mod och sin oförskräckta inställning när de styrde kosan rakt ut bland snömassorna.

Snön var så djup att syrran skulle ha försvunnit om hon inte hade haft en svans och två öron att vifta med. H&M turades om att gå först, de gick ut med någon naiv villfarelse om hur de skulle flyta fram över snömassorna som två små isprinsessor, men de blev snabbt nedtagna på jorden, eller rättare sagt nedsjunkna i snön.

Jag är så glad att ingen annan såg oss. Vi gick där med två hysteriskt skrattande tvåbeningar med snö upp till låren, med stavar viftandes i händerna (alternativt djupt nedkörda i snön), som försökte lyfta sina fötter (med jätteskor) en meter upp luften för att kunna ta ett kliv framåt, samtidigt som skogens granar unisont bestämt sig för att släppa tonvis med snö i nackarna på dem.

Troligen kommer det gå att läsa i ST imorgon om hur de spårat en Yetifamilj i Sundsvallskogarna och jag och syrran får väl som vanligt ta på oss solglasögonen och försöka maskera oss så gott det går.

Högmod går före (snö)fall!

Den här gången tänkte vi berätta lite om vår (o)kloka matte. Och hur hon en del gånger tar lite okloka beslut, så här i efteråt med facit i hand.

Hon var ju så kaxig häromdagen och sa att gå ut med Nemi i nysnö var värre än ev klass 2-varningar från SMHI. Det säger hon inte längre... Hon skulle alltså, trots alla varningar, åka till ett litet samhälle utanför Övik och ha ett möte för att sedan åka hem på kvällen/natten.

Sagt och gjort, hon packade bilen med lite extra saker för säkerhets skull (täckbyxor, varma kängor, reflexväst, varmt vatten, pannlampa osv), startade och körde iväg. På väg till Övik snöade det rätt mycket och blåste, men så farligt tyckte hon inte att det var.

Mötet drog ut lite på tiden. Kl 23 tyckte M och hennes kollega att nu får det vara nog, nu ville de åka hem. De körde och körde och inte gick det fort, ca 50 km/h istället för 90... Noll sikt pga av snörök, kastvindar, de få möten de hade var inte kul, då var det bara att stanna till. Väl framme i Övik tänkte de fylla på med nödproviant och de svängde in på Statoil.

Där inne möttes de av andra resenärer som glatt berättade att E4n var avstängd både söderut mot Sundsvall och norrut mot Umeå (mattes plan B var nämnligen att åka med kollegan och låna hennes soffa om E4n var för j-lig). Bara stå kvar på Statoil och försöka ragga hotellrum. Kl 01 fick de napp, kastade sig in i bilarna och började färden mot den varma sängen.

Haha, de kom inte längre än backen upp från Statoil - för framför M stannade en ***** **** och släppte av en passagerare i backkrönet. Detta innebar att M stod i värsta lutningen i en brant backe, full med lös snö, när hon skulle försöka börja ta fart och åka igen. Till slut hade bilkön bakåt dirigerats ännu mer bakåt så M kunde rulla ner och komma på hyfsat plan mark och köra upp igen och mot hotellet. På hotellet ställde sig alla lite huller om buller i snön och de gick in och sov.

Dagen efter gick de ut igen, konstaterade att bilarna stod perfekt, inte alls mycket snö hade blåst in över dem. Det skulle bli plättlätt att ta sig hem. Kollegan startade sin bil och for iväg, M startade sin bil och for inte iväg. Bilen stod still, hjulen bara spann, dvs de som kunde röra sig, handbromsen hade visst fryst fast i bakhjulen. Tack och lov var snälla farbrorn med plogtraktorn på plats och lovade hjälpa till. M skulle nu bara plocka fram öglan man fäster bogserlinan i...

