Surkärringen (siamesen) verkar ha flyttat in. Hur mycket jag än visar att jag är jättesnäll och bara vill leka så fräser hon åt mig. Jag har gjort allt jag kan, visat mina leksaker, försökt prata, försökt pussa, till och med lagt mig ner och visat magen och gått med på att hon får bestämma, fastän jag bodde här först, så är det bara kalla tassen tillbaka. Hon morrar och slår konstant efter mig.
På tikfronten går det bättre, jag har lekt med Raija flera gånger och hon verkar i alla fall tycka att jag är ok. Vi busade i skogen igår och lekte med min boll, hon är helt ok, inte alls så där fjantigt stroppig.
Idag lurade jag matte totalt, först när hon ropade, låtsades jag vara döv, brydde mig inte alls (det hör till saken att hon brukar gå före i spåret och kolla om kusten är klar, dvs tråkigt tom på andra hundar, bortom varje krök). Matte ropade igen, hon hade inte upptäckt paret som stod och tryckte i skogsbrynet, men det hade jag! Förvånat såg hon hur jag skällde till och tog en tjurrusning förbi henne och rakt in i skogen, jag hörde hur hon skrek stanna (och antagligen såg hon ett rådjur framför sig), men det var ju en alldeles förtjusande ung Alaskan Huskeytik. Hon var kul, vi busade i snön och jag ska erkänna att jag mött min övertik, hon var så snabb och smidig, jag hade inte en chans att komma ifatt. Vi for runt, runt i skogen tills vi utmattade föll ihop bredvid varandra och delade på lite snö. Sen skulle vi bägge ha samma kvist, fast där vann i alla fall jag och gick stolt iväg med min pinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar