Tack LappTanten! För allt du lärt mig om attityd och kaxighet (och jag vet att det är svårt att inse att man blivit omsprungen av sin adept) och för det är jag dig evigt tacksam, men inse faktum - det är jag som är äger nu!
Det var då tur att jag kom och styrde upp den här familjen för snart ett år sedan! Intelligensen och skönheten har säkert gått upp med över 800% sedan jag kom hit. Snart styr jag och lillmatten allt med järnhand och det roliga med det är att de andra inte ens fattar det.
Ni har säkert läst om hur jag dresserar M i att ge mig godis, det är rätt enkelt, bara lista ut vad hon vill att jag ska göra och sedan göra tvärtom! Ta apporteringen t ex, först visste jag inte vad hon riktigt ville så jag tog apportbocken i munnen direkt. Sedan insåg jag att om jag visar henne att jag redan kan det, så kommer hon att kräva att jag gör det utan massa godis, inte bra! Så jag började helt enkelt vända bort huvudet, då kom det fram både godare och mer godis och så har vi gjort i ett par dagar nu. Lätt som en plätt!
Ett tag tänkte hon att apportbocken kanske var lite för stor, så för att retas lite med henne så brukar jag bära omkring på ännu större stockar ute, gärna stora och långa som jag kan göra knävecksfällningar med...
Det enda jobbiga med mitt liv just nu är att H inte fattat att jag inte är en liten flicka längre, han envisas med att kalla mig "Snufflan", det är ju bara sååå pinsamt! Det går väl an så länge han bara gör det inomhus så inga andra hör, bara han inte säger det när jag träffar några av mina kompisar, de hårda killarna som bor i ghettot, jag skulle dö av skam! Även om också M och lillmatten brukar titta på honom som om han inte vore riktigt klok när han säger det, men Kabby han bara fnissar och tycker att det är rätt åt mig. Det är synd att han inte fattar att om det inte vore för mig så skulle han bara få tråkgodis och inte ost för sin apportering.
Nä, nu ska gå och fisa lite på Hs kudde, jag brukar göra det när han kallar mig Snufflan. Laddar upp för löpet som är på G, måste spara lite på krafterna så jag orkar kissa ner grannskapet när det blir dags.
Du LappTanten, ladda upp med Gevalia, jag funderar på att ge din adress till mina ghettokompisar, du kan få oväntat besök...
torsdag, oktober 16, 2008
onsdag, oktober 15, 2008
Ett päron till matte
Nu är vår M ännu lustigare än vanligt! Normala hundägare brukar lära sina hundar olika moment i olika lydnadsklasser, vår M lär oss av med momenten!
Hon har fått för sig att hon ska lära oss hur men inte apporterar med hjälp av klickern. I början satt syrran som ett ljus, tog apportbocken i munnen, höll den ett tag och sedan släppte hon den i Ms hand. Efter att M tränat henne en stund blev resultatet att syrran satt som ett ljus, M sträckte fram apportbocken, syrran vände elegant bort huvudet och vägrade befatta sig med med denna tingest. Jag säger då det, hur ska detta sluta? Själv intog jag redan från början en mycket avvaktande attityd åt denna träning och det tror jag var klokt! Inte stoppar jag in något i munnen som syrran redan kladdat ner med tjejbaciller.
I helgen hade vi storfrämmande, det var Mikko från Arjeplog, med medhavd matte, som hade varit på en utställning. Mikko hade skött sig så fint, inte tramsat som de andra herrarna i ringen och han var väluppfostrad även när han kom till oss. Syrran var ju tvungen att fjanta runt honom som alla tonårsbrudar brukar göra när det kommer en snygg och lite äldre kille på besök. Hon försökte kolla in honom i smyg, men så fort han tittade tillbaka så sprang hon och gömde sig bakom mig, suck. Blev tvungen att säga åt henne på skarpen och tukta henne lite under köksbordet
Det som är lite skönt för tillfället är att H&M lagt ner min utställningskarriär för tillfället samt att syrran fortfarande ser ut som en ökenräv, för då lämnar M kvar oss hemma, åker dit själv och kommer bara hem med lite extra gott godis. Den typen av utställningar gillar även jag!
Hon har fått för sig att hon ska lära oss hur men inte apporterar med hjälp av klickern. I början satt syrran som ett ljus, tog apportbocken i munnen, höll den ett tag och sedan släppte hon den i Ms hand. Efter att M tränat henne en stund blev resultatet att syrran satt som ett ljus, M sträckte fram apportbocken, syrran vände elegant bort huvudet och vägrade befatta sig med med denna tingest. Jag säger då det, hur ska detta sluta? Själv intog jag redan från början en mycket avvaktande attityd åt denna träning och det tror jag var klokt! Inte stoppar jag in något i munnen som syrran redan kladdat ner med tjejbaciller.
I helgen hade vi storfrämmande, det var Mikko från Arjeplog, med medhavd matte, som hade varit på en utställning. Mikko hade skött sig så fint, inte tramsat som de andra herrarna i ringen och han var väluppfostrad även när han kom till oss. Syrran var ju tvungen att fjanta runt honom som alla tonårsbrudar brukar göra när det kommer en snygg och lite äldre kille på besök. Hon försökte kolla in honom i smyg, men så fort han tittade tillbaka så sprang hon och gömde sig bakom mig, suck. Blev tvungen att säga åt henne på skarpen och tukta henne lite under köksbordet
Det som är lite skönt för tillfället är att H&M lagt ner min utställningskarriär för tillfället samt att syrran fortfarande ser ut som en ökenräv, för då lämnar M kvar oss hemma, åker dit själv och kommer bara hem med lite extra gott godis. Den typen av utställningar gillar även jag!
torsdag, oktober 09, 2008
Natural born killers
Efter en riktig tråkvecka, med H konstant i sjuksängen och M på jobbet, så var det äntligen dags för helgen! Vi tänkte att sist det var så här tråkigt så hade M ordnat med lite PRAO för oss och hur kul den var, det vet vi ju alla! Så nu hade vi bestämt oss för att det var bättre att ordna det själva.
Det hade ju regnat mängder i flera dagar och skogens stigar var nu som forsar, där det inte var sjöar... M tyckte det verkade som ett ypperligt tillfälle för en lång promenad i skogen. Hon verkade resonera att ingen annan skulle vara dum nog att befinna sig i denna skog och att hon inte skulle behöva bekymra sig om att vi skulle vara lätt förvildade. Eftersom vi inte varit på grönbete på evigheter och antagligen skulle ha en väldigt selektiv hörsel, på ex inkallningar den första kvarten eller två, när vi släpptes lösa så ville hon inte ta några risker att behöva skämmas mer än vanligt.
