Högmod går före (snö)fall!

Den här gången tänkte vi berätta lite om vår (o)kloka matte. Och hur hon en del gånger tar lite okloka beslut, så här i efteråt med facit i hand.

Hon var ju så kaxig häromdagen och sa att gå ut med Nemi i nysnö var värre än ev klass 2-varningar från SMHI. Det säger hon inte längre... Hon skulle alltså, trots alla varningar, åka till ett litet samhälle utanför Övik och ha ett möte för att sedan åka hem på kvällen/natten.

Sagt och gjort, hon packade bilen med lite extra saker för säkerhets skull (täckbyxor, varma kängor, reflexväst, varmt vatten, pannlampa osv), startade och körde iväg. På väg till Övik snöade det rätt mycket och blåste, men så farligt tyckte hon inte att det var.

Mötet drog ut lite på tiden. Kl 23 tyckte M och hennes kollega att nu får det vara nog, nu ville de åka hem. De körde och körde och inte gick det fort, ca 50 km/h istället för 90... Noll sikt pga av snörök, kastvindar, de få möten de hade var inte kul, då var det bara att stanna till. Väl framme i Övik tänkte de fylla på med nödproviant och de svängde in på Statoil.

Där inne möttes de av andra resenärer som glatt berättade att E4n var avstängd både söderut mot Sundsvall och norrut mot Umeå (mattes plan B var nämnligen att åka med kollegan och låna hennes soffa om E4n var för j-lig). Bara stå kvar på Statoil och försöka ragga hotellrum. Kl 01 fick de napp, kastade sig in i bilarna och började färden mot den varma sängen.

Haha, de kom inte längre än backen upp från Statoil - för framför M stannade en ***** **** och släppte av en passagerare i backkrönet. Detta innebar att M stod i värsta lutningen i en brant backe, full med lös snö, när hon skulle försöka börja ta fart och åka igen. Till slut hade bilkön bakåt dirigerats ännu mer bakåt så M kunde rulla ner och komma på hyfsat plan mark och köra upp igen och mot hotellet. På hotellet ställde sig alla lite huller om buller i snön och de gick in och sov.

Dagen efter gick de ut igen, konstaterade att bilarna stod perfekt, inte alls mycket snö hade blåst in över dem. Det skulle bli plättlätt att ta sig hem. Kollegan startade sin bil och for iväg, M startade sin bil och for inte iväg. Bilen stod still, hjulen bara spann, dvs de som kunde röra sig, handbromsen hade visst fryst fast i bakhjulen. Tack och lov var snälla farbrorn med plogtraktorn på plats och lovade hjälpa till. M skulle nu bara plocka fram öglan man fäster bogserlinan i...

Är det någon av er som äger en Ford, så vet ni nu precis vad det innebär. Man måste tömma bagaget, lyfta mattan, skruva loss reservdäcket och ta ut det för under ligger öglan. Detta kan vara nog så drygt i vanliga fall, men är man dessutom en ansvarstagande hundägare som har en bur väl fastsatt och väl förankrad med spännband och det dessutom är trångt att komma åt och det är ca -10 grader och fingrarna börjar stelna till där man står i snö upp till knäna så blir det till slut övermäktigt. M väste fram, mellan hårt sammanbitna tandrader, "har du en kniv, så jag bara kan skära loss skiten?" Visst hade snälle farbrorn en kniv och numera åker vi lite mindre trafiksäkert.

Lossdragen och med alla fyra hjulen rörliga så gav hon sig iväg hemåt. Resten av hemvägen gick nästan som en dans, bara lite idioter som prompt skulle köra om, även om det innebar att resten av trafiken blev helt blinda av snörök. Eller lite andra större idioter som tydligen hade missat radiosändningarna om alla stopp på E4n, och antagligen trodde att de kilometerlånga köerna bara bestod av andra bilförare som kollektivt hade bestämt sig för att ta en fikapaus just där och just då, inte alls pga av att en eller två långtradare hade kört fast, och därför försökte de köra om hela kön i hundranittio...

Hädanefter kommer M aldrig mer att ignorera klass 2-varningar och gladeligen skutta ut i snön med Nemi i andra ändan av kopplet och bara njuta.

Inget nytt under snön

Här händer inget nytt, M springer (med mig) och åker skidor med oss (läs Kabbyidioten). Hur Kabby törs lita på M övergår mitt förstånd! Senast idag så höll hon på att svimma i skidspåret och det upptäcker hon när hon bara har nedförsbackarna kvar... Herregud, människan borde spärras in och det snarast!!! Även om jag brukar smågnabbas med brorsan så tycker jag faktiskt om honom och vill ha kvar honom i livet och inte tror jag att han skulle vara så snygg med en stav piercad genom örat heller.

M övar NEJ!!! på oss, någon mindre klok, eller oklok som vi i Norrland säger, har visst lagt ut förgiftad rådjursmat i vår stad och en stackars liten schäfer finns inte längre i livet. Idioter brukar det finnas gott om, men så här dum trodde vi inte att någon var!

Annars har M gett sig tusan på att jag ska lära mig apportera. Med tanke på hur det gick sist, dvs att hon lärde mig att backa rakt och snyggt så fort hon tog fram apportbocken *fniss*, så provar hon ett helt nytt sätt. Jag får själv jaga efter träbocken, eftersom hon hela tiden drar den ifrån mig. Än så länge sköter jag mig bra och hostar in Frolic och hamburgare i mängder. Lite extra fettlager kan vara bra att ha, nu när jag släpper all underull i vintern.

