Nu ska det bli ordning på torpet!

Nu far vi och hämtar tillbaka lillsyrran från all oära och oredlighet i Hälsingeskogen, som hon bott i medan jag varit på kollo och M gått i fjällen!

(M berättade att hon minsann visst sett massor med renar och ätit ännu fler hjortron medan jag var hos H och lillmatte och pillade mig i naveln.)

Klippt, klippt och klippt igen

Ibland tror jag att M är en smula pervers, att hon går igång på just kloklippnig av allt här i världen, att hon så fort hon ser en kloklippare blir så till sig i trasorna och därför genast måste hugga tag i en stackars hund och klippa till. Alternativet är att hon bara börjar bli lite senil, att hon liksom glömmer bort att hon klippte klorna på oss bara för några dagar sedan. Vilket fall som helst, obehagligt är det och det är alltid, alltid vi som är de stackars offrena. Jag har då inte sett henne klippa klorna vare sig på lillM eller någon av grannarna (och gudarna ska veta att det minsann skulle behövas).

Ikväll var hon ute och rände igen (dvs innan hon kom hem och genast satte igång med att klippa mina klor), för det mesta brukar jag få följa med, men ibland så slänger hon på sig sina träningskläderna och tittar på mig, som redan sitter startklar vid dörren, och säger "Inte ikväll vännen, ikväll ska M träääääna ordentligt förstår du". Jaha, vad tror hon att vi brukar göra då? Fuska oss igenom spåren/skogen. Är detta tacken för att jag troget släpat ut kärringen i ur och skur, dag som natt?

Nu sitter hon och svär över att hon inte provpackat ännu, "Tänk om inte maten får plats?" "Och vinet och whiskeyn då?" När hon börjar dilla om alkoholhaltiga drycker börjar det gå upp för mig att jag minsann inte kommer att få följa med till fjälls och titta på renarna, nej jag ska visst vara med LillM och H medan hon förlustar sig i fjällen. Syrran, hon den lyckosten, ska visst på kollo hos Kusinen från landet, där man brukar bli matad med stekta sparvar och leverpastejmackor av kusinens M hela dagarna i ända och springa runt i skogen när man är mätt. Livet ÄR orättvist!

Saknat oss?

Hej alla (förhoppningsvis uthålliga) bloggkompisar!
Vi har under ett bra tag legat i paltkoma, men nu är vi tillbaka, utsövda och med förnyade krafter.

Vad har hänt sedan sist då, kanske ni undrar? Här kommer en snabbresume:
Växelvis boende hos M och hos H, hade en ny brorsa under ett tag innan han flyttade till Västerbottenostens förlovade land, inga valpar i sikte, olika kurser av olika slag (och fler ska det visst bli), stamgästkort på Scandic har vi numera och vi är tjenis med alla i städpersonalen och i receptionen i Östersund, hela Norrlands inland är vårt utvidgade territorium och till sist det tråkiga - en j-la massa kloklippning har det blivit!

Kursat har vi gjort som sagt, syrran har provat på allt möjligt under sin tid, allt från rapport till sök. Själv har jag tragglat tävlingslydnad, med varierad framgång enligt M, men vi har i alla fall roat de andra deltagarna. Till slut insåg instruktören att det var M som behövde tränas mest, alltså inte jag, så M "torrdirigerades" fram och tillbaka, till höger och till vänster, höger halt och helt om med ett tomt koppel tills hon hamnade ute i skogen och vände sig om och såg hur alla andra deltagare, inkl instruktören, låg på backen krampandes av skratt - inte ett enda kommando hade hon klarat av, förutom det "gårejattmissförståensavvårM-haltet", under hela tiden...

