Vem vann egentligen?

Vem av oss var det som vann? Jag är alldeles konfunderad, trodde länge att det var jag, men nu blir jag alltmer tveksam. Tvisten det gällde var huruvida jag skulle äta mat, eller inte.

Under en längre tid har jag försökt lura i H&M att jag har haft en smärre tonårsrevolt/identitetskris och trott att jag varit en Svensk lapphund. Alltså hemmahörande i de nordligare lappmarkerna av Sverige och därav varit djupt inspirerad av Laestadianismen. Har helst legat direkt på golvet, vägrat att ägna mig åt världsliga och fåfängliga saker som t ex att bli borstad eller omvårdnad i övrigt. Vägrat äta torrfoder ur min blanka och skinande matskål, nä på golvet skulle det serveras, i all enkelhet, eller allra helst utslängt i snön/på backen så att jag fått jobba för det i mitt anletes svett. Allt för att ge sken av att min matvägran inte har berott på bortskämdhet, utan på ett andligt ställnigstagande.

Men så började de klipska små liven (H&M) att lägga i en hel del godsaker, ris, kokta grönsaker eller vad som fanns kvar av deras middag och då kunde jag inte motstå det hela längre. Hela min fasad rämnade pga av en liten korvskiva, för det var inga större mängder de la i och jag förfördes av den förädiska "lyxmaten". Jag borde ha stått emot - syrran fick ju faktiskt samma sak som jag, fast inte i matskålen, utan hon fick sitta och ligga lite för den. Hade jag bara varit lite smartare hade jag rott hem det hela, men inte då, jag åt och åt och nu så vill jag inte längre vara utan maten och nu så har de nästan plockat bort alla godsaker, men jag kan inte hjälpa mig själv - jag äter ändå för att jag är hungrig! Min, tidigare minimala, magsäck har numera tänjts ut till normal storlek och kräver numera att fyllas med jämna mellanrum, j-la skit!

Inte var jag smart när det gällde det nya kopplet heller, de köpte sk retriverkoppel åt mig och syrran och jag protesterade inte, (som jag gjorde med det fina läderkoppel coh halsband som de köpte till utställning förut) och nu har de konstaterat att det nya blir "jättebra" att ha på utställning.

Till på köpet har de anmält mig till en dubbelutställning (vad säger den nya djurskyddslagen egentligen om att eländet får pågå i fler dagar än en, har någon kollat upp det?) om ett par veckor, hur ska jag nu ta mig ur det här? Tänk om min päls börjar växa ut, nu när jag får i mig näring, och att jag inte längre kommer att se ut som ett spjälstaket, kommer då de här eländet att fortsätta? Jag vill verkligen inte, men jag är så hunrig numera att jag äter allt. Tack och lov så har de beslutat att inte anmäla mig till den utställning som är i Sundsvall helgen efter, men istället ska de lägga pengarna för anmälningsavgifterna för mig och syrran på en instruktion i massage! Är det så mycket bättre, att bli klämd och känd på av massörer istället för domare, pest eller kolera om ni frågar mig!

Hur ska jag nu ta ur det här? Den enda trösten jag kan tänka på just nu är att Smilla, dennna ljuvliga, bedårande varelse kommer att vara i Trehörningsjö och stötta mig. Jag ska tydligen bo med henne hela helgen och jag har redan nu börjat packa ner lite pinnar i väskan för uppvaktning.

Hälsnigar,
Er alldeles bedrövade och mätta Kabby

PS. Matten hälsar förresten och tackar för alla bra tips om hur mycket socker, alternativt superlim, hon ska ha med sig till BHK.

Kantarell

Champinjon

Vilken höjdarkväll på brukshundsklubben!

Ikväll fick M för sig att nu skulle det minsann tas tag i min, Nemis, träning ordentligt. Resolut packade hon in mig i bilen och i snöyran for vi iväg mot apellplan!

Nästan framme anade matte lite oråd, eftersom vägen till parkeringen brukar vara rätt dålig och det har snöat ca 15 cm det senaste dygnet, men eftersom det var bilspår så borde det gå vägen. Vägen gick det allt, lite moddigt och slirigt och jag började undra lite över Ms rattnykterhet bitvis, men fram kom vi! Väl framme på parkeringen insåg M att det här nog inte var en av hennes mest lysande idéer. Hon försökte köra runt lite försiktigt för att komma ut igen, tji fick hon, bilen kom ingen vart. Bra kvinna råder sig själv, tänkte M, och la in backen, kom en halv meter och sen var det stopp igen. Hon prövade alla växlar, framåt och bakåt (tack och lov inte samtidigt), men hjulen bara spann och M insåg att det enda som hände var nog att vi sakta grävde oss djupare ner i modden...

