Civil olydnad

M har ju kört någon variant av kadaverdisciplin på våra promenader den sista tiden. Från början skyllde hon på löpet, men sedan så verkade hon njuta av att vi gick fint vid sidan och såg ut som om vi älskade henne över allt annat i världen så hon fortsatte. Och det var rätt ok, vi gick fint på promenaderna och åt Frolic medan M strålade av stolthet så fort vi mötte någon, speciellt när vi mötte joggare som först saktade in och sedan ökade takten igen då de såg att vi gick så fint, så fint vid sidan av M.

Så ikväll när vi gick på vår kvällspudring av nosarna så tog vi genvägen på den lilla, lilla, smala stigen hem. Stigen är så smal att M och möjligtvis en hund, ibland, kan gå i bredd och knappt ens det. Vad tror ni dyker upp på den? Självklart, en kattf*n, 2 meter framför oss hoppar den rakt in på stigen, tar ytterligare ett skutt på halvmeter framåt (bara för att helt säkert sätta alla våra jaktinstinkter på red alert!) och lägger sig sedan ner på stigkanten! Trots Ms blixtsnabba reaktion (läs Honken, Ms amn) som innebar full broms och ett hejvilt kölhalande av koppel bland stock och sten så kom vi nästan fram till den elaka, fräsande pälsmössan.

M virade kopplena tre varv runt handen och funderade på hur i h*vete vi skulle kunna passera, stigen var inte bred, med två stegrande hundar och en väsande, fräsande katt**** som vägrade flytta på sig. Hon försökte uppbåda sin mest kraftfulla stämma *fniss* till ett tappert försök att kommendera oss "här" medan vi hörde hur hon började kvida då kopplena började strypa all syre tillförsel till handen och hon prejade ut oss i buskaget. Katten gjorde utfall och vi likaså medan M stod i mitten som en levande vapensköld...

Så nu sitter hon här, försöker ta vår diktamen och tittar ibland ner på sin rödrandiga hand med två ömma och något svullna fingrar och upprepar "Jag ska aldrig mer skryta över mina hundar, jag ska aldrig mer berätta hur duktiga de blivit, jag ska aldrig mer..."