Så rätt hon hade! Äntligen fick vi springa lösa och fritt tillsammans, det riktigt spritte i kroppen när vi fick vårt efterlängtade frikommando. Vi rusade och rusade, runt och runt och jagade och jagade varandra medan M lugnt stod på ett kalhygge (med fri sikt åt alla håll) och bara njöt. Efter ett tag tyckte M att nu hade vi nog sprungit av oss det värsta sprittet och var klara för att gå. Jag lovar att vi gick inte en meter, vi sprang om varandra resterande tid i skogen! Enligt M så var det också sant, vi hade inte varit still under hela helgens skogsvistelse förutom när vi testade lite nya yrken:
M tyckte att vi inte bara behövde motion för våra snygga kroppars skull, utan att vi också skulle behöva lite hjärnstimuli, så hon slängde ut halva min frukost, som jag så påpassligt vägrat äta i morse, i blåbärsriset och sa "leta!". Syrran som inte brukar vara så alert på sådana här grejer, eftersom hon sällan tar sig tid att lukta efter var godiset finns utan mest brukar irra runt i 190 knyck och undra vad som händer tills jag ätit upp allt, kom plötsligt på att här fanns det mat! Och den skulle hon ha och ingen annan! Enligt M så stod vi alla fall stilla på samma fläck när vi rök ihop i ett rejält slagsmål. Även M ville vara med och gav sig in i fighten, enligt henne så skulle hon bara styra upp oss lite, men vi vet att hon inte heller fått röra så mycket på sig under veckan, instängd i bilen och nog behövde få en egen adrenalinkick. Så snälla är vi att vi bjuder in även henne.
PRAO nr1: Kamphund, testat och helt ok.
Till slut gav M upp och kopplade oss tills vi blev lite mindre hetlevrade och kunde kopplade loss oss igen och vi fortsatte att tokspringa tills, mitt ute i ingenstans, med M ett par meter bakom oss nästa PRAO-plats uppenbarade sig:
Plötsligt låg den bara där, stor, fet och sååå inbjudande! Vi riktigt hörde hur den nästan viskade "Här är jag, ta mig om ni kan!" Syrran var inte sen att hänga på (hon hade väl förra helgens överlevnadskurs färskt i minnet) och hon och jag konfererade snabbt att nu skulle vi visa M hur duktiga vi kunde vara, att vi kunde samarbeta och att vi kunde bidra till familjens matkassa! Sagt och gjort, snabbt skred vi till verket och slaktade orrhönan, eller inte riktigt slaktade, det hann vi inte innan M var ifatt och skrek i högan sky. Hon verkade först inte riktigt lika imponerad som vi hade tänkt, men sedan kom vi på att det var nog för att hon själv ville visa sig störst, bäst och vackrast. Hon var t o m så elak att hon slängde på oss kopplena, som om de varit värsta lassona, och knöt fast oss i närmsta träd.
Sedan började hon smyga fram mot orren, då förstod vi att det hon egentligen var ute efter var att själv få avsluta jakten. Jaja, vi fick göra grovjobbet som att fånga den, men hon skulle få det roligaste, avslutandet, själv. Hon ignorerade oss totalt fast vi försökte säga ifrån, att det var vår fågel, inte hennes! Hon hittade orren i ett buskage, ca 0,5m ifrån "slaktplatsen" som var full i fjädrar och dun, och försökte ta ut den för att se om den var "ohjälpligt skadad", men vi vet som sagt att hon bara ville döda! Till på köpet hade hon trätt påsen med min frukost på sina händer så massvis av min frukost hamnade i gräset. Snacka om slöseri - orrar äter väl inte hundmat, det vet väl minsta barnunge? Orren var dessutom inte helt samarbetsvillig och vägrade låta vare sig hanteras eller slaktas av M.
Till slut svor hon en rätt barnförbjuden ramsa över oss "mördarhundar" och gav upp, "räven får väl ta den, då!". Vadå, varför skulle räven få den, den var ju vår? Om hon nu själv bangade och inte fixade avslut, så kunde väl vi fått det roliga! Men som vanligt när vi har alltför kul så bidde det koppel ett tag igen. Suck!
PRAO nr2: Jakt/fågelhund, mycket roligt, kan vara ett alternativ när vi blir stora.
På vägen hem var syrran lite inspirerad och försökte sig på att fånga en helikopter, men då skakade både jag och M på huvudena och gick vidare. Vi plaskade på i skogen och kom hem. Sedan sov vi sött resten av dagen, har M berättat för oss efteråt. Det är jobbigt att arbeta när man inte är van!
Dagen efter var det dags igen. Vi sprang lika mycket, men kanske inte lika fort, men vad gör det, vi är ändå snabbare än M. Plötsligt hör M hur jag varnar:
3. Mitt i skogen, på stigen/forsen kommer det plötsligt en annan människa gåendes i regnet och i lågskor! M ropar "stanna", vi skiter i henne, M ropar "STANNA!", vi skiter fortfarande i henne, M skriker "SITT!", vi ropar tillbaks med glada skall "Kom igen M, här kommer en annan idiot som är ute i regnet, det måste vara en skummis/bov, kom och fånga du också", M vrålar "STANNA! - SITT! - NEEEEEJ!!!!!! - KOM HIT!" , vi skiter totalt i henne medan vi checkar av "skurken" och ställer oss upp och pussmarkerar på honom (med våra mindre torra tassar). Även jag, som brukar vara lite reserverad, vill nu visa M att det där har jag minsann växt ifrån, det lite blyga och barnsliga beteendet, och numera är en riktig modig hane som inte backar för något/någon!
Nu ser vi i ögonvrån hur M är på gränsen till ett redigt sammanbrott och vi kalkylerar att vi är lite för långt hemifrån för att orka bära hem en lallande matte i upplösningstillstånd och numera kvider hon bara "neej, sitt, snälla, nej". Glada ihågen sätter vi oss ner och när hon ber oss komma så säger vi att "Ber du så där snällt så är det väl klart vi kommer, vi är ju väluppfostrade och lydiga hundar i tjänst!". Vi sätter oss vid hennes sida, blir kopplade igen och M stammar fram "Ursäkta!, F'låt!, Gick det bra?" M ser ut att skämmas som en hund - det gjorde inte vi!
PRAO nr3: Polishund, riktigt roligt det med, men i verkliga livet tror vi att man måste bitas, inte bara pussas, men inte ett helt avskrivet yrkesval.
