Trehörningsjötriologin, del 3 - Sagan om Kabbys återkomst

Jaha, det var då tur att syrran lyssnade lite på vad jag sa i alla fall!
Efter lördagens bravader så var ju M inte helt frisk i huvudet - the understatment of the year!Lulehussen skrattade rått och beskrev hur vår blogg skulle se ut i fortsättningen, "Jag ska på utställning!", "Hussen ska flytta, men det gör inget för jag ska på utställning!", "Lillmatten är galen och vill flytta till Tyskland, men det gör inget för jag ska på utställning!" Det säger sig självt att så kan vi ju inte ha det, vem skulle vilja läsa den bloggen? Jag tog ett ordentligt snack med syrran om hur man egentligen ska göra på utställning och vilka följder det kan få om man inte gör det och det verkar som sagt som om hon lyssnade på mig.

Hela spektaklet skulle alltså göras om på söndagen också. Upp i ottan, M och jag gick iväg först och lämnade de andra att packa och städa ur stugan. Vi fick minsann sitta och vänta i evigheter den här dagen också. Nu var det ännu kallare än dagen innan och inte lika mycket picnickkänsla över det hela som igår. Alla bara väntade på att få gå in och sedan åka hem. Enda trösten var att även domaren ville hem så det gick inte fullt lika långsamt som igår.

När var det nästan min tur så kom äntligen hejjarklacken med Smilla i spetsen. Jag blev så till mig, ylade och gnällde och fick nästan svansbrott på köpet av ren iver. När jag gick in i ringen så stod svansen rakt upp och jag sprang som en gud, tacka för det när jag visste ju att Smillan stog där uppe och hejjade på mig! Dagens domare verkade ännu petigare än gårdagens, om blåbanden haglde i går, så öste de ner från himlen idag!

Den här tanten klämde och kände, precis som igår, innan hon satte sig ner och dikterade omdömet:
Liten hane som kunde vara bättre könspräglad, ser ännu lite valpig ut typiska prop & hals & bröstkorg, tillr benstomme, lite mjuka mellanhänder och lösa tassar, väl ansatt svans, tillr vinklad, rör sig med lite korta steg, kunde vara rikligare pälsad, lite försiktig i temp.
Kvalitetspris 2

Domaren sa till M att hon hade en riktigt söt hund, men... en hane ska inte vara söt, utan mer karl. Vi fick springa ut igen och upp till de andra där stog Smilla och väntade och sa att "Söt är visst bra!". Alla frös, men jag var bara lycklig över att det var över för min del.

Vi fick lite skvaller om syrrans bravader i stugan. Hon hade tydligen rymt, igen, och sprungit över till grannen och fått med sig dennes hundar, som forcerade kompostgallret för att vara med och lukta på hennes väldoftande rumpa. H hade tydligen fått tag i hennes nacksskinn och ledde henne hemåt, med en skock dreglande hanhundar efter sig, när syrran körde ett av sina berömda "lappkast", kom loss igen och sprang tillbaka. Till slut lyckades H få upp henne i famnen och fortfarande som oskuld kunde hon återbördas till hemmets hanfria vrå.

Nu frös nog även domaren så det gick fort! De ropade upp juniortikarna och jag hann precis ropa efter syrran att hon inte skulle glömma bort vår överenskommelse. In i ringen och så började hennes bedömning, domaren klämde och kände på hundar och nu verkade det visst bara blåa band kvar. När det blev syrrans tur så fick de springa och springa och springa... M började anta en lätt högröd färg som snart skulle gå över mot det lite mer blåaktiga, mycket symboliskt.

När de äntligen fick vila så sa domaren så här:
En lite mindre tik av utm typ, ganska bra prop, typisk hals, tillr benstomme, bra bredd i fronten, korr tassar, knappt vinklad i knä, rör sig bundet & passar så gott som hela tiden, alltför lockig päls, behöver mera ringträning.
Kvalitetspris 2

Domaren sa till M att hon va ren fin tik, men att hon passat (sprungit i passgång) hela tiden och nästan aldrig travat, så att hon inte kunde bedöma det hon inte såg och att hon som sagt behövde ringträning så att hon skulle förstå vad som förväntades av henne (hon skulle bara veta att det var precis det här som jag tagit ett allvarligt snack med syrran om i morse och att syrran gjort precis som jag sagt åt henne...) och sen höll hon upp ett fint blått band. M försökte le, utan att se alltför besviken ut, sprang raskt ut från ringen och försökte ta tältet med sig som hämnd. M hävdar fortfarande att var det en ren olyckhändelse, men syrran har skvallrat att så var det inte alls. M hade tydligen sagt "Kärringen ser ju ändå inget, om du tar den sidan av snöret så tar jag den andra och så drar vi skiten över henne! Du får extra korv om du gör det!"