Min M är en mycket driftig kvinna och hon tänkte att "spaden ligger ju i bagaget" och sedan "gräv där du står". Hon tog spaden och grävde där hon stod, provade att backa någon meter och det gick, la i en växel och körde - fast igen. Vid det här laget insåg M att hon ingen mobil hade med sig och att apellplanen såg oroväckande tom ut, vart var alla stora, starka och duktiga schäfermänniskor? M grävde igen, provade igen och körde fast igen! Den tredje gången hade M insett att om hon någonsin skulle komma ifrån denna gudsförgätna plats så måste hon nog skotta upp hela parkeringen - och hon började. Efter att ha skottat undan den tunga blötsnön ca 2 m bakåt och 3 m framåt, lagt en bön åt högre makterna och samtidigt sålt sin själ åt de lägre, så slirade sig bilen sakta och mycket osäkert fram genom det ljuvliga snötäcket.

På väg att lämna stället så såg M att de andra bilarna, som stått på andra sidan klubbhuset, började befolkas och köras iväg. Hon tvärnitade, tog en handbromssladd och tänkte - "Nu jävlar ska här tränas!". Hoppade ur bilen, plockade ut mig och började gå mot apellplan - då kom hon på var alla andra hade varit, de hade suttit inne och druckit varmt kaffe, fikat och haft det allmänt trevligt, med fönstrena vända mot parkeringen, medan hon stått och skottat sig omväxlande blå och röd! Hon hann se en glimt av instruktören som sa: "Alla andra har tränat klart och åkt och det är ju ingen kvar så jag tänker också åka hem" Vadå ingen kvar, jag stod ju där, fullt synlig, med en svettig och lätt hyperventilerande matte i andra ändan av kopplet, instruktören borde väl åtminstone ha sett henne?

Nere på planen såg vi faktiskt ett ekipage till, fast det var ju heller ingen schäääääfer, så de räknades tydligen inte. Vi gick ner i alla fall. Väl nere på plan insåg jag att något måste göras för Ms psykiska välbefinnade, så jag tänkte till lite och eureka, jag hade det! Jag glodde bara ner i snön och spelade helt okontaktbar, tills M insåg att hon måste sluta sura och börja börja leka igång mig med lite race och bus - och tänk, det var precis vad hon behövde. Vi sprang runt i snön, Ms endorfiner började sakta släppas lös och till slut hade vi faktiskt riktigt roligt. Var lite nyfiken på den andra hunden, men eftersom jag haft ett sånt hundgöra med att få igång M så vågade jag inte chansa, jag fortsatte att jaga M istället, hon tyckte det var skitkul. Vi övade lite fot, sitt och stanna och ett par inkallningar. Jag tyckte att M behövde lite stöd, så för en gångs skull så sprang jag inte bara förbi M utan stannade vid hennes sida.

Mycket nöjda avslutade vi med att jag kissade lite på gångvägen, rätt åt dem (och M tyckte nog också att det var smart för jag fick godis), innan vi packade in oss i bilen igen. På vägen hem började Ms hjärna att fundera på vad vi ska göra nästa gång. Det ni får höra nu får ni absolut inte berätta för någon - det är hemlisar, lova det - annars blir M arg på mig, för jag har redan lovat att inte berätta. Nästa gång ska vi börja med att, under platsläggningen, ha lite kontaktövningar (dvs tokrace och kasta bollar som konstant studsar fel), runt om och bakom alla andra som ligger ner och är uttråkade. Sen, som avslutning, tänker vi bjuda på lite socker i de andra bilarnas bensintankar - då får vi allt se vilka som skrattar sist!

Sundsvalls blodbad, igen!