(Det höll som sagt på att bli en helt oplanerad PRAO inom mentalvården, men det avskrev vi direkt, alldeles för dåligt betalt!)
Så om nu någon skulle behöva våra tjänster, vare sig det gäller inom jakten eller polisväsendet (mentalvården behöver inte göra sig besvär och inom kamphundsbranchen ser vi vare sig trygghet eller långsiktighet, så det hoppar vi nog också) så tveka inte att höra av er! Lönen kan alltid diskuteras!
Det hade ju regnat mängder i flera dagar och skogens stigar var nu som forsar, där det inte var sjöar... M tyckte det verkade som ett ypperligt tillfälle för en lång promenad i skogen. Hon verkade resonera att ingen annan skulle vara dum nog att befinna sig i denna skog och att hon inte skulle behöva bekymra sig om att vi skulle vara lätt förvildade. Eftersom vi inte varit på grönbete på evigheter och antagligen skulle ha en väldigt selektiv hörsel, på ex inkallningar den första kvarten eller två, när vi släpptes lösa så ville hon inte ta några risker att behöva skämmas mer än vanligt.
Så rätt hon hade! Äntligen fick vi springa lösa och fritt tillsammans, det riktigt spritte i kroppen när vi fick vårt efterlängtade frikommando. Vi rusade och rusade, runt och runt och jagade och jagade varandra medan M lugnt stod på ett kalhygge (med fri sikt åt alla håll) och bara njöt. Efter ett tag tyckte M att nu hade vi nog sprungit av oss det värsta sprittet och var klara för att gå. Jag lovar att vi gick inte en meter, vi sprang om varandra resterande tid i skogen! Enligt M så var det också sant, vi hade inte varit still under hela helgens skogsvistelse förutom när vi testade lite nya yrken:
M tyckte att vi inte bara behövde motion för våra snygga kroppars skull, utan att vi också skulle behöva lite hjärnstimuli, så hon slängde ut halva min frukost, som jag så påpassligt vägrat äta i morse, i blåbärsriset och sa "leta!". Syrran som inte brukar vara så alert på sådana här grejer, eftersom hon sällan tar sig tid att lukta efter var godiset finns utan mest brukar irra runt i 190 knyck och undra vad som händer tills jag ätit upp allt, kom plötsligt på att här fanns det mat! Och den skulle hon ha och ingen annan! Enligt M så stod vi alla fall stilla på samma fläck när vi rök ihop i ett rejält slagsmål. Även M ville vara med och gav sig in i fighten, enligt henne så skulle hon bara styra upp oss lite, men vi vet att hon inte heller fått röra så mycket på sig under veckan, instängd i bilen och nog behövde få en egen adrenalinkick. Så snälla är vi att vi bjuder in även henne.
PRAO nr1: Kamphund, testat och helt ok.
Till slut gav M upp och kopplade oss tills vi blev lite mindre hetlevrade och kunde kopplade loss oss igen och vi fortsatte att tokspringa tills, mitt ute i ingenstans, med M ett par meter bakom oss nästa PRAO-plats uppenbarade sig:
Plötsligt låg den bara där, stor, fet och sååå inbjudande! Vi riktigt hörde hur den nästan viskade "Här är jag, ta mig om ni kan!" Syrran var inte sen att hänga på (hon hade väl förra helgens överlevnadskurs färskt i minnet) och hon och jag konfererade snabbt att nu skulle vi visa M hur duktiga vi kunde vara, att vi kunde samarbeta och att vi kunde bidra till familjens matkassa! Sagt och gjort, snabbt skred vi till verket och slaktade orrhönan, eller inte riktigt slaktade, det hann vi inte innan M var ifatt och skrek i högan sky. Hon verkade först inte riktigt lika imponerad som vi hade tänkt, men sedan kom vi på att det var nog för att hon själv ville visa sig störst, bäst och vackrast. Hon var t o m så elak att hon slängde på oss kopplena, som om de varit värsta lassona, och knöt fast oss i närmsta träd.
Sedan började hon smyga fram mot orren, då förstod vi att det hon egentligen var ute efter var att själv få avsluta jakten. Jaja, vi fick göra grovjobbet som att fånga den, men hon skulle få det roligaste, avslutandet, själv. Hon ignorerade oss totalt fast vi försökte säga ifrån, att det var vår fågel, inte hennes! Hon hittade orren i ett buskage, ca 0,5m ifrån "slaktplatsen" som var full i fjädrar och dun, och försökte ta ut den för att se om den var "ohjälpligt skadad", men vi vet som sagt att hon bara ville döda! Till på köpet hade hon trätt påsen med min frukost på sina händer så massvis av min frukost hamnade i gräset. Snacka om slöseri - orrar äter väl inte hundmat, det vet väl minsta barnunge? Orren var dessutom inte helt samarbetsvillig och vägrade låta vare sig hanteras eller slaktas av M.
Till slut svor hon en rätt barnförbjuden ramsa över oss "mördarhundar" och gav upp, "räven får väl ta den, då!". Vadå, varför skulle räven få den, den var ju vår? Om hon nu själv bangade och inte fixade avslut, så kunde väl vi fått det roliga! Men som vanligt när vi har alltför kul så bidde det koppel ett tag igen. Suck!
PRAO nr2: Jakt/fågelhund, mycket roligt, kan vara ett alternativ när vi blir stora.
På vägen hem var syrran lite inspirerad och försökte sig på att fånga en helikopter, men då skakade både jag och M på huvudena och gick vidare. Vi plaskade på i skogen och kom hem. Sedan sov vi sött resten av dagen, har M berättat för oss efteråt. Det är jobbigt att arbeta när man inte är van!
Dagen efter var det dags igen. Vi sprang lika mycket, men kanske inte lika fort, men vad gör det, vi är ändå snabbare än M. Plötsligt hör M hur jag varnar:
3. Mitt i skogen, på stigen/forsen kommer det plötsligt en annan människa gåendes i regnet och i lågskor! M ropar "stanna", vi skiter i henne, M ropar "STANNA!", vi skiter fortfarande i henne, M skriker "SITT!", vi ropar tillbaks med glada skall "Kom igen M, här kommer en annan idiot som är ute i regnet, det måste vara en skummis/bov, kom och fånga du också", M vrålar "STANNA! - SITT! - NEEEEEJ!!!!!! - KOM HIT!" , vi skiter totalt i henne medan vi checkar av "skurken" och ställer oss upp och pussmarkerar på honom (med våra mindre torra tassar). Även jag, som brukar vara lite reserverad, vill nu visa M att det där har jag minsann växt ifrån, det lite blyga och barnsliga beteendet, och numera är en riktig modig hane som inte backar för något/någon!