Tyvärr misslyckades de och tältet och kärringen blev kvar. Nu skulle min Smilla in, hur skulle det gå? Vi hoppade alla upp och ner, av köld, snålblåst och spänning, jag hade sett Lulemattens försök till peptalk strax innan och sett hur Smilla bara blängde på henne, sa "Gör det själv då!" och sjönk ihop. Nåja, in gick de och ett rött band blev det och sen fick de springa lite till. Det hela slutade med att kärringen sa åt Smilla att hon var lite liten??!! Va f*n, hon är ju så perfekt som man kan bli! Att inte M lyckades bättre med att riva tältet över kärringen förut! Hon var ju helt klart blind!

Efter det ledsnade vi ihop totalt och väntade bara på lotteriet, lillmatten hade lotter och eftersom hon alltid vinner, efter gårdagens lotteri skulle det visst göras några hoppnade russin och andra experiment. mycket riktigt, en rosa maskot i form av en flodhäst har vi också med oss hem.

Sen packade vi in oss i varsin bil och skildes åt. jag grät mig till sömns efter min tjej, syrran sov som ett barn, H likaså (tur att M som körde var vaken). Stannde inte förrän vid Höga Kusten-bron och där gjorde jag ett lite trött och tröstlöst försök att kliva på syrran, men de sömndrukna folket var med och jag gav upp, försvann in i mina drömmar om norrländska tjejer istället och vi for hem!

Tack och lov är Ms hybris redan något mindre efter syrrans bravder på söndagen, även om jag tror att hon fortfarande befinner sig i chock och förnekelsestadiet och kommer att kvar där ett tag till ("Det var ju bara en svensk och blind domare, finska domare är bättre/viktigare/väger tyngre!" osv) och vardagen kommer snart att åter vandra in i sin sakta ban.

Trehörningsjötriologin, del 2 - Sagan om utställningsringen

Morgonen började lite lätt kaotiskt, M hade lovat att hjälpa till vid registeringen och skulle upp i ottan. Jag tror att hon egentligen hade en plan att eliminera all konkurrens med sin andedräkt, men tyvärr visade sig lapphundarna med bihang vara av ett tåligt släkte. Under tiden gjorde vi huvudpersoner oss i ordning och finslipade de sista detaljerna. M kom tillbaks och hämtade oss och tro på f*n att de hade missat att ge mig frukost! Hungrig gav jag mig ut mot estraden, dagen kunde ju ha börjat bättre. Vi satte oss och väntade och väntade. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, en snygging som hette Zacke och några brudar och så en liten parvel som skulle få flytta hemifrån denna dag.

Till slut blev det dags för Kabby och M att gå in på scenen. Ett tag var jag rädd att de skulle skämma ut oss övriga, men jag måste säga att de skötte sig riktigt bra! De stog vid ringside ett bra tag och M försökte hysteriskt att peppa upp både sig själv och brorsan.Han är ju känd för att vara lite blyg annars, men när domaren (en trevlig och mycket klok tant från Finland visade det sig senare) gick förbi så sträckte han på halsen och nosade på henne. De fick springa något varv och sedan stå och vänta på att, i tur och ordning, visa upp sig och bli igenomkända av hennes mjuka händer. När hon granskat Kabby ett tag så drog hon upp ett blått band och M jublade nästan av lycka när hon kom ut igen, fastän han tävlat färdigt för idag.

Så här så tanten om Kabby:
Önskas bättre könsprägel på huvudet. tunnt nosparti. Välansatta öron. Ngt kort hals, knappt vinklad fram. Välvinkl. bak Mkt bra benstomme. Önskas bättre utfyllnad i kroppen. Rör sig väl från sidan. Ngt trångt bak. Något lågt ansatt svans.
Hans slutbetyg blev Kvalitetspris 2, dvs "Gott avelsresultat".

M for omkring så att jag nästan började undra vad hon fått i sig, eller om hon möjligtvis lekte tjuren Ferdinand när matadoren kom på besök, hon hoppade, studsade och var till allmänt åtlöje. Det värsta var att hon sa att nu brydde hon sig inte det minsta om hur det skulle gå för mig, att hon redan hade fått allt hon önskade, skitsnack! Sen tog alla lunchpaus i ca femtioelva timmar, minst!