Imorgon ska det visst komma massvis med ny och rolig snö, då ska jag driva husse till vansinne med att leka pulka och öva frivolter. M rymmer fältet och ska visst ut på vägarna i det förväntade snökaoset, hellre det än att gå ut med mig i nysnön, påstår hon. Hon hävdar att det kommer vara mindre riskabelt och mycket lugnare på E4n längs Norrlandskusten imorgon, än att gå ut med mig - vi får väl se. Hör ni inget ifrån henne på ett par dagar så kan ni väl ge er ut och leta i en enslig snödriva mellan Björna/Övik och Sundsvall, hon är ca 1,60 kort, blond och kommer antagligen att vara rätt ful i munnen när ni hittar henne, trots sitt väna utseende.

Då var det dags igen!

Nu har skidsäsongen startat i Sundsvall och det är dags att börja jobba med mattens träning igen. Syrran fick ta uppvärmningen när M bara gick i spåret med stavarna, mer vågar inte syrran ta, hon litar inte riktigt på Ms teknik än. Efter den kom de hem och nu var det min tur att ta över den riktiga träningen.

Ut i spåret igen, sela på M expanderbälte, skidor och stavar och så bar det av. Testade hennes balans lite, fick upp en smaskig Bambivittring och fick fart på M även i uppförsbacken. Lite fusk var det nog eftersom hon inte behövde jobba själv förutom med just balansen, bara hänga på, men jag tänkte att hon behövde lite uppmuntran så här i början.

Man ska ge tydliga signaler när man tränar folk har jag lärt mig. Brister mattens teknik och det går för sakta börjar jag genast nosa ut i skogen och leta lämpliga kisställen, då brukar M fatta galoppen rätt snabbt, tänka på sin teknik och sätta lite fart. Då farten kommer upp visar jag tydligt att jag är nöjd med henne och börjar vifta på min snygga svans lite glatt uppmuntrande.

Tyvärr hade M glömt midjebältet idag, det riktiga med "panik-utlösare" och hade bara hakat det vanliga expanderbältet runt magen, så hon var lite feg i nedförsbackarna, bromsade och körde så försiktigt. Nästa gång ska vi minsann susa i hudranittio knyck, det finns inget roligare än att susa nedför! Det är enda gången i koppel som jag kan få sträcka ut mitt snygga språng ordentligt och ligga som ett streck i luften.

Däremot är jag klart nöjd med Ms insats så här första gången i år, även om jag vet att hon tjuvtränat lite själv utan mig. Nu hoppas vi snön ligger kvar länge och att temperaturen håller sig lagom (lagom enligt matten, allt kallt är bara bra enligt mig) så vi får träna många gånger.

Fredagsmys

Ibland så händer det! De tvåbenta satt och åt köttsoppa och när det var klara så satte de plötsligt ner tallrikarna till oss att göra tabberas (här förutsätter vi att ni kan er Emil i Lönneberga). Det händer aldrig annars! Och sedan, till efterrätt fick vi köttsoppa rakt ner i våra skålar, inte bara slicka rent efter andra, utan en alldeles egen portion. Jag fick plötsligt minnesbilder av himmelriket jag upplevde när jag bodde på pensionat Mormor där jag var en helg och fick köttsoppa varenda dag.

Lite oroliga blir vi i alla fall. Undrar om de slagit huvudet i smyg, det här är inte likt dem. Undrar om vi ska ringa till elaka tanten så hon kan kolla upp dem, plötsliga beteendeförändringar i deras ålder kan innebära att de är sjuka eller har ont, det har man ju läst på div hundforum. Men tills vi får bekräftat att de har allvarliga hjärnskador så njuter vi för fullt och är det så att skadorna är permanenta så kommer vi njuta länge.

Förstår hur björnarna tänker

Ja, gått i ide borde man ha gjort! Syrran är lite rädd för M har berättat hemska sagor om Mumintrollen och Morran och döda ekorrar, det gjorde hon när syrran envisades med att hitta döda, djupfrysta fåglar i snön som hon ville bära runt på.

Matten är inte alls inspirerad att ta några långa sköna skogspromenader med oss, hon bara gnäller om att vi borde kissa och bajsa så fort som möjligt så hon kan vända in igen. I morse var hon riktigt söt med tjockmössa, tjockvantar, tjockjacka, tjocktäckbyxor och två halsdukar (en runt halsen och en runt ansiktet), hon var som en Michelingubbe som vankade runt i elljusspåret. Själv fällde jag av all min underull lagom till kylan kom, man är väl en finsk karlakarl!

Snö har vi äntligen gott om och skidspåren är uppkörda till ingen nytta, först snöade de igen på en kvart och nu har permafrosten tagit dem i besittning. Bara de riktiga galningarna var ute och åkte med ansiktsmasker häromdagen, fast nu är nog t o m de hemma och inne i värmen.

Fast lite gott för kylan med sig. Matten frostade av frysen och hittade en massa soppkött, så det har kokats köttsoppa i mängder och vi fick smaka, vi fick allt som blev bortrensat. Att hon sedan ställde ut resten av soppan på balkongen för att svalna och sedan hittade den igen imorse, kan vi snällt låta bli att nämna. Tror förresten att den nya istiden kan räknas som en hyfsad konservering.