Nu ser vi i ögonvrån hur M är på gränsen till ett redigt sammanbrott och vi kalkylerar att vi är lite för långt hemifrån för att orka bära hem en lallande matte i upplösningstillstånd och numera kvider hon bara "neej, sitt, snälla, nej". Glada ihågen sätter vi oss ner och när hon ber oss komma så säger vi att "Ber du så där snällt så är det väl klart vi kommer, vi är ju väluppfostrade och lydiga hundar i tjänst!". Vi sätter oss vid hennes sida, blir kopplade igen och M stammar fram "Ursäkta!, F'låt!, Gick det bra?" M ser ut att skämmas som en hund - det gjorde inte vi!
PRAO nr3: Polishund, riktigt roligt det med, men i verkliga livet tror vi att man måste bitas, inte bara pussas, men inte ett helt avskrivet yrkesval.
(Det höll som sagt på att bli en helt oplanerad PRAO inom mentalvården, men det avskrev vi direkt, alldeles för dåligt betalt!)
Så om nu någon skulle behöva våra tjänster, vare sig det gäller inom jakten eller polisväsendet (mentalvården behöver inte göra sig besvär och inom kamphundsbranchen ser vi vare sig trygghet eller långsiktighet, så det hoppar vi nog också) så tveka inte att höra av er! Lönen kan alltid diskuteras!
söndag, oktober 05, 2008
Hotell Gävle
Då hade vi äntligen lastat ur syrran och H och kunde börja vår helg inne i stan. Till skillnad från syrran så skulle vi bo i stan och det enda vi skulle göra var ta lite stadprommisar, öva platsliggning i en paviljon mitt inne i stan, äta mat och dricka vin och glögg. Vi bodde hos mostern, men bäst var det när jag var hos mormodern, då fick jag en tallrik med köttsoppa varje gång jag klev innanför dörren! Den var god och när den började ta slut så spädde denna underbara kvinna ut den med lite korv så jag inte skulle vara hungrig, jag var nog aldrig hungrig under hela helgen!
Övade lite på mina smygkunskaper, jag lyckades att helt tyst och nästan obemärkt smyga mig upp i mosterns säng. Hon upptäckte inte mig förrän täcket sjönk ner lite och det blev extra varmt vid fötterna, fast då åkte jag ut fortare än kvickt.
En av dagarna for vi till Sandviken. Där tog vi först några extra varv runt centrum, eftersom M inte kan läsa kartor, innan vi träffade Zeke, Tindra och lilla Akeelah. Tindra var snygg, men Zeke var lite jobbig som inte ville lämna oss ifred, utan han skulle hänga på som förkläde hela tiden. Zekes husse var världsbäst på att kasta pinnar och jag var oftast snabbast att ta dem och var jag inte det (om det hände bara på att de andra tjuvstartat eller att jag var upptagen med att kissa in även Sandviken som mitt så jag inte kunde vara med från start) så tog jag de bara ifrån de andra. De lärde sig ganska snart att jag var världsbäst och de skulle vara glad att de ens fick vara i samma park som jag. M blev lite sur på mitt beteende och tyckte att jag kunde försöka vara något mer ödmjuk och dela med mig annars skulle ingen vilja leka med mig. Som om jag bryr sig, pinnen var min!
Lillmatten ägnade mesta tiden och lilla Akeelah, hon var söt som socker och skittuff, men jag tyckte hon var lite liten ännu. Skulle jag träffa henne igen om ett år eller två så kommer hon säkert att vara döläcker, men nu var hon mest som alla andra snorungar.
Sedan for vi tillbaka till Gävle och åt lite mer. Klart som tusan att det var jag som skulle visas upp inne i stan och syrran som skulle gömmas ute i skogen. Hon har tappat all päls och ser ut som en skabbräv, medan jag har börjat växa på mig och gått från "bröst och bringa som en cornflakesflinga" till muskulös och med mycket hår på bröstet!
Övade lite på mina smygkunskaper, jag lyckades att helt tyst och nästan obemärkt smyga mig upp i mosterns säng. Hon upptäckte inte mig förrän täcket sjönk ner lite och det blev extra varmt vid fötterna, fast då åkte jag ut fortare än kvickt.
En av dagarna for vi till Sandviken. Där tog vi först några extra varv runt centrum, eftersom M inte kan läsa kartor, innan vi träffade Zeke, Tindra och lilla Akeelah. Tindra var snygg, men Zeke var lite jobbig som inte ville lämna oss ifred, utan han skulle hänga på som förkläde hela tiden. Zekes husse var världsbäst på att kasta pinnar och jag var oftast snabbast att ta dem och var jag inte det (om det hände bara på att de andra tjuvstartat eller att jag var upptagen med att kissa in även Sandviken som mitt så jag inte kunde vara med från start) så tog jag de bara ifrån de andra. De lärde sig ganska snart att jag var världsbäst och de skulle vara glad att de ens fick vara i samma park som jag. M blev lite sur på mitt beteende och tyckte att jag kunde försöka vara något mer ödmjuk och dela med mig annars skulle ingen vilja leka med mig. Som om jag bryr sig, pinnen var min!
Lillmatten ägnade mesta tiden och lilla Akeelah, hon var söt som socker och skittuff, men jag tyckte hon var lite liten ännu. Skulle jag träffa henne igen om ett år eller två så kommer hon säkert att vara döläcker, men nu var hon mest som alla andra snorungar.
Sedan for vi tillbaka till Gävle och åt lite mer. Klart som tusan att det var jag som skulle visas upp inne i stan och syrran som skulle gömmas ute i skogen. Hon har tappat all päls och ser ut som en skabbräv, medan jag har börjat växa på mig och gått från "bröst och bringa som en cornflakesflinga" till muskulös och med mycket hår på bröstet!
Den sista färden
Jag visste det! *Grrr* Inte fick jag någon korv!
H&M fick visst lite dåligt samvete och lovade mig en weekendresa istället. De stopade in oss i bilen (igen!) tillsammans med packning och Lillmatte och så for vi iväg. Förväntansfullt såg jag fram emot ett SPA med massage, god mat och sköna mjuka sängar. Var bara lite fundersam eftersom jag trodde att det bara skulle vara jag och H som skulle fara tillsammans och vi var hela familjen i bilen.