Plötsligt var det min tur, M var helt oförberedd och hade inte ens hunnit piffa till mig, vilka underbara förutsättningar hon gav mig! Vi var 12 st juniorbrudar som skulle tävla om tilteln bästa juniortik och där stog jag, helt okammad, bland alla andra uppiffade, eller i alla fall borstade, babes. Hade ingen riktig aning om vad jag skulle göra. M drog runt mig i en jäkla fart och jag försökte tappert att galoppera ikapp, det gick väl så där. Domaren delade ut blåa band til höger och vänster och så blev det äntligen min tur. Jag hade ingen lust alls att stå så där fint som de andra gjort, satte mig ner och kliade mig lite, snodde runt och bökade medan M tappert log, lite mer krystat för varje krumbukt jag gjorde och vilken utdelning det gav - så mycket korv har jag aldrig ätit förut!

Fick springa lite till, hängde fortfarande som en vante efter M, kom tillbaks och ställde upp igen och tanten klämde på mitt huvud och tog det i händerna ett par gånger till och sa att jag hade ett mycket vackert huvud, då hände det som ingen trodde - tanten reste sig upp och hämtade ett rött band som hon gav till M. M trodde inte sina ögon, visste inte ens vart hon skulle ta vägen och sprang givetvis lite fel. Tja , det får man väl bjuda på.

Vi ställde oss som längst bak i kön igen och tittade på hur de blå banden for upp i luften igen och igen. Efter ett tag kom en annan matte med sin hund fram och ställde sig vid oss, hon och min M stog och småhoppade av stolthet, efter ett tag kom en till hund fram som också fått rött band och så började det om igen, vi fick springa mer, blev mer klämda på osv. Jag och M stog i mitten när domaren plötsligt kom fram och flyttade på oss till längst fram och tog i M i hand samtidigt som hon höjde den andra med ett till rött och sen ett lila band. Inte för att jag fattade mycket, men M strålade hela hon och såg ut som om hon skulle spricka av stolthet - för ett par färgglada plastband som inte kan ha kostat mer än någon ett-öring?

Så här tyckte tanten om snygga mig:
Bra hv & uttryck. Tillr halslängd. Lagom vinklad. Mkt bra kropp för åldern. Tillr benstomme. Aningen brant kors samt ngt lågt ansatt svans. Bra päls. Normala rörelser.
Mitt slutbetyg blev Kvalitetspris 1 (mkt gott avelsresultat), konkurrensplacering 1 (dvs jag slog alla andra 11 brudar) och ett HP (Hederspris för lovande hund).

Domaren pratade lite mer med M om att hon hade en fin liten hund (som om det skulle vara någon nyhet?), men att hon behövde öva på handling så att hon kunde visa upp mina förtjänster lite bättre (det kunde hon iofs ha rätt i, behöva hänga längst ut i kopplet inför en stor publik var väl kanske inte det jag uppskattade mest). Efter det fick vi äntligen springa, eller snarare studsa, tillbaka till de andra, som också såg så där löjligt saliga ut på ögonen. Själv kände jag bara att mina scennerver hade börjat ta ut sin rätt och sprang fort iväg och bajsade i ett hörn. Nu fick M allt äta upp sina ord tidigare efter att hon och brorsan varit inne, att "inget kan bli bättre än det här, nu spelar det ingen roll hur det går för Nemi" fnys!

Smilla körde sedan sin vända och hon slog till med ett CK (dvs certifikatkvalitét), hennes M fick välja på en rosett eller en tennren, hon tog tennrenen till hussens stora sorg, ryktet säger att han fortfarande surar...

Sedan orkade inte vi stjärnor vara med längre utan vi gick tillbaks till stugan och vilade. Hörde hur M satt och räknade högt hur många hundar jag slagit, hur hon planerade in alla utställningar jag skulle få gå på och att jag hade fått ett lila plastband av en finsk domare osv. Till slut orkade jag inte med henne längre utan jag la mig ner och sov. Det var något tjafs om någon engångsgrill från Coop också, men det orkade jag inte ens försöka tjuvlyssna på, vet bara att de stekte köttet i stekpannan till slut. Enda missen som blev under dagen var när jag snällt och väluppfostrat satt och väntade på ett "Varsågod kära lilla HPt!" med tungan nere i Smillas mat och så kom Kabby, från ingenstans, och drog i sig det hela, mitt framför nosen på mig - aldrig mer att jag ska vara väluppfostrad!