Är det någon av er som äger en Ford, så vet ni nu precis vad det innebär. Man måste tömma bagaget, lyfta mattan, skruva loss reservdäcket och ta ut det för under ligger öglan. Detta kan vara nog så drygt i vanliga fall, men är man dessutom en ansvarstagande hundägare som har en bur väl fastsatt och väl förankrad med spännband och det dessutom är trångt att komma åt och det är ca -10 grader och fingrarna börjar stelna till där man står i snö upp till knäna så blir det till slut övermäktigt. M väste fram, mellan hårt sammanbitna tandrader, "har du en kniv, så jag bara kan skära loss skiten?" Visst hade snälle farbrorn en kniv och numera åker vi lite mindre trafiksäkert.

Lossdragen och med alla fyra hjulen rörliga så gav hon sig iväg hemåt. Resten av hemvägen gick nästan som en dans, bara lite idioter som prompt skulle köra om, även om det innebar att resten av trafiken blev helt blinda av snörök. Eller lite andra större idioter som tydligen hade missat radiosändningarna om alla stopp på E4n, och antagligen trodde att de kilometerlånga köerna bara bestod av andra bilförare som kollektivt hade bestämt sig för att ta en fikapaus just där och just då, inte alls pga av att en eller två långtradare hade kört fast, och därför försökte de köra om hela kön i hundranittio...

Hädanefter kommer M aldrig mer att ignorera klass 2-varningar och gladeligen skutta ut i snön med Nemi i andra ändan av kopplet och bara njuta.

Inget nytt under snön

Här händer inget nytt, M springer (med mig) och åker skidor med oss (läs Kabbyidioten). Hur Kabby törs lita på M övergår mitt förstånd! Senast idag så höll hon på att svimma i skidspåret och det upptäcker hon när hon bara har nedförsbackarna kvar... Herregud, människan borde spärras in och det snarast!!! Även om jag brukar smågnabbas med brorsan så tycker jag faktiskt om honom och vill ha kvar honom i livet och inte tror jag att han skulle vara så snygg med en stav piercad genom örat heller.

M övar NEJ!!! på oss, någon mindre klok, eller oklok som vi i Norrland säger, har visst lagt ut förgiftad rådjursmat i vår stad och en stackars liten schäfer finns inte längre i livet. Idioter brukar det finnas gott om, men så här dum trodde vi inte att någon var!

Annars har M gett sig tusan på att jag ska lära mig apportera. Med tanke på hur det gick sist, dvs att hon lärde mig att backa rakt och snyggt så fort hon tog fram apportbocken *fniss*, så provar hon ett helt nytt sätt. Jag får själv jaga efter träbocken, eftersom hon hela tiden drar den ifrån mig. Än så länge sköter jag mig bra och hostar in Frolic och hamburgare i mängder. Lite extra fettlager kan vara bra att ha, nu när jag släpper all underull i vintern.

Imorgon ska det visst komma massvis med ny och rolig snö, då ska jag driva husse till vansinne med att leka pulka och öva frivolter. M rymmer fältet och ska visst ut på vägarna i det förväntade snökaoset, hellre det än att gå ut med mig i nysnön, påstår hon. Hon hävdar att det kommer vara mindre riskabelt och mycket lugnare på E4n längs Norrlandskusten imorgon, än att gå ut med mig - vi får väl se. Hör ni inget ifrån henne på ett par dagar så kan ni väl ge er ut och leta i en enslig snödriva mellan Björna/Övik och Sundsvall, hon är ca 1,60 kort, blond och kommer antagligen att vara rätt ful i munnen när ni hittar henne, trots sitt väna utseende.

Då var det dags igen!

Nu har skidsäsongen startat i Sundsvall och det är dags att börja jobba med mattens träning igen. Syrran fick ta uppvärmningen när M bara gick i spåret med stavarna, mer vågar inte syrran ta, hon litar inte riktigt på Ms teknik än. Efter den kom de hem och nu var det min tur att ta över den riktiga träningen.

Ut i spåret igen, sela på M expanderbälte, skidor och stavar och så bar det av. Testade hennes balans lite, fick upp en smaskig Bambivittring och fick fart på M även i uppförsbacken. Lite fusk var det nog eftersom hon inte behövde jobba själv förutom med just balansen, bara hänga på, men jag tänkte att hon behövde lite uppmuntran så här i början.

Man ska ge tydliga signaler när man tränar folk har jag lärt mig. Brister mattens teknik och det går för sakta börjar jag genast nosa ut i skogen och leta lämpliga kisställen, då brukar M fatta galoppen rätt snabbt, tänka på sin teknik och sätta lite fart. Då farten kommer upp visar jag tydligt att jag är nöjd med henne och börjar vifta på min snygga svans lite glatt uppmuntrande.

Tyvärr hade M glömt midjebältet idag, det riktiga med "panik-utlösare" och hade bara hakat det vanliga expanderbältet runt magen, så hon var lite feg i nedförsbackarna, bromsade och körde så försiktigt. Nästa gång ska vi minsann susa i hudranittio knyck, det finns inget roligare än att susa nedför! Det är enda gången i koppel som jag kan få sträcka ut mitt snygga språng ordentligt och ligga som ett streck i luften.

Däremot är jag klart nöjd med Ms insats så här första gången i år, även om jag vet att hon tjuvtränat lite själv utan mig. Nu hoppas vi snön ligger kvar länge och att temperaturen håller sig lagom (lagom enligt matten, allt kallt är bara bra enligt mig) så vi får träna många gånger.

Fredagsmys

Ibland så händer det! De tvåbenta satt och åt köttsoppa och när det var klara så satte de plötsligt ner tallrikarna till oss att göra tabberas (här förutsätter vi att ni kan er Emil i Lönneberga). Det händer aldrig annars! Och sedan, till efterrätt fick vi köttsoppa rakt ner i våra skålar, inte bara slicka rent efter andra, utan en alldeles egen portion. Jag fick plötsligt minnesbilder av himmelriket jag upplevde när jag bodde på pensionat Mormor där jag var en helg och fick köttsoppa varenda dag.

Lite oroliga blir vi i alla fall. Undrar om de slagit huvudet i smyg, det här är inte likt dem. Undrar om vi ska ringa till elaka tanten så hon kan kolla upp dem, plötsliga beteendeförändringar i deras ålder kan innebära att de är sjuka eller har ont, det har man ju läst på div hundforum. Men tills vi får bekräftat att de har allvarliga hjärnskador så njuter vi för fullt och är det så att skadorna är permanenta så kommer vi njuta länge.

Förstår hur björnarna tänker

Ja, gått i ide borde man ha gjort! Syrran är lite rädd för M har berättat hemska sagor om Mumintrollen och Morran och döda ekorrar, det gjorde hon när syrran envisades med att hitta döda, djupfrysta fåglar i snön som hon ville bära runt på.

Matten är inte alls inspirerad att ta några långa sköna skogspromenader med oss, hon bara gnäller om att vi borde kissa och bajsa så fort som möjligt så hon kan vända in igen. I morse var hon riktigt söt med tjockmössa, tjockvantar, tjockjacka, tjocktäckbyxor och två halsdukar (en runt halsen och en runt ansiktet), hon var som en Michelingubbe som vankade runt i elljusspåret. Själv fällde jag av all min underull lagom till kylan kom, man är väl en finsk karlakarl!

Snö har vi äntligen gott om och skidspåren är uppkörda till ingen nytta, först snöade de igen på en kvart och nu har permafrosten tagit dem i besittning. Bara de riktiga galningarna var ute och åkte med ansiktsmasker häromdagen, fast nu är nog t o m de hemma och inne i värmen.

Fast lite gott för kylan med sig. Matten frostade av frysen och hittade en massa soppkött, så det har kokats köttsoppa i mängder och vi fick smaka, vi fick allt som blev bortrensat. Att hon sedan ställde ut resten av soppan på balkongen för att svalna och sedan hittade den igen imorse, kan vi snällt låta bli att nämna. Tror förresten att den nya istiden kan räknas som en hyfsad konservering.