Första mellanlandningen var hos Gävlemostern, men där var jag tydligen inte önskvärd för jag och H fick inte stanna kvar utan vi blev raskt instoppade i en annan bil och for vidare till kusinen Aldur. Som vanligt får man gå in och styra upp släkten lite. Det visade sig att Aldur inte visste hur man äter upp sin mat, så jag visade honom hur man gör. Problemet var bara att när han skulle försöka själv så fanns visst inget kvar...
Efter en natt i Hälsingeskogen så drog vi vidare mot SPA:t. Vi det var H, mosterns X, lillmattes morfar och så lilla jag, enda tjejen i gänget. Jag funderade lite över vilka lyxbehandlingar som var inbokade för oss medan jag tittade mig omkring i bilen och insåg snabbt att resten av sällskapet hade nog hade större behov av skönhetsbehandlingar än jag.
Så stannade vi på någon eländig säsongsstängd camping i Härjedalen och de började packa ur bilen. "Men vänta nu", försökte jag protestera, "så här ser väl inte ett SPA ut?!" Då skrockar H bara och säger "Vem har sagt något om ett SPA? Vi ska på fiskeresa/överlevnadscamp och gnäll inte! Du skulle bara veta vad företag kan betala för att göra sådant här för sina anställda! Det kallas för personlig utveckling och teambuilding." Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka komma ihåg allt jag hört om deras tidigare fiskeresor för att komma hem i ett stycke. Ok, det enda jag kunde komma ihåg om dessa var Ms lätt skadeglada och menade frågor om hur mycket fisk det fått de andra åren. Det här kändes inte riktigt bra i magen.
Jag insåg snabbt att om vi skulle komma hem igen så måste jag ta mitt ansvar och börja arbeta. Visste, sedan tidigare studier och historieböcker, om hur män brukar fungera i vildmarken, att de satsar allt på att nedlägga det största bytet och att det ibland kan ta ett par tre veckor innan de lyckas - om de ens lyckas. Så skulle jag få mat i magen fick jag nog fixa det själv. Förstod att traditionellt samlar arbete skulle krävas och jag började söka igenom näromgivningen efter mat. Det enda jag hittade var lite sura gäddhuvuden och halvruttna älgskånkar, men svälta ihjäl skulle vi inte!
Efter att jag säkrat brödfödan kunde jag ta det lite lugnt. Ägnade mesta tiden åt att springa mellan fiskarna och hålla koll på att de inte drattade i vattnet, hjälpte H att ta upp öringen som han fått (fast på honom verkade det mest som om jag var i vägen), otack är världens lön! På kvällarna satt vi mest att och hade teambuilding och åt lite korv och drack öl. Jag gnagde lite på min egen upphittade matsäck och trots att jag bjöd laget runt så vågade ingen tacka ja, jag tror att de var lite generade över att de inte kunde bidra med lika fina saker.
Min tredje uppgift under helgen var att hålla björnarna borta, det kom någon nyfiken, men då sa jag till på skarpen att "hit är det ingen idé att du kommer, här vaktar jag!" Tur nog var den klok nog att lomma iväg så jag slapp ge den stryk och skada den, jag vet ju att man egentligen ska ju vara snäll mot alla djur. Orkade inte bry mig om att den skitit på vägen och inte plockat upp efter sig, ska jag vara ärlig så slarvar nog även jag med det då jag är i skogen.
Jag hann även med att laga bilen som de körde sönder på någon gammal banvall, vad de nu hade där att göra? Jag och morfadern utsågs snabbt till de mest teknisk säkra och händiga och vi gjorde vad som förväntades av oss. Bilen fungerade igen.
När H inte orkade släpa med sig fiskeväskan hjälpte jag till även då genom att bära lite extra krokar i pälsen, tyvärr glömde vi bort det när han inte längre behövde dem. Så när M skulle kamma ur det sista av min päls så hittade hon en trekrok i rumpan på mig.
Mätta, nöjda, belåtna och personligt utvecklade så återvände vi mot civilisationen, mötte upp resten av familjen, visade upp fiskarna som vi fått och stuvades in i den vanliga bilen och åkte hem. Jag var fortfarande lite sur över det uteblivna SPA:t, speciellt som det visade sig att brorsan tillbringat helgen på ett helt annat och mer bekvämt sätt. Så som en liten extra present till M så la jag upp lite sur gädda i M säng, alldeles nedanför kudden...
Sov gott svikare!
H&M fick visst lite dåligt samvete och lovade mig en weekendresa istället. De stopade in oss i bilen (igen!) tillsammans med packning och Lillmatte och så for vi iväg. Förväntansfullt såg jag fram emot ett SPA med massage, god mat och sköna mjuka sängar. Var bara lite fundersam eftersom jag trodde att det bara skulle vara jag och H som skulle fara tillsammans och vi var hela familjen i bilen.
Första mellanlandningen var hos Gävlemostern, men där var jag tydligen inte önskvärd för jag och H fick inte stanna kvar utan vi blev raskt instoppade i en annan bil och for vidare till kusinen Aldur. Som vanligt får man gå in och styra upp släkten lite. Det visade sig att Aldur inte visste hur man äter upp sin mat, så jag visade honom hur man gör. Problemet var bara att när han skulle försöka själv så fanns visst inget kvar...
Efter en natt i Hälsingeskogen så drog vi vidare mot SPA:t. Vi det var H, mosterns X, lillmattes morfar och så lilla jag, enda tjejen i gänget. Jag funderade lite över vilka lyxbehandlingar som var inbokade för oss medan jag tittade mig omkring i bilen och insåg snabbt att resten av sällskapet hade nog hade större behov av skönhetsbehandlingar än jag.
Så stannade vi på någon eländig säsongsstängd camping i Härjedalen och de började packa ur bilen. "Men vänta nu", försökte jag protestera, "så här ser väl inte ett SPA ut?!" Då skrockar H bara och säger "Vem har sagt något om ett SPA? Vi ska på fiskeresa/överlevnadscamp och gnäll inte! Du skulle bara veta vad företag kan betala för att göra sådant här för sina anställda! Det kallas för personlig utveckling och teambuilding." Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka komma ihåg allt jag hört om deras tidigare fiskeresor för att komma hem i ett stycke. Ok, det enda jag kunde komma ihåg om dessa var Ms lätt skadeglada och menade frågor om hur mycket fisk det fått de andra åren. Det här kändes inte riktigt bra i magen.
