Hårt och otacksamt arbetet att vara foderhund!

Jag vill börja med att påpeka att jag tar mitt jobb på största allvar. Att vara foderhund är ett mycket viktigt uppdrag - egentligen ett finare ord för munskänk. Hela mitt liv kretsar kring ätbara saker, att provsmaka på allt så att inte H&M, lillmatte eller storebrorsan ska få i sig något som de skulle riskera att bli sjuka av. Tyvärr förstår inte alla detta, en del verkar tro att det är ett glidarjobb och att jag bara är en ouppfostrad hund som tigger och stjäl allt som jag kommer åt, men hur gott tror ni egentligen att en vägg, insmord i ättika, smakar. Det är ett hårt jobb, men någon ansvarsfull, läs jag Nemi, måste ändå göra det som nöden kräver, dvs äta upp den så att inte t ex lillmatte får för sig att göra det. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det senare skulle visa sig att betongväggar och tapetklister vore giftigt och hon skulle bli sjuk. Ta ett annat exempel: dammsugarkontakten, tänk om Kabby hade smakat på den medan den satt i väggen (då hade han iofs troligen blivit riktigt fluffig och kanske vunnit någon utställning, men jag tycker om honom som han är), vilken tur att jag var förutseende och bet av den medan den var utdragen!

Så fort kylskåpsdörren öppnas börjar mitt jobb eller, rättare sagt, så fort jag hör någon gå in i köket. Lillmatte har skvallrat att hon en gång fick fil som var alldeles för gammal, så nu försöker jag se till att hon bara får fräsch mat och eftersom jag inte lärt mig läsa datummärkning ännu, så måste jag försöka provsmaka först så att jag vet att det är ok. Jag äter allt i tjänsten, banan, paprika, knäckebröd mm, för att inte tala om ost som någon har glömt på köksbordet, där är det extra viktigt att kolla att den inte har legat ute för länge och blivit förstörd (jag hann äta upp den innan, tur va!).

Ibland verkar H&M inte riktigt komma ihåg att jag är en foderhund och då blir de arga på mig, men jag har utvecklat ett hemligt yrkesknep för att kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag tar två saker i munnen samtidigt och när de sedan vrålar "släpp" så släpper jag EN sak försiktigt ur mungipan (då brukar de oftast bli glada och ibland kan tom jag få en godis) fast jag fortfarande har en sak kvar i munnen, smart va! Fast en gång blev jag avslöjad, jag hade hela munnen full med kottar, spottade ut en, men jag kunde bara inte få in mattens godis i munnen. Det var forfarande knökfullt, det var en liten missberäkning - jag är den första att erkänna det - och matten insåg att något var fel när jag inte tog godiset. Efter det är det alltid full kroppsvisitation av alla håligheter när vi ska in igen. Det är lite tråkigt, förut har jag och brorsan alltid haft så kul åt H&M när de gått runt och funderat på hur alla kottar tar sig in på andra våningen.

En annan viktig uppgift som jag har fått tilldelat mig är att vara barnvakt åt en annan systerson (min storebror är ju egentligen min systerson), Kishu. Det är jobbigt att vara lektant, se till att han trivs, tackla lite på honom för att han ska börja leka. Jag har fullt sjå att hålla reda på honom när vi varit ute i skogen, men jag brukar lösa det genom att hänga i svansen eller i manen. Han har växt upp och blivit en riktigt stilig ung man. Annars brukar vi mest vara ute med Kabbys kompis Raija och hennes polare. Fast det är inte lika kul, Raija är större och starkare än jag, men det ska vi nog ändra på bara jag får bli lite äldre! Fast hennes matte har så gott godis, som jag förstås också måste provsmaka.

Jag måste bara få berätta om en kul grej som jag och brorsan kom på ikväll. vi var ute på kvällskissningen och så mötte vi en man med två hundar på andra sidan gatan. Först började Kabby skälla på honom, matten hade fullt sjå att ta hand om brorsan och då stämde även jag, helt oväntat, in i serenaden. Insnörd, med två koppel runt benen, står matten i en snöhög och då avslutar vi med att gemensamt göra ett rejält ryck och dra henne, flygandes baklänges, ut i gatan. Det tyckte vi var ett jättebra aprilskämt, men jag tror inte att hon uppskattade det lika mycket (hon sitter fortfarande och skakar, surar och vägrar prata med oss), den humorbefriade surkärringen!