Hälsningar, lilla HPt (former known as Nemi)

Trehörningsjötriologin, del 1 - Sagan om Trehörningsjö

Då blev det dags att åka på mitt livs första utställning, Kabby skulle iofs också med, men det var min debut som allt handlade om. Vi åkte redan på fredagen för att jag säkert skulle hinna få min skönhetssömn. Det enda som oroade mig var att vi skulle bo med en av mina konkurrenter och Kabbys distanskärlek, men det kunde också vara lite smart att få en chans att mjölka av Smillan lite tips inför den stora dagen.

M var ett nervvrak redan vi satt oss i bilen. Eftersom jag löpte hade H&M problem redan vid ilastningen inför vår bilresa. Själv brydde jag mig inte nämnvärt, utan jag sträckte bara ut mig i buren och njöt av att jag för en gångs skull hade fått egen kupé! Kabby fick trängas med H i baksätet medan M körde och lillmatten satt brevid och skötte stereon, det är tydligen ett viktigt uppdrag. Som vanligt, när vi ska iväg någonstans, så sprangs det fram och tillbaka och upp och ner för trapporna, jag lät dem vimsa och låg kvar där jag låg.

Bara en halvtimme försenade gav vi oss iväg. Resan tyckte jag var lite långtråkig så jag sov mesta tiden. För att inte H&M skulle tro att jag tänker klara av så lång tid utan sällskap, alltför ofta, så la jag en liten spya som påminnelse till dem. Den kunde de gott få torka upp när vi kom fram. Kabby satt mest i baksätet och såg olycklig ut, la sig ner, satt sig upp, flåsade och gnällde som den värsta barnungen, till slut var jag tvungen att säga åt honom att skärpa sig och då lugnade han sig lite i alla fall.

När vi kom till Övik tyckte H&M att de skulle ringa lappfolket från Luleå och kolla om vi skulle handla, på den stora affären, så strejkade hela mobilnätet. Det blev ingen handling, däremot fyllde H&M samt lillmatten på det akuta matförrådet och torkade upp min present. Säga vad man vill, men kräsmagade verkar de inte vara. Vi fortsatte till byn vi skulle bo i, checkade in i stugan och äntligen fick H&M kontakt med Lulefolket - då var Konsum redan stängd och vi satte fart till en annan by där M visste att det fanns en öppen butik. Det inhandlades lite korv och frukost, H&M såg en älg, annars hände det inte mycket på den trippen, förutom att M prompt skulle stå inne på butiken och prata med någon gubbe i en evighet medan jag och H satt i bilen och dog av tristess.

Tillbaka till campingen och när vi kom fram hade Lulefolket redan kommit fram och tagit plats. Den där Smilla löpte visst också och jag måste säga att hon var inte så dum i alla fall. Hon behövde minsann inte städa efter sig, hon hade gjort klart från början för sitt folk att sånt tänkte då hon inte syssla med, blev det gnäll kunde de städa själva. Istället hade hon fått något så läckert som tikskydd, dvs ett par grymt häftiga, rosa trosor med dödskallar på! Vill också ha!Smart brud, jag insåg snart att jag hade mycket kvar att lära.

I stugan gjorde H&M ett tappert försök att stoppa in mig i en bur, HA! Det kunde de glömma, efter ytterligare smarta tips från coachen så satt jag där inne med nedböjt, nästan skamset, huvud och såg så miserabel ut att ingen hade hjärta att låta mig sitta kvar, istället blev det Kabby som fick gå in i "sovrummet" (dvs ett rum på ca en skokartongs yta). Jag och Smilla småsnackade lite tips och trix inför morgondagen medan våra H&Ms åt mat, drack vin och snackade skit, eller i alla fall tarmsköljningar. Visade upp lite tricks för sällskapet, bl a om hur vesslelik jag kan vara och drog en liten repa på campingen innan jag behagade att komma tillbaka, fattar inte vad de gnällde om, jag har fått gå i koppel sen sista april, börjar bli liiite uttråkad nu och lämnar de en öppning på 2 mm så tar jag den, om inte annat kan det lära M att sluta påstå att jag är tjock!

Till slut insåg de att jag måste få sova om jag skulle orka vara snygg imorgon och vid halv tre-tretiden gav de upp. Strax innan dess hade Kabby-stackarn fått privatlektioner av LuleHussen om hur han skulle bete sig i ringen dagen efter, jag behöver väl inte ens påpeka att han INTE uppskattade det speciellt mycket! Jag och Smilla hade ett sleep-overparty, medan Kabby fick sova med de andra i skokartongen.