Jaha, då har det varit dags igen! Det fullkomligt sprutade blod ur mina tassar. Ni ska inte tro att det bara är EN pulpa som de har klippt av och att de sedan lärde sig något av det (näää, inte mina H&M inte), de bara fortsatte att klippa hejvilt - utan minsta sans och förnuft - i allt som de kom åt, nästa gång ryker väl hela tassarna. Först klippte de av ena klon på baktassen och sedan, som de själva sa "i rent pedagogiskt syfte", så klippte de till rejält i en av de klor de redan hade hunnit klippt och det hela slutade med att jag hade en fortfarande oklippt klo och TVÅ blodsprutande tassar!

Min omedelbara hämnd, igår kväll, var att stämpla hela lägenheten, och speciellt deras säng, med mina fina tassavtryck. Det enda tråkiga var att Präkt-Kabby sprang efter mig och försökte städa upp allt blod på golvet, den lille fjäskapan, men i sängen gick han i alla fall bet. Är det någon som har uppslag till fortsättning, tveka inte att höra av er, kreativa tips mottages tacksamt!

Idag jag fått gå omkring med ett fult blått bandage på framtassen, på tråkiga koppelpromenader, och blivit tvingad att åka bil för att prova, lyssna nu, skor! Har ni ens hört något så dumt förut? Jag får betala priset och ska förnedras, för att H&M inte lärt sig när de ska sluta att klippa i mina klor, det vore väl ändå en bättre investering att skicka dem på klippkurs. Tack och lov så fanns det inga skor i min storlek! Istället köpte M mer vetflex, hon valde rött den här gången med motiveringen "då syns inte blodet lika mycket", det känns ju verkligen tryggt inför framtiden...

Till nästa gång de ska klippa klor, vet vi i alla fall att nässpray fungerar ypperligt som blodstopp, så något verkar de lära sig i alla fall. Hur oklädsamt det blåa bandaget än varit, måste jag erkänna att de faktiskt börjar få snits på tassbandage. Skillnad från tidigare gånger, så har en dag i vetflex gjort att, trots allt regnande, faktiskt gjort att det inte har börjat blöda igen efter varje gång jag varit ute. Jag tycker bara, om någon nu skulle bry sig om vad jag tycker, att deras fokus borde ligga på "hur vi för att inte klippa av stackars Nemis pulpor igen", istället för på "hur gör vi efter att vi, återigen, har klippt av stackars Nemis pulpor".

En liten tröst är det i alla fall att alla grannar undrar vad de gjort med mig och om jag lever. Dekorerade som sagt även hela trappen och porten med mina blodspår, det känns ju skönt att i alla fall några verkar bryr sig om mitt välbefinnande, nu när min egen familj inte verkar göra det.

Lite matt känner jag mig nog, av all blodförlust, när jag tänker efter och jag tycker att jag minst borde få - i ett rent medicinskt syfte - 2 kg lever, älgkött eller i alla fall lite oxfilé.

Kusinen från landet

Igår fick vi oväntat (egentligen bortglömt) besök av "kusinen" Aldur och hans husse. De var på genomresa och kom in och skulle dricka vatten respektive kaffe.

Aldur är verkligen bonnläpp till skillnad från brorsan och jag. Att han skäller på alla bilar kan man väl stå ut med, för det är inte så många sådana i vår lägenhet. Fast någon skulle behöva ta ett ordentligt snack med honom om hur man uppför sig bland stadsfolk och tjejer i synnerhet!

Inte nog med att han, nästan konstant, var i rumpan på mig så han lämnade mig bara ifred för att tugga upp mitt tuggben och för att kissa på dammsugaren! Samma dammsugare som jag precis har förfinat med en ny kontakt, hussen fyllde ju nyss 40år och jag vill också ge honom en fin present. Så snäll är inte ju Kabby, han ska bara ha och ha, han fick t ex ett nytt koppel för någon dag sedan och vad fick jag då? Jo, Kabbys gamla, men jag är inte bitter - inte då! Jag nöjer mig sååå gärna med begagnade och avlagda saker jag, ödmjuk och ickematerialist, tacksam för det lilla, men jag drog upp extra mycket skit i deras sängar den natten, bara så de vet.

För övrigt så undrar hussen numera, läs stycket ovanför (i slutet) igen, hur mycket sand en lapphund, eller två, kan ha i pälsen. Han har nu duschat av oss varannan dag och ändå ligger det ett konstant lager av sand på golven och i sängen.

Finns det, precis som för nya bilar, någon sorts teflonunderredsbehandling för lapphundar? Skicka skyndsamt svar till: helkroppspeelad.husse@sandblästrad.nu