Jag insåg snabbt att om vi skulle komma hem igen så måste jag ta mitt ansvar och börja arbeta. Visste, sedan tidigare studier och historieböcker, om hur män brukar fungera i vildmarken, att de satsar allt på att nedlägga det största bytet och att det ibland kan ta ett par tre veckor innan de lyckas - om de ens lyckas. Så skulle jag få mat i magen fick jag nog fixa det själv. Förstod att traditionellt samlar arbete skulle krävas och jag började söka igenom näromgivningen efter mat. Det enda jag hittade var lite sura gäddhuvuden och halvruttna älgskånkar, men svälta ihjäl skulle vi inte!
Efter att jag säkrat brödfödan kunde jag ta det lite lugnt. Ägnade mesta tiden åt att springa mellan fiskarna och hålla koll på att de inte drattade i vattnet, hjälpte H att ta upp öringen som han fått (fast på honom verkade det mest som om jag var i vägen), otack är världens lön! På kvällarna satt vi mest att och hade teambuilding och åt lite korv och drack öl. Jag gnagde lite på min egen upphittade matsäck och trots att jag bjöd laget runt så vågade ingen tacka ja, jag tror att de var lite generade över att de inte kunde bidra med lika fina saker.
Min tredje uppgift under helgen var att hålla björnarna borta, det kom någon nyfiken, men då sa jag till på skarpen att "hit är det ingen idé att du kommer, här vaktar jag!" Tur nog var den klok nog att lomma iväg så jag slapp ge den stryk och skada den, jag vet ju att man egentligen ska ju vara snäll mot alla djur. Orkade inte bry mig om att den skitit på vägen och inte plockat upp efter sig, ska jag vara ärlig så slarvar nog även jag med det då jag är i skogen.
Jag hann även med att laga bilen som de körde sönder på någon gammal banvall, vad de nu hade där att göra? Jag och morfadern utsågs snabbt till de mest teknisk säkra och händiga och vi gjorde vad som förväntades av oss. Bilen fungerade igen.
När H inte orkade släpa med sig fiskeväskan hjälpte jag till även då genom att bära lite extra krokar i pälsen, tyvärr glömde vi bort det när han inte längre behövde dem. Så när M skulle kamma ur det sista av min päls så hittade hon en trekrok i rumpan på mig.
Mätta, nöjda, belåtna och personligt utvecklade så återvände vi mot civilisationen, mötte upp resten av familjen, visade upp fiskarna som vi fått och stuvades in i den vanliga bilen och åkte hem. Jag var fortfarande lite sur över det uteblivna SPA:t, speciellt som det visade sig att brorsan tillbringat helgen på ett helt annat och mer bekvämt sätt. Så som en liten extra present till M så la jag upp lite sur gädda i M säng, alldeles nedanför kudden...
Sov gott svikare!
torsdag, oktober 02, 2008
Working 9 to 5
Fortsättning från föregående nummer, kan även läsas som ett fristående avsnitt
Nu började en lite tråkig period i mitt liv, folket insjuknade i lite olika takt, endast M höll ställningarna. Däremot hade vi inte någon stor nytta av henne då hon bara "jobbade". Hon försvann tidigt och kom hem sent.
Så plötsligt kom hon på den "geniala" idéen att vi skulle få praktisera lite på hennes jobb, som omväxling, "för vår skull". Jag förstår nog att hon egentligen blev lite lat och ville att vi skulle göra jobbet åt henne och styra upp det lite.
Det blev jag som fick äran PRAO:a först. Hon lurade ut mig astidigt på morgonen, glatt följde jag med - äntligen skulle det bli lite action! Ack, vad jag bedrog mig! Jag blev omedelbart instoppad i den förhatliga bilen, knappt jag hann ta min morgonkiss innan, nyvaken som jag var, sen drog vi iväg.
Vi skulle fara till Norrlands inland påstod hon och vi skulle hinna med att både jobba med hennes "jobb" och samtidigt ha lite kul, ev stanna vid någon plan eller i skogen träna lite, utan lillsyrran. Godtrogen som man är trodde jag nog att det skulle bli en fartfylld dag, men inte riktigt kunde jag ana på vilket sätt. Jag vet inte om någon av er som läser detta har åkt med min M någon gång och trots det fortfarande lever... Rallylydnad går sakta i jämförelse.
Om någon undrar vad min M gör hela dagarna så kan jag berätta så vitt jag vet så kör hon runt som en idiot, på usla vägar med gropar och jättehål, kurvor och annat elände. Sen springer hon in i en butik, är där ett bra tag, kommer ut igen, far på (om möjligt!) ännu sämre vägar, ännu fortare, springer in på en butik till, upptäcker att hon glömt något i den första, vänder och åker några mil tillbaka och hämtar det hon glömt och sedan kör hon ännu fortare på ännu sämre vägar medan hon konstant pratar med osynliga människor i bilen (ibland verkar inte ens de osynliga människorna vilja åka med mer (förståligt!) för då börjar hon ropa "Va? Jag hör inte, vänta, har ingen täckning, Vad sa du? Försöker igen snart, VAAA??" osv). Ibland stannar hon på en mack för att köpa kaffe, litervis, och skräpmat. Så håller hon på hela dagarna och det är för mig helt obegripligt hur hur någon kan betala henne för detta!
Vad fick då jag göra på min PRAO då? Jag vet ju att det egentligen ska finnas en handlingsplan för elever, men den såg jag då inte röken av och det verkar inte som M gjort det heller. Jag fick åka bil mer än önskat, fortare än önskat, skumpigare än önskat, ligga och vänta i bilen mer än önskat. Sedan fick jag i alla fall kissa in hela Norrlands inland som mitt, skälla på lite älghundar (nu vet jag var de bor), gosa och pussa på en bankdirektör (fick ett erbjudande om att flytta in hos honom, men jag kunde ju inte svika lillmatten) och sedan fick jag ett märgben och en Statiol-korv som lön. Korven var god, men jag är ju inte lika härdad som M så min mage tog lite stryk av all junkfood. Vilket H blev varse om dagen efter, då han fick snällt traska ut i regnet - ett par gånger i timmen.
Nu kommer syrran att bli jättesur när hon läser det här. Jag vet att syrran vare sig fick korv eller märgben när hon fick följa med dagen efter. Hon fick bara fara runt och kissa lite. Så nu tillhör hela mellan norrland oss! Annars fick hon mest fara på E4an som är rak och fin. Lite skumpigt fick även hon när M tog en sightsingtur i Höga kusten, där blev det t o m grusväg ett tag, men det var för att hon skulle få springa lite i skogen och titta på utsikten, syrran sa efteråt att hon sket väl i utsikten, men det var kul att spåra djur i eländes terräng med M på släp à la bergsget och syrran får väl symbolisera bergsgeten och M eländet.
