Högmod går före (snö)fall!

Den här gången tänkte vi berätta lite om vår (o)kloka matte. Och hur hon en del gånger tar lite okloka beslut, så här i efteråt med facit i hand.

Hon var ju så kaxig häromdagen och sa att gå ut med Nemi i nysnö var värre än ev klass 2-varningar från SMHI. Det säger hon inte längre... Hon skulle alltså, trots alla varningar, åka till ett litet samhälle utanför Övik och ha ett möte för att sedan åka hem på kvällen/natten.

Sagt och gjort, hon packade bilen med lite extra saker för säkerhets skull (täckbyxor, varma kängor, reflexväst, varmt vatten, pannlampa osv), startade och körde iväg. På väg till Övik snöade det rätt mycket och blåste, men så farligt tyckte hon inte att det var.

Mötet drog ut lite på tiden. Kl 23 tyckte M och hennes kollega att nu får det vara nog, nu ville de åka hem. De körde och körde och inte gick det fort, ca 50 km/h istället för 90... Noll sikt pga av snörök, kastvindar, de få möten de hade var inte kul, då var det bara att stanna till. Väl framme i Övik tänkte de fylla på med nödproviant och de svängde in på Statoil.

Där inne möttes de av andra resenärer som glatt berättade att E4n var avstängd både söderut mot Sundsvall och norrut mot Umeå (mattes plan B var nämnligen att åka med kollegan och låna hennes soffa om E4n var för j-lig). Bara stå kvar på Statoil och försöka ragga hotellrum. Kl 01 fick de napp, kastade sig in i bilarna och började färden mot den varma sängen.

Haha, de kom inte längre än backen upp från Statoil - för framför M stannade en ***** **** och släppte av en passagerare i backkrönet. Detta innebar att M stod i värsta lutningen i en brant backe, full med lös snö, när hon skulle försöka börja ta fart och åka igen. Till slut hade bilkön bakåt dirigerats ännu mer bakåt så M kunde rulla ner och komma på hyfsat plan mark och köra upp igen och mot hotellet. På hotellet ställde sig alla lite huller om buller i snön och de gick in och sov.

Dagen efter gick de ut igen, konstaterade att bilarna stod perfekt, inte alls mycket snö hade blåst in över dem. Det skulle bli plättlätt att ta sig hem. Kollegan startade sin bil och for iväg, M startade sin bil och for inte iväg. Bilen stod still, hjulen bara spann, dvs de som kunde röra sig, handbromsen hade visst fryst fast i bakhjulen. Tack och lov var snälla farbrorn med plogtraktorn på plats och lovade hjälpa till. M skulle nu bara plocka fram öglan man fäster bogserlinan i...

Är det någon av er som äger en Ford, så vet ni nu precis vad det innebär. Man måste tömma bagaget, lyfta mattan, skruva loss reservdäcket och ta ut det för under ligger öglan. Detta kan vara nog så drygt i vanliga fall, men är man dessutom en ansvarstagande hundägare som har en bur väl fastsatt och väl förankrad med spännband och det dessutom är trångt att komma åt och det är ca -10 grader och fingrarna börjar stelna till där man står i snö upp till knäna så blir det till slut övermäktigt. M väste fram, mellan hårt sammanbitna tandrader, "har du en kniv, så jag bara kan skära loss skiten?" Visst hade snälle farbrorn en kniv och numera åker vi lite mindre trafiksäkert.

Lossdragen och med alla fyra hjulen rörliga så gav hon sig iväg hemåt. Resten av hemvägen gick nästan som en dans, bara lite idioter som prompt skulle köra om, även om det innebar att resten av trafiken blev helt blinda av snörök. Eller lite andra större idioter som tydligen hade missat radiosändningarna om alla stopp på E4n, och antagligen trodde att de kilometerlånga köerna bara bestod av andra bilförare som kollektivt hade bestämt sig för att ta en fikapaus just där och just då, inte alls pga av att en eller två långtradare hade kört fast, och därför försökte de köra om hela kön i hundranittio...

Hädanefter kommer M aldrig mer att ignorera klass 2-varningar och gladeligen skutta ut i snön med Nemi i andra ändan av kopplet och bara njuta.