Lappisparty!

Tänk att det kom så många på partyt som jag hade ordnat!
Först var jag tvungen att se till att M skjutsade upp H till grillplatsen så att elden skulle vara klar när vi andra kom dit, sedan åkte jag och M tillbaka till parkeringen på bilprovningen.

Där stog redan en liten kille från Sandviken, Zeke, och stampade otåligt och väntade på att vi stora killar skulle komma. Han behövde inte bli besviken, min brorsa Kishu, en skogskille Baccus och så, inte minst, jag kom och visade upp hur man ska bli som stor. Han var mycket imponerad av oss och vi delade på ett och annat grässtrå och tipsade honom lite om hur man driver sina H&M till vansinne på ett snyggt sätt. Sen kom det äntligen en tjej också, en Svensk lapphund som var så snygg.

Efter ett tag ringde Ms telefon och hon berättade att min tjej Raija var på väg, hennes M hade bara försovit sig lite och att de nu snart skulle vara ikapp. Vi började gå mot grillplatsen, Baccus och jag hade lite olika åsikter om vem som var snyggast och bäst. Våra H&M tyckte att det behövde vi inte bekymra våra snygga huvuden om, men vad fattar de egentligen? Sånt är ju skitviktigt!

Framme vid grillplatsen satt H och Kishus matte, de skötte markservicen åt oss hela dagen, schysst av dem att ställa upp och arbeta på min träff! Vi sprang runt lite och delade på pinnar och undersökte området. Sen kom min Raija dit, jag hörde tvåbeningarna viska om att hon varit på dejt och flirtat med någon annan kille, men att hon tydligen inte varit speciellt inresserad - det förstår väl alla att det är bara mig hon vill ha!. Fast jag är inte riktigt säker på det trots allt, undrar om hon inte varit lite otrogen ändå? Hon var sig inte riktigt lik, lite avmätt och inte lika kul som annars, kändes lite som om hon tyckte att jag var lite barnslig i sällskapet, att jag inte riktigt dög längre... Suck, jag vet inte vad jag ska tro, för när alla andra gått hem sedan så var hon som vanligt och då dög jag minsann - hon kanske skäms lite för mig? Nog kunde jag se att Baccus var en riktig snygging, men ändå....

Baccus ja, hans husse tyckte att han behövde socialiseras lite så han bad om min hjälp. Att vi skulle ta en liten prommis ihop och det är klart att man ställer upp när någon ber så snällt. Vi gick iväg en bit och det gick jättebra, han lyssnade på allt jag sa och han blev riktigt duktig, tyvärr så är han nog som de flesta av oss hanar, dvs så fort som Raija kom och viftade på svansen och rumpan lite så glömde han allt jag lärt honom. Alla pratade om hans päls, så mycket, så snygg, så osv. Det var väl inget fel på den, men jag fattar inte varför ingen pratade om min lika mycket... Nog för att jag har liiite mindre, men ändå!

Sen kom det en till svenne, en gamling på 9-år och min M blev helt salig. Hon tyckte att det var den snyggaste svenne hon någonsin sett! Med sig hade han också en liten kille på 10 veckor, han var rätt söt, men jag tycker inte riktigt om uttrycket som min M fick i ögonen när hon satt och höll i honom, fattar inte varför alla blir så löjliga bara för att det finns valpar i närheten. Hur kul är de egentligen, de äter, sover och skiter och snor ens leksaker - det är i alla fall vad jag tycker.

Då var det roligare med lite större killar som Zeke, runt halvåret, som man kan lära lite hyss. Det var en riktigt skön kille förresten, brydde sig inte ett dugg om att vi gick över järnvägsbron eller att vi lite större killar gruffade om både det ena och det andra. Han lufsade runt och var söt hela dagen. Haha, fast det allra bästa med honom var hans matte, hon trodde att min matte skulle vara en stor, mörkhårig medelålders tant! *fnissar hysteriskt* Snacka om att jag har mobbat matten hela veckan efter det!

Som ni säkert förstått så var syrran för liten för att få vara med (H&M försökte lura i henne att det bara berodde på löpet, men sanningen var att jag inte ville ha med någon snorig lillsyrra) och hon fick stanna hemma med lillmatten som barnvakt.