Vi är, efter dessa dagar, i alla fall övertygade vad vi INTE ska bli när vi blir stora, vi ska inte bli det som M nu är, vad det nu än är för något! Trots korven!
Nu började en lite tråkig period i mitt liv, folket insjuknade i lite olika takt, endast M höll ställningarna. Däremot hade vi inte någon stor nytta av henne då hon bara "jobbade". Hon försvann tidigt och kom hem sent.
Så plötsligt kom hon på den "geniala" idéen att vi skulle få praktisera lite på hennes jobb, som omväxling, "för vår skull". Jag förstår nog att hon egentligen blev lite lat och ville att vi skulle göra jobbet åt henne och styra upp det lite.
Det blev jag som fick äran PRAO:a först. Hon lurade ut mig astidigt på morgonen, glatt följde jag med - äntligen skulle det bli lite action! Ack, vad jag bedrog mig! Jag blev omedelbart instoppad i den förhatliga bilen, knappt jag hann ta min morgonkiss innan, nyvaken som jag var, sen drog vi iväg.
Vi skulle fara till Norrlands inland påstod hon och vi skulle hinna med att både jobba med hennes "jobb" och samtidigt ha lite kul, ev stanna vid någon plan eller i skogen träna lite, utan lillsyrran. Godtrogen som man är trodde jag nog att det skulle bli en fartfylld dag, men inte riktigt kunde jag ana på vilket sätt. Jag vet inte om någon av er som läser detta har åkt med min M någon gång och trots det fortfarande lever... Rallylydnad går sakta i jämförelse.
Om någon undrar vad min M gör hela dagarna så kan jag berätta så vitt jag vet så kör hon runt som en idiot, på usla vägar med gropar och jättehål, kurvor och annat elände. Sen springer hon in i en butik, är där ett bra tag, kommer ut igen, far på (om möjligt!) ännu sämre vägar, ännu fortare, springer in på en butik till, upptäcker att hon glömt något i den första, vänder och åker några mil tillbaka och hämtar det hon glömt och sedan kör hon ännu fortare på ännu sämre vägar medan hon konstant pratar med osynliga människor i bilen (ibland verkar inte ens de osynliga människorna vilja åka med mer (förståligt!) för då börjar hon ropa "Va? Jag hör inte, vänta, har ingen täckning, Vad sa du? Försöker igen snart, VAAA??" osv). Ibland stannar hon på en mack för att köpa kaffe, litervis, och skräpmat. Så håller hon på hela dagarna och det är för mig helt obegripligt hur hur någon kan betala henne för detta!
Vad fick då jag göra på min PRAO då? Jag vet ju att det egentligen ska finnas en handlingsplan för elever, men den såg jag då inte röken av och det verkar inte som M gjort det heller. Jag fick åka bil mer än önskat, fortare än önskat, skumpigare än önskat, ligga och vänta i bilen mer än önskat. Sedan fick jag i alla fall kissa in hela Norrlands inland som mitt, skälla på lite älghundar (nu vet jag var de bor), gosa och pussa på en bankdirektör (fick ett erbjudande om att flytta in hos honom, men jag kunde ju inte svika lillmatten) och sedan fick jag ett märgben och en Statiol-korv som lön. Korven var god, men jag är ju inte lika härdad som M så min mage tog lite stryk av all junkfood. Vilket H blev varse om dagen efter, då han fick snällt traska ut i regnet - ett par gånger i timmen.
Nu kommer syrran att bli jättesur när hon läser det här. Jag vet att syrran vare sig fick korv eller märgben när hon fick följa med dagen efter. Hon fick bara fara runt och kissa lite. Så nu tillhör hela mellan norrland oss! Annars fick hon mest fara på E4an som är rak och fin. Lite skumpigt fick även hon när M tog en sightsingtur i Höga kusten, där blev det t o m grusväg ett tag, men det var för att hon skulle få springa lite i skogen och titta på utsikten, syrran sa efteråt att hon sket väl i utsikten, men det var kul att spåra djur i eländes terräng med M på släp à la bergsget och syrran får väl symbolisera bergsgeten och M eländet.
Vi är, efter dessa dagar, i alla fall övertygade vad vi INTE ska bli när vi blir stora, vi ska inte bli det som M nu är, vad det nu än är för något! Trots korven!
onsdag, oktober 01, 2008
Sommaren med Kabby
Här har allt och ingenting hänt, under vår frånvaro från datorns underbara värld.
Vi har varit i Mora och i Blyberg. Vi skulle på riksstämman och hade stämt träff med några andra lappisar. Lyckades möta upp bl a Zeke och Azlan och syrran fann en lika vild lekkompis i Mikkas nya lillbrorsa Aitik (lika barn, leka bäst), jag och Mikka hann snacka lite om hur besvärligt det är med dryga småsyskon. Mest tycker jag att vi gick runt eller stod och väntade på M som var inne på något möte.
I Blyberg, där vi bodde i Hs farmor och farfars gamla hus, var det mest varmt, men jag hann ställa ett par älgar (som spatserade i dalgången nedan huset), äta blåbär och bekanta mig lite med hästarna som bodde granne med oss. Annars for vi mest till och från Mora den helgen. Syrran skulle ställas och det gick bra tyckte alla andra utom M (som den dåliga förlorare hon är) som mest fnyste över att syrran blev reserv i sin juniorklass, "Vadå reserv, vad är det för placering egentligen, antingen blir man placerad eller inte!". Fin kritik fick hon, syrran alltså, och hon stod så snällt hela tiden hon var framför domaren, men trava - det ville hon då rakt inte!
Sedan var det min tur att förnedras, jag visste att det var tal om något "test" för min del, men vad det skulle innebära hade ingen riktigt velat tala om för mig och nu efteråt kan jag förstå det. Vi fick snällt ligga med en massa hundar och snällt vänta på att få gå fram till en tant som såg snäll ut, men som började med att raka av mig pälsen, i och för sig bara lite på frambenet, och sedan tog hon fram en spruta som var grov som ett dikesrör och började raskt tappa mig på allt blod jag hade. Matt stapplade jag tappert omkring på campingen, med blodet rinnandes längs efter benet, innan jag heroiskt lyckades samla ihop hela flocken och få in dem i bilen för att snabbt fly därifrån. Tack och lov att vi lyckades ta oss därifrån med livet i behåll! M fick ett brev från något labb i USA några veckor senare som talade om att jag var "PRA-carrier", vad nu det betyder och vem bryr sig? Jag lever!
