Godiset kommer och går och kommer igen!

Ibland undrar jag hur det är ställt uppe i huvudet på dem jag bor hos. Här har nästan inget hänt på en vecka, vi har lunkat på i någon sorts dvala i hemmet. Matten har försvunnit medan det fortfarande har varit mörkt och kommit hem när mörkret åter igen har fallit. Hon höll på att få en sorts "ofrivillig minisemester" när farbror blå en dag stod ute och kontrollerade hastigheten, men som hon själv sa, hon hade mer tur än hon förtjänade. De höll på att packa ihop lasern för de var tydligen hungriga (hon mötte dem 5 minuter senare på samma ställe som hon åt på) hon behövde bara blåsa i något plaströr, och det gjorde hon visst med bravur, för hon fick fortsätta köra bil efter det. Är det inte svårare än så att få ha ett körkort, så kanske även jag ska passa på och ta ett eget?

Jag har mest vilat under min älskade stol medan syrran har ockuperat sängen, sådan husse - sådan hund, hussen har visst ockuperat lite, han också, som ung... Idag tog allt det lugna slut! M hade ställt klockan, fast det var söndag, och till våra stora förtjusning blev mogontoaletten en vända runt hela elljusspåret. Vi mötte några skidåkare av modell miniatyr och vi gick så fint, så fint att godiset regnade in i munnarna på oss. Sedan mötte vi en skidåkare av modell äldre, syrran hann gaffla till lite, men sedan satt vi så fint, så fint och godiset regnade vidare i våra vidöppna gap. Nu var även M i extas, trots att hon motstått att småäta av vårt godis, och vi var hennes bästaste bästa!

Efter ytterligare en stund mötte vi Skidåkaren med Hundar - det var definitivt en för mycket i den ekvationen - vi skällde så högt, så högt och vi drog i kopplena så mycket, så mycket och vår stackars högröda M, hon höll förtvivlat emot och väste att "godis, det kan ni se er i stjärnorna efter det närmaste årtiondet!" Till slut hade både skidåkaren och M fått iordning sina hundar (skidåkaren "något" snabbare och enklare än M kan det tilläggas) och vi gick vidare. Strax efter kom det en liten svart sak, typ pudel, ut genom skogen och eftersom vi redan var i onåd så kunde vi lika gärna fortsätta, skulle vi inte få godis, skulle inte M få någon ro...

Väl hemma igen så åt M en stärkande frukost, drack 47 koppar kaffe osv och hon ruvade tydligen på sin hämnd för gissa vad som kom fram? Jo, kloklipparen! Innan jag ens hade fattat att något var i görningen så var mina framklor kapade. Syrran (som visserligen är söt, men dum som ett spån) såg bara att jag fick något och avundsjuk som hon är kom hon fram och och satte sig mitt framför Ms fötter!!! Så innan hon heller förstått något så hade även hennes klor decimerats. Vi kanske ska vara glada för att vi har tassarna kvar med tanke på det djävulusiska flinet som satt klistrat över Ms ansikte medan hon höll på.

M skulle bara vetat vilken hämnd vi hade planerat tillbaka... Syrran lurade ut H på en långpromenad för att lämna fältet fritt för mig. Jag skulle ikläda mig mitt mest lismande anlete och lura ut henne på skidorna, hon har nämnligen inte åkt en meter sedan KortVasan och jag visste att hennes fäste var vallat för en helt annan temperatur än den som nu rådde... Fnissandes i smyg, påminde jag henne om att hon lovat att åka under tre timmar nästa år och att det var min roll som PT att se till att hon började träna redan nu och att hon snart skulle vara "vekling" om hon inte gjorde som jag sa. Jag vet så väl att hon är så lättlurad, lite hånfulla kommentarer om att hon inte kan/törs/orkar och hon gör vad som helst - hon är så förutsägbar.

På med allt som hör till skidåkning, skidor, stavar, selen, bälten osv och sedan ut genom dörren. Från början visade jag upp min mer seriösa sida tills jag var helt säker att hon inget fäste hade... I varenda uppförsbacke så tvärstannade jag och nosade, i en uppförsbacke klev jag även ut i skogen och gjorde min "eftermiddagstoalett". Hade inte kunnat planera det bättre själv, som intäffade härnäst, när vi mötte en annan hund i en av de värsta uppförsbackarna, M svor och jag bara skrattade! Vet inte hur många gånger jag bytte sida bakom henne, dvs snurrade in henne i linan eller såg till att linan for under ena skidan alternativt fastnade i staven.

Inte förrän på slutet, när vi var nästan hemma, så kunde jag tänka mig att hjälpa till lite, missförstå mig inte, det var inte för att vara snäll, jag brukar göra så preeeciiiis innan hon bryter ihop totalt, det blir roligare så. Sista sträckan slog jag till med ett exemplariskt beteende. Det var när vi mötte en annan skidåkare och min, numera rätt knäckta, M saktade in oss som jag höll en klockren kontakt - då glömde M bort allt hon sagt om godisförbud och Frolicen regnade återigen som manna från himlen. Uppdraget var slutfört!