Annars har vardagarna den här veckan varit lite speciella, syrran har visst höglöpt. Inte för att jag vet vad det betyder riktigt, men jag vaknade en morgon och kände ett behov att sjunga serenader för henne. M blev inte riktigt lika glad eftersom hon låg brevid mig och försökte sova. Sedan satt jag och syrran och sjöng resten av dagen i olika rum, H&M höll på att bli vansinniga och tyckte att vi åtminstone kunde sjunga samma sånger och inte fullt så falskt! Jag tyckte att vi sjöng rätt fint, i alla fall högt och länge.

Jag har faktiskt också blivit stor!

Det är inte bara brorsan som blivit stor, jag har faktiskt vuxit jag med! Jag har blivit ännu större än han, jag har nu officiellt gått från valp till tik.

Dum-Kabby tror ju fortfarande att det var öronrenset som gjorde att jag började blöda där bak, han fattar ju ingenting, jag har ju börjat löpa! Jag har aldrig varit på någon utställning ännu, men brorsan har skrämt mig, med att det är något så hemskt, att jag gör mitt bästa för att jag ska få slippa, eller i alla fall att få H&M att inse att det inte är något vi ska roa oss med varje helg. Det enda sättet jag vet om att sabba på (för Kabbys sätt verkar ju inte fungera speciellt bra), är att se till att jag höglöper i ringen. Just nu vankar de oroligt omkring och väser "Höglöp nu, hynda! Så det går över till Övik", men det struntar jag i och kniper allt vad jag kan... Jag struntar väl i det, men H&M påstår att det finns en risk att alla hanar blir helt stolliga efter mig - men är det inte det som är meningen, att alla hanar ska springa efter mig? Kabby är förhoppningsvis van då och bryr sig inte så mycket och tar hem segern framför de andra pilska hanhundarna och efter det kommer H&M dra runt honom, i en lätt hybrisaktig dimma, på alla sommarens kommande utställningar, medan jag kan ligga lugnt i skuggan och vila, hihi.

Nu till något helt annat, M hade kommit på att jag nog behövde se annat än tallar och granar och hon tyckte att vi, babes, skulle ta en tjejdag på stan. Vi gick ner förra lördagen och skulle fönstershoppa lite. Jag vet inte vad min M har för uppfattning av shopping egentligen, men så mycket shoppande kunde inte jag märka i alla fall, det var mer ett evinnerligt kryssande mellan folks fötter medan jag hade fullt sjå att hålla koll på matten. Sedan satt vi på en parkbänk brevid alla nyputsade MCs, som var ute på vårens premiärtur, och övade passivitet och lyssnade på högtalarösten som vrålade över hela stan, lite mer fotgående och lite ligg på gågatan hann vi med också. Jag ska nog inte klaga ändå, jag har nog aldrig ätit så mycket godis, trots att jag inte fick någon glass. M påstod att jag hade varit en ängel när vi kom hem, hade inte ens brytt mig om hunden, med div kampraser inblandande, som gjorde utfall när vi gick förbi, utan jag hade bara tittat lite förnärmat och sedan fnyst och höjt på blicken och nosen och gått vidare som den lady jag är.

Tog en liten tripp upp på Ms kontor och hämtade lite papper innan vi styrde kosan hemåt. Då först insåg jag att hon hade sparat det jäv...aste till sist - en järnvägsövergång med gnisslande grindar, gud vad jag sprang, där går jag aldrig mer! Det var läskigare än fyrverkerierna på nyårsafton! Det var just en fin avslutning på vår "Tjejdag" på stan, ett djävulens påfund. Undra vad bitchen ska hitta på till nästa gång, jag har hört H&M viska om någon "Clas Ohlsson-bro" över E4n, som alla hundar i Sundsvall tydligen måste ta sig över som något sorts mandomsprov. Jag har försökt pumpa brorsan på information (han har gjort det, vet jag), men han vägrar svara ordentligt, det enda han säger är: "Det får du se..." eller "Stackars sate, är det din tur nu?" eller "Överlever du och kommer tillbaka ska jag bjuda på märgben!". Nog för att jag har blivit stora damen, men betyder det verkligen att jag måste vara kamikaze-pilot hädanefter?

Min Matte - en sann hjältinna! och Husse lite också

Måste skriva om våra äventyr igår, vi har haft lite datahaveri här hemma, så det finns så mycket att berätta om den här helgen. Det kan också vara en anledning till att så mycket har hänt, det där med haveriet, så nu ska jag få syrran att, istället för att bita av dammsugarsladden, gå lös på datakablarna...

