Se och njut!

Varsågoda mina vänner! Här kommer blomsterbrorsan, som utlovat.

Det tog en liten stund att lära sig hantera kameran utan riktiga tummar.
(Glöm inte vem av oss som så gentilt publicerade detta.)
 
//Nemi

Vad var det som hände???

Nu har jag fått vara hos doktorn och det var inte någon ung, söt tjej jag fick träffa. Nejdå, det var en veterinär från helvetet! Åter igen skulle det in fingrar i min stackars rumpa och klämmas. Här kom i o f s den unga, söta tjejen fram, men hon var då inte på min sida. Hon och matten höll fast mig, medan det klämdes där bak och jag skrek ut min ångest! Det togs prover och trycktes in sprutor med antibiotika i mina stackars analsäckar och så avslutades det med att smörja in mig med hemorojdsalva. Kan det bli mer förnedrande?

Jo, det kunde det! Jag har ju sett bilder på parabol-hundar, men så lätt skulle minsann inte jag komma undan, inte fick jag någon vit neutral plasttratt inte. Jag sitter här med en stolsdyna, klämkäckt mönstrad i olika blå kulörer, runt halsen som en 7-åring på sin 1a skolavslutning, utklädd till blomma. Kan inte ens gå undan och gömma mig för omvärldens elaka hån och skratt - för jag kommer inte in någonstans!!!

Snälla - skjut mig!

Räcker det inte nu?

Inte f*n är de kloka, de som vi bor med!

Idag klädde de på sig, stoppade något märkligt i ryggsäcken, klädde på oss selarna, tog med sig stavarna och så gav vi oss ut. Vi trodde att nu blir det snöbus i massor, men inte då. En bit upp i elljusspåret så stannade de, tog fram det som var i ryggsäcken och började sätta det på fötterna. Det var snöskor fick vi reda på, för nu skulle det travas rakt ut i skogen. De små liven måste trots allt få en eloge över sitt mod och sin oförskräckta inställning när de styrde kosan rakt ut bland snömassorna.

Snön var så djup att syrran skulle ha försvunnit om hon inte hade haft en svans och två öron att vifta med. H&M turades om att gå först, de gick ut med någon naiv villfarelse om hur de skulle flyta fram över snömassorna som två små isprinsessor, men de blev snabbt nedtagna på jorden, eller rättare sagt nedsjunkna i snön.

Jag är så glad att ingen annan såg oss. Vi gick där med två hysteriskt skrattande tvåbeningar med snö upp till låren, med stavar viftandes i händerna (alternativt djupt nedkörda i snön), som försökte lyfta sina fötter (med jätteskor) en meter upp luften för att kunna ta ett kliv framåt, samtidigt som skogens granar unisont bestämt sig för att släppa tonvis med snö i nackarna på dem.

Troligen kommer det gå att läsa i ST imorgon om hur de spårat en Yetifamilj i Sundsvallskogarna och jag och syrran får väl som vanligt ta på oss solglasögonen och försöka maskera oss så gott det går.