Vi vet att det går en del envisa rykten om vår M där ute i cyberrymden, att hon krisar värre än förtroende för kungahuset på sistonde, men det vill vi dementera å det starkaste! Vi är så nöjda och glada över att hon gladeligen snör på sig löpskorna eller kängorna och tar på oss selen och expanderkoppel och så glatt skuttar ut i skogen eller elljusspår. Vi har aldrig fått så mycket motion och skogsäventyr och vi njuter! Ni anar inte hur många farbröder som generöst bjuder oss sötnosar på mackor ute i stugorna runt om i Sundsvall!

Syns snart igen!

Civil olydnad

M har ju kört någon variant av kadaverdisciplin på våra promenader den sista tiden. Från början skyllde hon på löpet, men sedan så verkade hon njuta av att vi gick fint vid sidan och såg ut som om vi älskade henne över allt annat i världen så hon fortsatte. Och det var rätt ok, vi gick fint på promenaderna och åt Frolic medan M strålade av stolthet så fort vi mötte någon, speciellt när vi mötte joggare som först saktade in och sedan ökade takten igen då de såg att vi gick så fint, så fint vid sidan av M.

Så ikväll när vi gick på vår kvällspudring av nosarna så tog vi genvägen på den lilla, lilla, smala stigen hem. Stigen är så smal att M och möjligtvis en hund, ibland, kan gå i bredd och knappt ens det. Vad tror ni dyker upp på den? Självklart, en kattf*n, 2 meter framför oss hoppar den rakt in på stigen, tar ytterligare ett skutt på halvmeter framåt (bara för att helt säkert sätta alla våra jaktinstinkter på red alert!) och lägger sig sedan ner på stigkanten! Trots Ms blixtsnabba reaktion (läs Honken, Ms amn) som innebar full broms och ett hejvilt kölhalande av koppel bland stock och sten så kom vi nästan fram till den elaka, fräsande pälsmössan.

M virade kopplena tre varv runt handen och funderade på hur i h*vete vi skulle kunna passera, stigen var inte bred, med två stegrande hundar och en väsande, fräsande katt**** som vägrade flytta på sig. Hon försökte uppbåda sin mest kraftfulla stämma *fniss* till ett tappert försök att kommendera oss "här" medan vi hörde hur hon började kvida då kopplena började strypa all syre tillförsel till handen och hon prejade ut oss i buskaget. Katten gjorde utfall och vi likaså medan M stod i mitten som en levande vapensköld...

Så nu sitter hon här, försöker ta vår diktamen och tittar ibland ner på sin rödrandiga hand med två ömma och något svullna fingrar och upprepar "Jag ska aldrig mer skryta över mina hundar, jag ska aldrig mer berätta hur duktiga de blivit, jag ska aldrig mer..."

Trist och tråkigt och dödtrist

Jahaja, här har man fått gå här hemma medan M och syrran ränner på friarresor stup i kvarten. Tydligen har Kungen och syrran dejtat nu igen och denna gång gick det visst vägen, han hade fixat till flaggan innan de kom och syrran hade lämnat matskålen hemma för säkerhets skull. Hon sa efteråt att det var rätt schysst att stå där och äta obegränsat med Frolic under tiden. Resultatet ser vi förhoppningsvis till sommaren.

Fast hon luktade fortfarande gott när hon kom hem igen så vi bor kvar i Fort Knox. Det är dörrar, galler och dörrar på det igen. Inga kul "ut och röja i skogen-promenader" så långt ögat ser, utan bara koppel och ett (eller 147) "NEJ!" så fort jag kollar av lite om syrran fortfarande luktar gott i rumpan. Möjligtvis kan man få sig en joggingtur med M eller så åker man på öronrensning eller borstning eller så blir man inkastad i bilen så fort de ska någonstans, det är inte kul att vara jag just nu.

Dagens joggingtur var väl en typiskt M-jogging, "Titta, vi kollar hur den här stigen är, den ser fin och torr ut" Hade hon frågat mig hade jag kunnat svara redan innan att "Den är väl som alla andra du prövar, full med vatten och lera bara vi kommit in så långt att du inte vänder av ren princip..." Jag behöver väl inte kommentera hur dagens stig var?