Favorit i repris!

Matten borde vetat bättre än att tro att jag skulle uppskatta en utställning.
Vi kom dit låååång tid i förväg. Massor med snygga brudar och inget fick man leka! Matten till en japansk spets höll på att ge upp när hon såg mig, så snygg tyckte hon att jag var och vi skulle ju gå i samma grupp på slutet.... Det var innan hon såg mig i själva ringen, konstant 1,5 m bakom matte i slowmotiontempo, när domaren skulle titta backade jag, efter tre godisbitar gick jag fram, men så fort hennes händer kom fram backade jag igen. Till slut fick matte visa mina tänder och domaren nöjde sig med att känna lite på min atletiska kropp, vad är det egentligen med äldre kvinnor och snygga ungpojkar? Jag tyckte att det kändes lite för intimt så jag sprang och la mig under det domabordet, igen! Medan domaren funderade fick matte gå fram och tillbaka med mig. Då passade jag på att stå lite snyggt ibland bara för att reta matte och visa att om jag vill så kan jag, men bara när jag själv känner för det. Till slut hade domaren funderat klart och sa till matten att hon inte ville ge ett BIR, fastän jag var den enda finnen på hela utställningen, eftersom jag var lite för reserverad. Tror de att jag ska lägga upp mig på befallning utan det minsta flirtande först, klart man måste spela lite svårflirtad! Matten svor lite inombords, att inte ens när vi är helt utan konkurrens lyckas vi!

Så här tyckte domaren i alla fall:
17 mån hane. Vackert välskuret huvud med vänligt och milt intryck. Bra ögon och öron. Korrekt pigment. Bra hals. Normal kropp. Bra bröstdjup som behöver bli bredare. Bra tassar och ben. Bra vinklar bak, men hastrång. Vacker päls och färg. Något tillbakadragen.

Sen åkte vi äntligen hem och där väntade en överraskning - Aldur! Det är lillmattes morfars hund, en isländsk fårhund, de hade också varit på utställning, men inte samma, de hade varit på den stora officiella. Det hade inte gått mycket bättre, inspirerad av mig hade Aldur för första gången inte velat visa tänderna och det slutade med ett blått band. Detta är trots allt en hund som har ett CACIB-reserv i meritlistan, den gången förlorade han mot Finlands vackraste hane.

Vi busade runt som tokiga, efter ett tag så ledsnade våra familjer och gick ut och släppte oss i skogen. Aldur fattar inte riktigt det där med pinnar, som jag gör, har jag en pinne så ska han ta den, det är ju det som är vitsen, inte hitta en egen, men vi hade kul ändå! Sen blev det en vanlig promenad och vi gick faktiskt riktigt bra brevid varandra utan att tramsa. Jag fick hälsa på vår relativt nya granne för första gången, en liten spanielflicka, söt som socker, annars har jag bara fått se henne på håll. Efter det var vi slut bägge två och låg bara och sov. På söndagen så åkte Aldur tyvärr hem, men lite hann vi träffas.

Jag har fått nytt käk! Eftersom jag är lite kräsen och tröttnar på hundmaten jag får så har de mina värmt min mat i mikron i några sek inna jag ska äta och det var helt ok i 2 v, sen funkade inte det heller. Så nu försöker de med Klass, fryst färskfoder, gjort på slaktavfall. Första två dagarna pep jag varje gång kylskåpet öppnades, men nu är jag lite lätt blasé igen. Matte tycker att jag är omöjlig att tillfredsställa och bortskämd. Det enda positiva, enligt henne, var att igår åt jag med glädje upp torrfodret, iofs spetsat med lite renköttsslamsor från stekan som matte skurit ner. Själv tycker jag nog att omväxling förnöjer och att jag är smart! Här har man både Beauty and Brain!