Nu ska jag gå och torka av min leriga tassar på mitt vanliga ställe, H&Ms säng med vita lakan, hoppas bara att de har vett att sopa av dem innan jag ska sova så att jag inte behöver sova i grus inatt som jag fick göra förra natten, det är inte bra för min skönhetssömn.

Kabby & Nemi hälsar på hos Aldur

Vad är "Blocket"?

Är det någon av er som vet vad "blocket" är? De sista dagarna har både H&M i vredesmod utbrustit saker som "Jag sätter ut dem på Blocket!" eller "Ni hör hemma på Blocket, bägge två!" eller "Sluta nu, annars hamnar ni på Blocket!" Jag förstår inget alls och inte syrran heller, jag har frågat henne. Är "Blocket" något farligt eller ett schysst ställe och hur hamnar man där, måste man åka bil?

De enda "block" jag vet om är det som H&M brukar skriva upp bra saker på, t ex att de ska köpa hundgodis, eller det som matten brukar springa omkring och leta hysteriskt på morgonen innan hon ska till jobbet. Dem kan man väl inte "hamna på" eller är det kanske det som är meningen, att vi ska sitta på något av dem? Det ska jag prova imorgon bitti och se om matten blir glad!

Annars har de två sista veckorna varit ganska bra. Ett par dagar hade matten ingen röst, det var lugnt och skönt. Vi har blivit riktigt duktiga, syrran och jag, på att vara ute och gå tillsammans i koppel, det var matten som lärde oss (innan hon tappade rösten). Sen lärde vi H&M att de inte ska ta något för givet, bara för att vi egentligen kan, betyder det inte att vi vill. Så nu går vi huller om buller och jag, som alltid gått fint på vänster sida, vet inte längre skillnaden på höger och vänster och vinglar gärna ut i vägen, precis som syrran alltid gjort (det är då det där om "Blocket" brukar komma). Strunt samma, nu vet de i alla fall att om vi ska fortsätta att gå fint, så måste de fortsätta att sticka åt oss lite godis emellanåt. Däremot gick så vi fint förbi hunddagiset häromdagen och ingen av oss svarade, fast vi blev utskällda, men det var tydligen också det enda rätta vi gjorde på den prommisen enligt M...

Vi har varit ute i skogen också. Mött en del andra lösa hundar, en som tyckte att det var mycket roligare att gå med oss än med sin matte. Han sprang i kapp oss efter att vi skilts åt och ville inte gå till sin matte. Det slutade med att min M satte syrrans koppel på honom och började trava iväg åt det håll han kom från, det tyckte vi inte om och vi lät hela skogen få reda på det, H påstår att han ska stämma oss för sin nyuppkomna tinnitus. Efter en hel evighet, kändes det som i alla fall, kom hon tillbaks med ett tomt koppel, skönt. Han var kul att leka med, men att sno vår M så där, det går vi inte med på.

Hussen minns speciellt den gången då vi mötte en tant, som inte vill att några hundar i närheten av sin, då hade vi all skogen mossa i öronen. Jag tyckte att hon luktade skitgott i rumpan (tiken alltså, inte tanten) och Nemi ville hellre följa med surtanten än med oss. H var mest bara arg över att vi glömt bort allt vad inkallning hette.

Idag var jag ute med Raija och när vi kom ut från skogen så kände jag en oemotståndlig lukt, ignorerade H totalt och bara sprang mot det underbara som kom emot mig - en bedårande golden tik, löpandes (i dubbel bemärkelse) i elljusspåret. Hon tyckte inte att jag var lika bedårande, men ge det bara lite tid så kommer hon nog inte att vara lika knusslig längre och då...

Det får mig osökt att tänka på vad vetten sa, "Att en ung hane inte äter är inget att oroa sig för, de har så mycket annat i huvudet". Är hon synsk, visste hon om vilken brud jag skulle möta, eller kan hon bara läsa tankar? Jag måste genast förbereda mig för eventuella återbesök, ska för säkerhets skull börja tillverka en sån där foliehatt som jag sett på TV.