Sedan var vi på kennelträff, där träffade vi lite släktingar och lärde vi oss rulla en jättestor boll och åt gott godis. Det var mest syrrans dryga syskon, den ena vildare än den andra och sedan var det Zacke och Rulle, lite äldre och lite klokare. Ingen av mina brorsor kom den här gången, men min mamma var där! Jag blev både fotad och filmad medan jag rullade bollen och kommer ev att publiceras i något om bollvallning och inlärning. Tja, jag kan ju förstå att instruktören Åsa ville ha den snyggaste av oss på bilderna, somliga har ju både beauty and brain!
Hemma så tillbringade vi lite tid med att vara ute i skogen och plocka blåbär och lingon. M påstår att jag är en tvättäkta blåbärshund, att jag liggmarkerar alla fina blåbärsställen åt henne. Hon kan ju få tro det, om det gör henne lyckligare, som ni alla säkert förstår så lägger jag mig helt enkelt ner där det finns tillräckligt många, goda och stora blåbär inom räckhåll så jag kan ligga ner och äta. Tyvärr så brukar M komma som ett skott och knuffa undan mig då för att genast ta alla åt sig själv, egotant!
Sedan började den tråkiga vardagen utan semester. Efter att ha farit land och rike runt under sommaren så skulle vi plötsligt återgå till det vanliga livet. Syrran och jag blev snabbt uttråkade och kom på en ny rolig lek, "Driv folket till vansinne" kallade vi den. Vi gjorde en snabb rollfördelning, jag skulle skälla på allt och alla medan syrran skulle låtsas som om hon aldrig gått i ett koppel förut, hon bara skuttade som en kanin på knark och rullade runt i gräset när hon inte gjorde saltomortaler. Gissa om vi hade kul? Gissa om grannarna hade kul? Gissa om H&M hade kul? Svaret är ett rungande "Ja!" på allt, utom möjligtvis den sistnämnda... H&M, tråkmånsarna, bestämde att det var slut på våra gemensamma prommisar och istället fick vi löpträning med M i elljusspåret som straffkommendering. Tja, säg det roliga som varar.
Missa inte den rafflande fortsättningen i nästa nummer...
Vi har varit i Mora och i Blyberg. Vi skulle på riksstämman och hade stämt träff med några andra lappisar. Lyckades möta upp bl a Zeke och Azlan och syrran fann en lika vild lekkompis i Mikkas nya lillbrorsa Aitik (lika barn, leka bäst), jag och Mikka hann snacka lite om hur besvärligt det är med dryga småsyskon. Mest tycker jag att vi gick runt eller stod och väntade på M som var inne på något möte.
I Blyberg, där vi bodde i Hs farmor och farfars gamla hus, var det mest varmt, men jag hann ställa ett par älgar (som spatserade i dalgången nedan huset), äta blåbär och bekanta mig lite med hästarna som bodde granne med oss. Annars for vi mest till och från Mora den helgen. Syrran skulle ställas och det gick bra tyckte alla andra utom M (som den dåliga förlorare hon är) som mest fnyste över att syrran blev reserv i sin juniorklass, "Vadå reserv, vad är det för placering egentligen, antingen blir man placerad eller inte!". Fin kritik fick hon, syrran alltså, och hon stod så snällt hela tiden hon var framför domaren, men trava - det ville hon då rakt inte!
Sedan var det min tur att förnedras, jag visste att det var tal om något "test" för min del, men vad det skulle innebära hade ingen riktigt velat tala om för mig och nu efteråt kan jag förstå det. Vi fick snällt ligga med en massa hundar och snällt vänta på att få gå fram till en tant som såg snäll ut, men som började med att raka av mig pälsen, i och för sig bara lite på frambenet, och sedan tog hon fram en spruta som var grov som ett dikesrör och började raskt tappa mig på allt blod jag hade. Matt stapplade jag tappert omkring på campingen, med blodet rinnandes längs efter benet, innan jag heroiskt lyckades samla ihop hela flocken och få in dem i bilen för att snabbt fly därifrån. Tack och lov att vi lyckades ta oss därifrån med livet i behåll! M fick ett brev från något labb i USA några veckor senare som talade om att jag var "PRA-carrier", vad nu det betyder och vem bryr sig? Jag lever!
Sedan var vi på kennelträff, där träffade vi lite släktingar och lärde vi oss rulla en jättestor boll och åt gott godis. Det var mest syrrans dryga syskon, den ena vildare än den andra och sedan var det Zacke och Rulle, lite äldre och lite klokare. Ingen av mina brorsor kom den här gången, men min mamma var där! Jag blev både fotad och filmad medan jag rullade bollen och kommer ev att publiceras i något om bollvallning och inlärning. Tja, jag kan ju förstå att instruktören Åsa ville ha den snyggaste av oss på bilderna, somliga har ju både beauty and brain!
Hemma så tillbringade vi lite tid med att vara ute i skogen och plocka blåbär och lingon. M påstår att jag är en tvättäkta blåbärshund, att jag liggmarkerar alla fina blåbärsställen åt henne. Hon kan ju få tro det, om det gör henne lyckligare, som ni alla säkert förstår så lägger jag mig helt enkelt ner där det finns tillräckligt många, goda och stora blåbär inom räckhåll så jag kan ligga ner och äta. Tyvärr så brukar M komma som ett skott och knuffa undan mig då för att genast ta alla åt sig själv, egotant!
Sedan började den tråkiga vardagen utan semester. Efter att ha farit land och rike runt under sommaren så skulle vi plötsligt återgå till det vanliga livet. Syrran och jag blev snabbt uttråkade och kom på en ny rolig lek, "Driv folket till vansinne" kallade vi den. Vi gjorde en snabb rollfördelning, jag skulle skälla på allt och alla medan syrran skulle låtsas som om hon aldrig gått i ett koppel förut, hon bara skuttade som en kanin på knark och rullade runt i gräset när hon inte gjorde saltomortaler. Gissa om vi hade kul? Gissa om grannarna hade kul? Gissa om H&M hade kul? Svaret är ett rungande "Ja!" på allt, utom möjligtvis den sistnämnda... H&M, tråkmånsarna, bestämde att det var slut på våra gemensamma prommisar och istället fick vi löpträning med M i elljusspåret som straffkommendering. Tja, säg det roliga som varar.
Missa inte den rafflande fortsättningen i nästa nummer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)