Min M är lite känd för att få sk "ryck" ibland och även igår kom ett. Vi skulle ut och springa. Syrran är lite frustrerad eftersom hon inte är riktigt betrodd just nu och bara får koppelprommenader. Hon behöver tydligen få utlopp för lite energi och även M är less på att hon anfaller skor och ben när de är ute och går, så hon tänkte att lite vårrus vore nog inte så dumt. Sagt och gjort, hon snörde på sig skorna och de gick iväg i elljusspåret, de gick mest och sprang bara lite ibland, syrran är ju inte så stor än.

När de kom tillbaka så var det min tur, M var nu uppvärmd (krävs visst inte mycket till det) och vi gav oss iväg. Vi gick först, elljusspåret bakom oss är en jättelik uppförsbacke och sedan en lite runda runt Grodtjärn och sedan en lika lång utförslöpa hela vägen hem. Efter ett tag började M småspringa lite, jag orkade inte riktigt engagera mig eftersom jag vet, av erfarenhet, att lagom till att hon fått upp farten och det börjat bli lite roligt så brukar hon få andnöd, stanna och leka trädkramare och tänka sig, jag hade rätt i mina antagande, den här gången också!

Fast hon fortsatte efter ett tag och jag måste säga att hon verkligen försökte få mig lite inspirerad och med tanke på hennes tappra försök och för att göra henne glad så gick jag med på att lunka lite, iofs demonstrativt 2 m bakom, sakta. Jag lovar, det räcker med saaakta, för att hålla samma takt som hon... Vi kom fram till Grodtjärn och nu hade M börjat få upp farten lite, det är ju lite nedförslut där ;) och där ser vi plötsligt några barn i en något prekär situation. Jag hade precis stannat och fyllt på lite vätska, läs gett M en chans att andas, när vi ser tre pojkar som kört fast med sin nya radiostyrda båt en bit ute i vattnet.

M stannade och skulle kolla om hon kunde hjälpa till och då började projektet "Rädda båten" i stor skala. Båten satt fast ca 5 m ut i tjärnen, intrasslad i grenar och gräs, men min M som är van att lösa fastkörda situatoner (läs tidigare inlägg om kvällen på BHK) började resolut att gå till handling. Jag sattes fast i en lampstolpe och M och ungarna började dra fram slanor, som turligt nog, låg i diket på andra sidan spåret. Jag måste säga att det var lite frustrerande när de började dra så fina pinnar rakt framför näsan på mig och jag inte fick vara med, men jag bidrog i alla fall med goda råd, som bara en lapphund kan göra, jag har nog aldrig ylat och pratat så mycket förut.

De lade ut ett antal fina slanor i vattnet och började leka Moses, tja vad ska man säga, inte var vattnet varmt och inte var alla skor torra längre... Skam den som ger sig och nu hade även barnens mormor blivit hämtad och hjälpte till att dra ner mer slanor i vattnet. Min M visade återigen ett visst mått av intelligens och skickade iväg en av ungarna att hämta en håv, som andra ungar på andra sidan av tjärnen hade för att fånga grodyngel (det är inte för intet som tjärnen heter Grodtjärn). Hon tog av sig skor och strumpor, även här smart igen, och började balansera ut på slanorna, min M väger inte fullt så lite som hon tror och stod nu med vatten upp till knäna, med en hand som försökte hålla balansen genom att hålla i en mycket svag tallgren och en leksakshåv i den andra. Nu var jag mycket orolig och att ingen larmade brandkåren efter att ha hört mina desperata ylande, måste onekligen visa på det moderna samhällets förfall och på att ingen bryr sig längre!

Ungarna och mormodern försökte trösta mig medan M svor där ute på tjärnen och hennes fötter och ben sakta började domna bort, men hon fixade det! Båten kom inte bara loss, utan även in till land och till slut även min hjältemodiga M. Hon fick lite hjälp att vända om och en hjälpande hand den sista biten och hoppade iland som den sanna hjältinnan hon var. Hon strålade lika mycket som om det hade varit hennes båt och som tack fick hon en kram av en liten blyg 5-åring. Lite ödmjukt sa hon, att hon också hade varit liten och att man inte kan lämna en så fin båt ute i sjön.

Hon snörde på sig skorna igen och , "lätt fuktiga" om byxor och fötter, så sprang vi iväg, lika snabbt som vi dykt upp och precis som hemlighetsfulla superhjältar bör göra. Jag skriver vi, för även om det var M som var ute och balanserade på i vattnet, så hade hon inte klarat sig från att ramla i vattnet om jag inte stått vid sidan om och mästerligt och höglutt dirigerat henne, hon är inte hur intelligent som helst.

Nu hade hon fått en så stor ego-kick att hon formligen flög hela nedförslöpan hem till värmen. Väl hemma låg H fortfarande under skrivbordet och ockuperade min plats. Den här gången förlät jag honom eftersom ändåmålen helgar medlen och det var mina valpbilder han försökte rädda (och så ca 500 bilder på Bill, sångaren i Tokyo Hotel åt lillmatten). Och här kommer dagens andra hjälte, han fixade det och nu är minnet av min barndom både räddad och intakt!

Nu är jag 2 år!

Då har man firat sin andra födelsedag. Trodde nog att jag skulle få frukost på sängen och lite skönsång, men icket då! Det första som hände var att syrran väckte mig med en tackling, som i ishockey borde lett till matchstraff, medan M låg snällt och försökte sussa i sin varma säng. Jag skriver försökte, eftersom syrran kom ut från sovrummet (vi har skilda sovrum just nu och M och jag hade sovit på golvet i vardagsrummet) och tacklade mig så att vi bägge flög rakt i in i M, som fick agera som sarg.

Sur över den uteblivna sången så vägrade jag äta min frukost, den serverades inte på sängen heller utan i matskål på golvet. Sen förlöpte förmiddagen på så sätt att vi var ut minst trettiotvå gånger och kissade lillsyrran. Hon kissar nästan mer än mig nu, fast jag är lite mer effektiv än hon, jag kissar flera gånger på samma promenad, men hon kissar bara en max två gånger och ca 10 min efter att vi kommit in så börjar hon sin serenad (och det är INTE skönsång!) bestående av höga C, lätt falsklingande, som nästan spräcker glas.

Efter H&Ms lunch så gick jag och H på en promenad i skogen och hade ett litet "man till man"-snack, vad vi pratade om då tänker jag inte berätta om här för syrran smygläser säkert. Det är tydligen är det inte bara kul att bli stor, det var en massa tråkigt om ansvar också som H försökte predika om, fast då stoppade jag in en extra kotte i örat och gick och kissade bakom en buske, så var det bra med det. Sen mös vi mest, traskade runt i skogen och lekte med kotten som jag hade haft i örat.

När vi kom hem så var vi ensamma, ingen lillsyrra, hon och M hade visst gått ner på stan och shoppat. Inte hade de med sig något hem, jag trodde att jag skulle få någon födelsedagspresent, men de hade säkert bara varit nere på stan och ätit glass och inte ens skänt mig en tanke, bara roat sig. Lillsyrran förresten, jag blir inte riktigt klok på hur hon fungerar, en morgon gjorde H&M henne ordentligt ren i öronen (och det behövdes verkligen) och då började hon läcka blod där bak istället, hur funkar hon egentligen. lite orolig blev jag när jag hörde om att även jag borde få en öronrensning, kommer jag också att börja läcka, fast det har aldrig hänt förut, det är nog bara tikar som fungerar så - hoppas jag?! Fast hon var nog så skitigt i öronen att H&M var tvugna att ta till något starkt frätande för att få bort skiten och sen så överdoserade de kanske lite så att skiten rann ut där nere istället, så måste det ha varit!

Lite lyx fick jag i alla fall, till middag fick jag älgstek och sen var jag och H&M ute på plan och skulle leka lite. Vi skulle leka "hur fort kan man springa mellan H&M och sätta sig och få belöning"-leken. Den var lite trixigare än vad den brukar vara, första gångerna var enkla, men så började jag tänka lite, det skulle jag inte gjort, då blev jag bara förvirrad. Först sa M stanna och sen så ropade H hit, vem skulle jag bry mig om? Jag beslöt mig för att Ms order nog var viktigare att följa, hon brukar bli så sur annars, så det gjorde jag och satt snällt kvar, inte blev hon gladare för det, konstig lek, nästa gång får de styra upp och förklara reglerna lite bättre. Fast vi slutade med att köra race runt planen och leka jaga, den leken kan jag och den är alltid lika kul. M brukar försöka finta mig med att springa zick-zack och köra tvärvändningar, men jag är snabbare än blixten och hon kommer inte undan. H verkar bli lite blyg när vi har hela bostadsområdet som publik och leker hellre i skogen, men M verkar inte ha någon skam i kroppen och far runt som en studsboll.

Till nästa år så önskar jag mig smörgåstårta på min födelsedag, för det vet jag minsann att brorsan fick!